Hej Film & Fin Fulkultur

Dagsform: XII

2011-05-01T10:37:00.000-07:00

Firar 1:a Maj och 1 år med min kärlek!

/M

Festivalurval 3 av 25

2011-02-05T06:43:00.000-08:00

Efter att ha genomlidit två hela dagar med rätt dålig film hamnade jag på Silent Sonata (2010). 'Äntligen' är allt jag kunde känna, äntligen någon som förstår vad fiktion är! Även om det handlar om verklighetsförankrade problem som krig så hindrar inte det den slovenska regissören Janez Burger från att göra något speciellt både storymässigt och visuellt. Vackert värre och helt utan dialog!

Tror jag tänker utnämna den kanadensiska Small Town Murder Songs (2010) till bästa filmen på årets festival (av de jag såg då..). Ed Gass-Donnelly lyckas i sin film pricka in väldigt mycket av mina filmiska vurmor. En avmätt, fåordig huvudkaraktär, en lågmäld småstadshistoria med bubblande trubbel under ytan, mycket enkelt men utan att säga allt, utmärkande musik som får fungera som ett eget berättarelement. Samt grymt skådespel av Peter Stormare, min nya småstadsidol!

Den grekiska Attenberg (2010) av Athina Rachel Tsangari måste bara ses! Väldigt intressant innehåll och även berättarstruktur. Hjärtskärande vacker faderdotter-relation som framkallade ett litet tårkalas hos mig. Om en kvinna som relaterar mer till djurlivet och ställer sig frågande till människans beteende.

/M

Festivalurval 4 av 15

2011-02-01T14:33:00.000-08:00

I Tournée (On Tour) från 2010 följer vi en fransk manager och ett gäng amerikanska burleskartister. Trots dokumentärt upplägg är det fiktion, men även till vardags är detta deras sysselsättning. Så på sätt och vis spelar de sig själva, eller åtminstone sina verkliga "star-personas". Fantastiskt underhållande scennummer och människor!

I Post Mortem (2010) presenteras vi för konsekvenser av Pinochet's Chile, men utan att gå in på detaljer. Filmen har ett befriande begränsat perspektiv. Vi ser enbart den personliga världen hos filmens hjälte och får förstå vad situationen har för konsekvenser för just honom. Snygg och lågmäld.

Chatroom (2010) är Hideo Nakatas senaste. Inte alls i samma genre som Ringu (1998) eller Dark Water (2005) dock. Att ett gäng ungdomar i Chelsea träffas på nätet för att snacka kanske inte låter som en psykologisk thriller. Men det är nog troligen den närmsta genren. Scenografin är riktigt snygg och gör en skarp kontrast mellan de två olika världarna vi presenteras för. Det gäller eventuellt (åtminstone i mitt fall) att ha lite is i magen till en början innan man köper konceptet helt. Detta rörde dock inte alls det visuella, utan snarare skådespelet. Intressant och mycket bra genomfört hursomhelst!

Den polska regissören Jerzy Skolimowski återkommer till Göteborgs Filmfestival efter Four Nights with Anna från 2008 som jag tidigare hyllat här på bloggen. Denna gången ser vi Vincent Gallo i en blodig, grisig och skitig kamp för överlevnad i Essential Killing (2010). Politisk thriller med fantastiskt foto!

Det var allt för den här gången, jag hoppas kunna komma med lite fler tips senare i veckan!

Gangstapolitik!

2010-12-10T03:52:00.001-08:00

I höst presenterade HBO en ny i raden av sina kvalitetsserier. Än så länge finns enbart 11 avsnitt och inget besked om ny säsong heller.

Manusförfattaren och producenten till The Sopranos (1999-2007) Terence Winter ligger även bakom Boardwalk Empire.

Det är Atlantic City, 20-tal, Prohibition-era. Det är korruption, det är en mans värld. Steve Buscemi gör huvudrollen som är baserad på den historiska Enoch L. Johnson.

Även Martin Scorsese är inblandad som exekutiv producent samt har regisserat seriens pilotavsnitt.

Ladda hem för att titta på fantastisk kostym och scenografi, vackra flickor och maktgalna män!

/M

Dagsform: XI

2010-12-03T01:29:00.001-08:00

I'm falling very slowly..

2010-11-18T05:12:00.000-08:00

Terry Gilliam, Monty Pythons enda icke-britt och regissör till Twelwe monkeys (De 12 apornas armé) från 1995 och Fear and Loathing in Las Vegas från 1998 (de senare kanske två av hans större komersiella framgångar) har de sista åren helt varit mig en främling.

2005 var ett tag sen nu men utöver den svalt mottagna Bröderna Grimm släppte han det året även en annan adaption. Inte heller den nåddes av särskilt positiv kritik. Det var en filmatisering av "Tideland" skriven av Mitch Cullin 2000. Gilliams film fick samma namn. Och vilken film sen!! Alice i Underlandet-referenserna är många, men inte för exakta, karaktärerna är originellt skruvade och storyn är mörkare än mörk men hemskt trevlig att titta på!

You say I´m mad!!!

2010-11-17T03:59:00.000-08:00

Ska i fortsättningen försöka påminna mig själv om att det är enkelt att säga något även om man inte orkar skriva... Behold den bästa musikgenren någonsin: HorrorBilly!

Deadbolt it is.

/M

Igen: sent tips från GIFF2010

2010-09-12T06:31:00.000-07:00

Det kanske vanligaste störningsmomentet inom skräckgenren måste vara övertydlighet. Vet man för mycket blir det varken otäckt eller spännande. På årets filmfestival i Göteborg presenterades ett flertal filmer under temat spänning som både hade bra och välfungerande berättelser. Inte så bra så att man blev rädd direkt, men helt klart intressanta och sevärda.

Tyvärr så var det även flera av dem som föll precis på mållinjen... ibland handlade om en hel slutscen, men i den som jag minns bäst gällde det faktiskt bara några sekunder innan eftertexterna började rulla. Vilket gjorde att jag lämnade biosalongen med helt fel känsla än vad resten av filmen gett mig? Fantastiskt provocerande!

Som om det inte vore nog med övertydlighet i filmgenren i sig, varför envisas med att även på slutet (där man oftast fått veta det mesta) berätta något som redan står klart för publiken?

Jaja. Filmen jag tänker på är tysk och har den engelska titeln Kaifeck Murder (2009) och är regisserad av en Esther Gronenborn.

Bry er inte för mycket om min kritik dock, det handlar ju som sagt bara om några sekunder...

Bortglömt tips från GIFF2010!

2010-09-09T08:07:00.000-07:00

Lathet resulterar ibland i glömska också. Vill bara poängtera att filmen inte legat i glömska, snarare filmen som ett tips till min omvärld.

The Good Heart från 2009 är skriven och regisserad av Dagúr Kari, islänningen som står bakom både Nói Albínói (2003) och Dark Horse (2005). Detta är hans första helt engelskspråkiga film, en feelgoodhistoria med välutvecklade karaktärer, bra skådespel, fantastisk dialog och handfasta tips på konsten att vara så arrogant och vidrig som möjligt!

Som om inte detta var nog spelas en av huvudrollerna av Paul Dano, som jag första gången såg i en helt annan feelgoodfilm från 2006 - Little Miss Sunshine, men som först fick sin helt välförtjänta stjärnstatus 2007 från geniet (ja, jag menar det, hela hans filmhistorik ligger på min topplista...) P.T Anderssons There Will Be Blood!

Håll utkik på dvd-hyllorna eller i din fristående lokalbiografs höstprogram!

Slut på sommarlathet!

2010-09-08T06:17:00.000-07:00

Jag måste säga att det är lite av en nyhet att sommaren innebär april till september, men det är hursomhelst så länge jag har latat mig med blogguppehåll. Men jag tänker att det inte finns någon anledning att mjukstarta so here we go: Takashi Miike, förstås.

Japanen som har berikat vår filmkultur med brutalt incestuös och sadistisk skräck med titlar som Ichi the Killer (2001) och Audition från 1999. Den senare är en film som helt klart befinner sig i toppen av min skräcklista - där bara sånt som faktiskt skrämmer på riktigt får plats.

Igår fick jag för tredje vännen gilt introducera hans bidrag till den amerikanska tv-serien Masters of Horror - Imprint från 2006. Inte för att det är en fantastisk film direkt, utan för att det är något man måste se som skräckfantast. Visuellt har jag inget att klaga på, men storymässigt är det sensationslystet och rörigt. Entimmes-historien hade klart tjänat på både förenkling, bättre skådisar och att den varit på originalspråk istället för engelska...

Men eftersom den bara är en timma kan man leva med sådana brister, men bara för att det är Miike förstås. Han kompenserar med så mycket av sina egna fetischer att jag förlåter honom.

Välkommen till mitt höstbabbel!

Dagsform: X

2010-04-20T00:20:00.000-07:00

LjudVÄRK

2010-03-20T03:22:00.000-07:00

Idag är det Teaterns dag. Jag hinner aldrig skriva här längre. Men ibland finns det bara så mycket anledning.

Anledningen för dagens infall (eller upphov till eventuella anfall) är Hologram - en samling ljudverk. Dessa består av Annika Nymans monolog Hotell Polissia som utlovar fixering vid rymdhunden Laika, Ofelia, strålskador och drunkningsdöd, Max Bolotins undersökande av begär utan riktning, Homo erectus - Den upprätta människan samt Sara Tuss Efriks Loretta Loftus´ Oratorium där uppstoppade röster kommer bidra till den ljudvärk jag här flaggar för.

Och för alla som missade hörspelet aka den orena fantasin Spinning Jenny - Du Spinnst! också av Annika Nyman och Sara Tuss Efrik så får man nu chansen igen. Allt för 50kr på Teatr Weimar, och då ingår också inträde till festen på Kong som hålls i Klubb Kristallens regi!

/M

Våren kommer!

2010-03-05T02:45:00.000-08:00

Och det firar jag genom att dela med mig av månadens zombiepinuppa!

Håll till godo!

/M

Introducing: The Alphabet (is only fun)

2010-03-03T14:15:00.000-08:00

Mer Danskt!

2010-02-07T05:13:00.000-08:00

Gaynazister. Detta är ju nästan exploitation tänker jag. Snävt och bisarrt.

Inget ont alls om expoitation som faktiskt ligger mig varmt om hjärtat, men exploitation var det inte. Broderskab (Brotherhood) var riktigt bra, ändå! Korsa American History X (1998) med Brokeback Mountain (2005). Dessutom är den dansk, och mer än så behöver jag väl inte säga om det.

Meget meget godt!

2010-02-03T14:22:00.000-08:00

Applaus (2009) är en studie i alkoholmissbruk (eller de sargade förhållanden som kommer med det), samt i Paprika Steens skådespel som känns ända in till benet.

Det här är hennes film, och är helt klart i toppen av festivalens utbud i år.

Dansk såklart, vad annars.

/M

Inget publikfrieri, tydligen.

2010-02-03T13:55:00.000-08:00

Intressant hur publiken en efter en lämnar salongen. Varför vet jag inte riktigt? Faktiskt. Var kan förväntningarna ligga när programtexten uppmanar att inte försöka förstå, utan se filmen som "konst". Klart det är konst, det är ju en film...

Visuellt är det väldigt vackert, stundtals väldigt roligt och efter två och en halv timma tycker jag helt ärligt att den kunde fortsatt en timma till. Tydligen hade jag inte fått nog av denna meta-berättelse om en filminspelning på Louvren. Vad som var filmen i filmen och den faktiska Visage (Face) var svårt att avgöra och behöver man en sammanhållen historia med konflikter kanske det var både påfrestande och långsamt. Men långt ifrån så att man behöver lämna salongen. Tycker jag.

Ja, jag ville ha mer av dessa bisarra miljöer, och skildringen av en mycket ineffektiv filminspelning där mycket energi läggs ner på att hitta en försvunnen hjort, tejpa över fönster samt sörja ett dödsfall av en närstående till en i teamet. Jag utdelar också mina plus till snygga kostymer, handjobs, fågelkonversationer och en scen innehållandes tomatkross, kadaver, plastskynken och erotisk dans med köttkrokar. Lämna biosalongen? Aldrig!

Film mot alla odds!

2010-02-02T09:44:00.000-08:00

Senast Ye Lou gjorde film var 2006. Filmen hette Summer Palace och gav honom fem års yrkesförbud i hemlandet Kina. Fem år har inte gått än, vilket innebär att Spring Fever (2009), som är hans senaste film, är gjord utan myndigheternas vetskap. Han lyckades även med bedriften att smuggla filmen till Cannes Filmfestival där den tilldelades manuspriset. Men likt Antichrist blev den inte bara hyllad utan även utbuad i salongen.

Det är en mörk och rå skildring av homosexualitetens omöjlighet i landet och hur "heterosexuella" relationer får agera täckmantel.

Om man någongång som filmskapare upplever svårigheter med gestaltning av sexscener bör man använda Ye Lou som ledstjärna. Hans självcensur går trots allt inte att jämställa med den de kinesiska myndigheterna bedriver. Troligen är det just hans brist på självcensur som kritiserades i Cannes, vilket känns helt galet under omständigheterna!

/M

It's quite possible that I'm your third man, girl

2010-02-01T11:44:00.000-08:00

Det kan vara ganska lätt att förblindas av musikdokumentärer. Om man redan är såld på bandet eller artisten i fråga så köper man oftast skildringen av dem hursomhelst - bara man får följa dem lite privat och höra deras musik är man kanske nöjd. Eller?
På filmfestivalen för ett par år sedan såg jag dokumentären Non-Stop (2008) om Gogol Bordello, ett band som i perioder varit det enda jag lyssnat på. Men:
  
 Inte ens min fascination för deras excentism, öststatsromantik eller vansinniga musik kunde göra dokumentären bra. Den berättade inget nytt om dem, och inte heller med något särskilt perspektiv. Om man har sett dem på scen fanns det inget att hämta där.

Detta är dock inte fallet med The White Stripes: Under Great White Northern Lights (2009). I filmen  snackar (den enda av de två bandmedlemmarna som öppnar munnen överhuvudtaget) Jack White om hur de utvecklas och tvingar sig själva att vara kreativa genom att begränsa sig. Det hela skulle kunna jämföras med det danska Dogma-konceptet på sätt och vis. Han menar att det kretsar mycket kring treenighet. Till exempel visualiteten: rött, svart och vitt. Ljudet: Trummor, gitarr och sång. Men också angående innehåll där berättelsen är en av de bärande tre.

Det jag vill komma fram till är att även dokumentären följer bandets koncept som färgerna tillexempel, ofta är det helt svartvitt. Berättelsens ram är den Kanadaturné som de gjorde 2007. Kanske blev det så lyckat för att skaparen Emmet Malloy faktiskt regisserar musikvideos i vanliga fall. För den redan frälste får vi en mängd fina versioner av grymma låtar, för alla andra kan det vara en intressant skildring av bandets strikta koncept i kontrast till spontanitet på scen och gällande marknadsföringen av sig själva.

/M

Dear Debutant!

2010-01-31T15:42:00.000-08:00

I festivalprogrammet beskrivs den amerikanska Dear Lemon Lima (2009) bland annat som en tjejig Napoleon Dynamite (2004). Den senare filmen hör långt ifrån till mina favoriter. Det känns dessutom lite snävt att skriva att det är en "tjejfilm" bara för att den är sjukt pastellig och har många tjejer i huvudrollen. Har någon poängterat att Napoleon Dymamite är en "killfilm" på samma sätt bara för att färgtematiken konnoterar det manliga tonårskönet? Tror inte det. Men:

Nog om de gravt bristande och fattigt formulerade filmtexerna i programmet. Detta är inte direkt något nytt för i år.

Suzi Yoonessi som har producerat Miranda Julys fantastiska Me and You and Everyone We Know (2005) regidebuterar med något helt annat än en billig och enkelt genomförbar independentfilm. Indie är den likväl, men med otroligt genomarbetad stilistik och snyggt foto. Till skillnad från Napoleon Dynamite (när jag ändå kommit igång med smutskastningen) har den dessutom fördjupade karaktärer och ligger inte på samma nivå som en animerad MTV-serie!

Filmen var ett oslagbart bot mot min bakfylla igår morse. Det blev många skratt och några tårar också.

/M

4 dagar 14 timmar 42 minuter och 9 sekunder...

2010-01-24T16:02:00.000-08:00

...kvar tills det att årets händelse sätter igång! De tio dagar då skola, jobb och de flesta sociala lekar går bort och all tid ägnas biomörker! Göteborgs Filmfestival börjar på fredag, men mentalt är jag nog där redan nu. De två första filmerna är nu inbokade, plus massa andra men de förpassas till senare inlägg här. Ett tajt schema för hela veckan är trots allt utformat.

Premiärfilmen blir Henri George Clouzot's Inferno, med andra ord en dokumentär om en fransk filmskapare på 60-talet. Hans verk rörde sig ofta inom vansinnets värld och många menade också att denna värld inte på något sätt var främmande för honom personligen. Produktionen av just L'Enfer slutfördes aldrig men manuset realiserandes dock av Chabrol 1994. Fram till för några år sedan var Clouzot's eget material försvunnet, men är nu det som utgör grundstommen i dokumentären om honom - något som ska vara en smått psykadelisk upplevelse!

Nästa på listan är Life during wartime. Vad en "fristående fortsättning" på Todd Solondz Happiness kan tänkas innebära förblir en gåta tillsvidare. Men eftersom filmen åtminstone är regisserad av Solondz själv blir den oudvikligen ett måste!

Jag blir perverst varm i hjärtat av att tänka på hur jag för tolv år sedan inte bara introducerades för Philip Seymour Hoffman för första gången genom denna film, utan också för  den svartaste humorn jag någonsin stött på. Det sägs att i hans senaste film blir skratten bara färre och färre.

Om det blir någon fullträff så kommer det mer om detta!

/M

Smart smärta

2010-01-20T13:41:00.000-08:00

Det här är veckan som Das weisse band har premiär på Spegeln i Malmö. Eftersom jag var en av dem som missade möjligheten att se den premiäråret (2009) marcherade jag lyckligt (men inte utan fruktan) dit för att inbjudas till det allra senaste tortyrrummet signerat Haneke.

Mina tidigare erfarenheter av detta är att om smärtan inte skulle synas så dröjer den sig åtminstone kvar ett tag under huden. Helt eftersträvanssvärt för min bedömning av film skulle jag vilja påstå. Men:

Oavsett om han bland redskapen presenterar saxar, rep, rottingpiskor och diverse verbala misshandelsscener når filmen aldrig så långt ner som till min mage, utan stannar i huvudet.

Att det här är en intellektuell film är inte nödvändigtvis ett dåligt betyg, men helt klart sämre i förhållande till hans tidigare repertoar.

/M

Introducing: Sailor & Lula

2010-01-17T16:31:00.000-08:00

Dokumentärdebut!

2010-01-09T17:14:00.000-08:00

...Dìo Mìo!

2010-01-04T06:20:00.000-08:00

Det finns serier som jag stundtals tittar på trots att det kryper i huden på mig när jag gör det! Klassiska sådana är kriminalserier ála CSI och Cold Case eller svenska motsvarigheter som Oskyldigt dömd eller amerikanska ungdomsvarianter som One Tree Hill och:
Gilmore Girls!

Den sistnämnda har alltid varit problematisk för mig. Jag har en stark känsla av att jag hatar de här manusförfattarna. Samtidigt som jag tycker att det finns en viss skicklighet där också.

Serien har en rapp dialog, det vet vi alla. Och:
Jag hade köpt det om mor och dotter var de enda som pratade på det viset. Men att alla i serien är rappa i käften är inte lika realistiskt. Jag blir galen på detta.

Ok. Vi fattar att ni kan skriva dialog. Men kan ni inte skriva karaktärsspecifik sådan?

Anledningen till att Gilmorefrustrationen bubblar upp just nu är för att jag förra veckan hade det hysteriska nöjet att se Gilmore Girls dubbat på spanska. Eftersom spanskan är ett ganska rappt språk förstärktes och bekräftades alla mina tidigare föreställningar om serien! Det kändes bra.

/M

Malin Listar:

2010-01-03T16:17:00.000-08:00

sina Bästa Filmupplevelser 2009!

1. Antichrist (2009)
- för skönhet och råhet kombinerat

2. Rosemary´s Baby (1968)
- för en efterlängtad bioupplevelse

3. Everything is Fine (2008)
- för mängden tårar

4. Sauna (2008)
- för stämning

5. The Wrestler (2008)
- för hjärtskärande comeback

6. The Raspberry Reich (2004)
- för högsta skratten

7. Four nights with Anna (2008)
- för Polanski-feeling

8. De ofrivilliga (2008)
- för att även Sverige kan ibland

9. Nasty Old People (2009)
- för mod och originalitet

10. Inglourious Basterds (2009)
- för att det är Tarantino

Välkomnar nu ett nytt filmår med öppna ögon och öron!

Tjo/M

Bara älskar...

2009-12-08T15:12:00.000-08:00

...att man kan googla "analytiska brister" och komma till den här bloggen!

/M

Inspelningsvecka, igen.

2009-12-07T14:36:00.000-08:00

Redan innan inspelningen har börjat har det visat sig att dokumentärfilm inte är det lättaste! Mycket etik, mycket känslor, mycket logistik. Men jag har hoppet uppe, det får inte bli annat än skitbra - av så sjukt många anledningar!

Ses på andra sidan!

/M

Memoarer i December

2009-12-01T06:32:00.000-08:00

Den här hösten var tänkt till att skapa mer faktisk film än texter omkring den. Min tid ägnas därför mer åt att trycka på en massa konstiga knappar istället för att hamra på de vanliga tangenterna. Detta skapar förstås en viss frånvaro av blogginlägg... Men:

Eftersom det är 1.a december idag tänker jag utnyttja att jag känner andra medieautister som gör grymma saker. Genom att ljud- och bildsätta utvalda scener ur sin farfars memoarer har Molly Ränge skapat en julkalender i bloggformat!

Den heter Jag drömde om sjön och ger varje morgon kl 07.00 en liten scen ifrån Stockholm under tidigt 20-tal. Från och med idag väntas alltså 24 sådana!

/M

La Boutique Fatale

2009-11-23T14:11:00.000-08:00

Härom natten satt jag uppe och beställde nytt och ofräsht till min filmhylla! Detta gör man bäst på SubDVD. Här är det inga problem att hitta titlar inom mer eller mindre obskyra genrer som female fury, grindhouse, queer eller sleaze...

Mest av allt ser jag fram emot att äga (innebär alltså det där med att kunna se på filmen närsomhelst utan kvalitets- eller texningsproblem och har inga särskilda moderata förtecken...) den finska skräckisen Sauna från 2008. Karga och kalla landskap möter brinnande samveten. Även influenser från asiatisk skräck förekommer i den här skildringen av när Sverige, Finland och Ryssland drar upp sina landsgränser i slutet på 1500-talet. Mycket sevärd!

Annat kul som händer i den amoraliska butiken just nu är att de startar försäljning av sexleksaker från Fun Factory! Det här är ergonomiska produkter i snygg design, värt att kolla in om man tycker kaniner och delfiner i jelly är aningen tröttsamt - och saknar logik!

/M

Ord och Ljud

2009-11-03T10:44:00.001-08:00

Classic Lounge, tillsammans med Ars Nova och Teatr Weimar, presenterar föreställningen Spinning Jenny – "Du spinnst!" - En oren fantasi om kjoltyg, maskiner, frökenhänder, ridflickor, ston och bomullsfält, en dröm tillbaka till industrialismens begynnelse eller en högtravande lek med ord och ljud. Oavsett, så är text och regi sprunget ur Sara Tuss Efrik och Annika Nymans mariga och depraverade hjärnor!!! Och visas ENBART imorgon kväll 21.00 på Inkonst.

Detta kombinerat med musik av el-cellisten Mattias Rodrick och laptopartisten Jakob Riis.

/M

Introducing: Bunny Boy

2009-10-29T16:53:00.000-07:00

Sympatisk Såpa

2009-10-19T01:57:00.000-07:00

Ny säsong av dokusåpan och dejtingprogrammet Bonde söker fru har rullat igång. Jag fullkomligt älskar detta, utan förbehåll. Förra året måste det dessutom suttit ett gäng genier och redigerat materialet. Jag hoppas bland annat på lika klockrena musikval även i år!

Vidhåller också att såpan är en i sitt slag - med sympatiska syften och inte heller exploaterande som dokusåpor har en tendens att vara. Visst är hela upplägget extremt heteronormativt och den här säsongen har man inte heller lyckats representera minoriteter bland bönderna som man verkar ha jobbat för tidigare. Förutom den medverkande kvinnan då. Men:
Let's face it, bondelivet är kanske inte det mest alternativa på den fronten...

Vinklat är det såklart också, eller rättare sagt dramatiserat. Plågsamma tystnader är såklart längre när vi ser dem i rutan, än i verkligheten. Men utan dramaturgi - ingen bra tv, så enkelt är det.

Oavsett hur manipulerat materialet är uppfylls jag med en känsla av ömhet och glädje när jag tittar på bönderna, beundrarna och beundrarinnorna. Och hur kan jag rimligtvis ogilla det? Det känns så ärligt och genuint. Jag blir glad bara.

Kärlek/M

Dagsform VIIII

2009-10-17T04:46:00.001-07:00

Nasty New Movies!

2009-10-14T15:58:00.000-07:00

Fast att jag redan har pushat för denna film här, är det oundvikligt (och onödigt) att inte göra det en extra gång! Det handlar om Sveriges mest inspirerande filmpersonlighet just nu. Hanna Sköld tog ett banklån och genomförde, helt utanför industrins krav och krämpor, sin första (förhoppningsvis och förmodligen) i raden av utmärkande långfilmer i vår urtråkiga filmbransch!

Nasty Old People har nu haft nationell premiär på Kontrapunkt i Malmö och internationell distruberingspremiär på The Pirate Bay's första sida.
Några dygn och 15000 nedladdningar senare anar jag startskottet för en ny era där oetablerade filmskapare faktiskt har en möjlighet att nå ut till sin publik...

Vill ni veta mer klicka då på Nasty Old People-bloggen i min högerkolumn eller gå in på TPB och ladda ner den bara - gratis och lagligt.

/M

Hyllning 4: Tema Dialog

2009-10-13T13:46:00.000-07:00

Sedan sent 1970-tal har filmstudier återupptäckt ljudspåret. En mängd publikationer av produktionsstudier har gjorts om ljudteknologi, filmmusik, ljudeffekter och ljudteori. Med några få undantag har ytterst lite fokus lagts på filmdialog.

   Historien har påverkat filmdialog genom alltifrån industriella och teknologiska till sociala förändringar. Men om man ser på den filmlitteratur som faktiskt behandlar ämnet saknas dessutom mer analytiska perspektiv på detta.

Oavsett om man sysslar med praktiskt filmarbete eller filmstudier är det omöjligt att undgå idéer om att det ska vara så lite dialog som möjligt i film. Detta grundar sig bland annat på hur film enbart ses som ett visuellt medium, hur man menar att historier berättas visuellt genom klipp, ljus, kamerarörelser och specialeffekter. Story: Substance, Structure, Style and the principles of Screenwriting är skriven av den amerikanska, och världsberömda, manusgurun Robert McKee. Han skriver att bilden alltid är det första valet och att dialogen är det ångerfyllda andra valet, det lager som man lägger till manuskriptet. Detta rimmar ju ganska väl med synen på filmdialog under till exempel stumfilmstiden.

Inte ens senare arbeten om manusförfattande har kommit särskilt långt för att vända på inställningen. Man diskuterar dialogen ytligt och i manusanalyser fokuserar man sällan på dialogteknik, utan desto mer på textens utveckling. Filmkritik vilar stadigt på schabloner rörande klumpig eller styltig dialog utan någon direkt grund för värderingarna.
Det finns dock några få tunga namn som tagit motsatt ställning. Både Rudolph Arnheim, Sergei Eisenstein, Siegfried Kracauer värderade ljudfilmen klart högre än stumfilmen.

Även vår Kjell Sundstedt vänder sig mot resonemang som inte stödjer filmdialog. Han trycker på att dialogen fungerar som en spegel för karaktärerna. Det är hans sätt att koppla den visuella betydelsen till dialogen, och hur den berättar om karaktärernas inre liv. Och Sarah Kozloffs studie av filmdialog är den enda jag har funnit som är analytiskt omfattande. Hon argumenterar för att olika genrekonventioner har varit betydelsefulla för hur filmdialog har formats. Faktum är att hon menar att de har minst lika stor betydelse som de olika tidsperioderna den har gått igenom. Hennes perspektiv på filmdialog är inte bara analytiskt på ett sätt som har saknats inom det filmteoretiska studiet, det skiljer sig också markant från praktikernas perspektiv.

McKees tidigare nämnda bok illustrerar till exempel praktikernas analytiska brister på ett tydligt sätt. Han skriver till exempel att film inte är en bok, och menar att dialogen talas och försvinner lika snabbt. Om orden inte fastnar direkt då de lämnar skådespelarens mun har man med andra ord misslyckats.

Att filmdialogens främsta funktion är att vara informativ verkar tyvärr vara en utbredd uppfattning, det talas till exempel sällan om vilken stämning dialogen bidrar till en film. Jag gör mitt för att försöka ändra på det. Som att slänga upp det här inlägget och snöa in på snäva uppsatsämnen...

/M

Dagsform: VIII

2009-10-08T03:31:00.000-07:00

Introducing: Santanico Pandemonium

2009-10-06T12:38:00.000-07:00

Vill se!

2009-10-06T11:58:00.000-07:00

Mer amoral som händer på Biograf Spegeln just nu är Ole Bornedals nya nådda nivå i skärselden (där jag antar att bland annat Nattevagten (1994), Vikarien (2007) och Kærlighed på film (2007) får beskriva vägen dit - genom ett inferno förstås). Inte heller Fri os fra det onde (2009) verkar vara en gudomlig komedi (trots Aqua-Lene i en huvudroll...), utan en ren helvetesskildring av xenofobi.

/M

Om apor

2009-09-30T14:08:00.000-07:00

Det finns tre vanligt förekommande apor i japansk konst, alltid avbildade som ovan. Från början har de sitt ursprung i Buddhismen och handlar om att varken höra, se eller tala ondska.

2008 kom Üç maymun (De tre aporna), långfilm nummer tre från den turkiske regissören Nuri Bilge Ceylan. Det här är ett filmmåste för den som bryr sig om form. Ljussättning och foto är fantastiskt. Likaså miljöerna. Dramat utspelar sig i ett mörkt och åskvarmt Istanbul.

Motivet av de tre aporna går ut på omöjligheten att som människa reflektera ondska om man aldrig utsatts för någon. Det är alltså moralen som sätts på prov i Ceylans historia. Jag tycker dock att filmens utseende överskuggar storyn, istället för att förstärka den. Men det är ju jag. Som tur är har filmen premiär på Spegeln i veckan så att du kan skapa dig en egen uppfattning!

/M

Dagsform VII:

2009-09-28T07:16:00.000-07:00

FFF nästa!

2009-09-26T08:28:00.000-07:00

Efter diverse queerporr på festival i Malmö tar jag sista chansen att hinna med en splatterpaus och andra bisarrheter på Fantastisk FilmFestival i Lund.

Inatt har nämligen Dario Argentos senaste film skandinavisk premiär. Jag utgår ifrån att Giallo är precis vad den heter. Full med kriminal, horror och thrillerelement precis som de italienska 30- och 40-talsromanerna med gula omslag. För enkelhetens skull kallas även nämnda films sadistiska mördare för Giallo, eller Yello rättare sagt. Polisen som desperat jagar honom spelas av Adrien Brody.

Men först blir det ett möte mellan asiatisk skräck och splatter i en amerikansk remake av Hideo Nakatas (upphovsmannen till de japanska The Ring och Dark Water) Ghost Actress. Nu är det kinesiska Fruit Chan som regisserar. Hans största internationella framgång tidigare heter Dumplings. Kvällens spektakel heter Don't look up.

På med svarta handskar och ner med stänkskyddet!

/M

Zombieporr!

2009-09-14T14:53:00.001-07:00

Kanadensiska Bruce LaBruce verkar som provokatör inom undergroundfilm som tenderar till både porr, komedi, politik och satir.
Malmö Queer Art & Film Festival kickar igång på fredag och redan då visas den första av de två medverkande LaBruce-filmerna. The Raspberry Reich från 2004 sägs vara en "agitations-porrfilm" med vänsterrevolutionära förtecken. Och:
På lördag blir det Otto; or, up with dead people från 2008 som utlovar excentrism, bisarra karaktärer och heta zombieorgier! Efteråt hålls samtal om queerfaktorn hos vampyrer och zombies med bland annat Lilith Performance Studio. Allt på biograf Panora.

/M

Otuktat kött

2009-09-13T15:18:00.000-07:00

Ett bröst kan sitta på en axel,
en hand på ett huvud.
En man kan ta loss en annans ansikte
och bära det som sitt eget.
Plötsliga förvandlingar kan drabba individen
i sprängande attacker: tänderna faller ut
och ersätts av nya,
naglarna blir klor
och smittan bor i den sjukligt färgade saliven.

[...]

Föremålet ler finurligt.
Man älskar det och föraktar det
och känner att man äger det.

Ett slingrande slemfält av tandkött och bensplitter,
glitter och sammet, det vackra i det fula
kittlar skönt,
bara man i denna fridens och samstämmighetens epok
slipper uppfatta
spegelglaset.

Text från Subaltern 2008, "Otuktat kött" av Leif Holmstrand

/M

Dagsform VI:

2009-09-07T23:15:00.000-07:00

Cinematic days

2009-09-06T15:09:00.000-07:00

Sköna höst, du ger mig hopp. Med djävulsdyrkan och Polanski-frosseri på Cinemateket. Detta innebär nämligen en knuff för att ta mig igenom nämnda regissörs putslustiga (minder-) verk och en chans att njuta av hans psykotiska mästerverk - på duk!

I ordningen bjuds det på Nóz w wodzie (Kniven i vattnet), Repulsion, Cul-de-sac (Djävulsk gisslan), Chinatown, Macbeth, Rosemary's Baby, What?, Le locataire (Hyresgästen), och Tess.

Och, från den mörka sidan (om man vill påstå att Herr Roman kommer från annat håll) presenteras bland annat Ken Russel's The Devils samt William Friedkin's The Exorcist.

Sköna höst, du känns hoppfullt mörk.

/M

Sommarläsning 2009, hejdå

2009-08-31T02:56:00.000-07:00

Imorgon börjar hösten sägs det. Från en dag till en annan. Jag vill inte alls hålla med, men tror att det kan stämma. Om jag har fönstret öppet på natten är det faktiskt kallt när jag vaknar, det faktum att jag äter kräftor hela tiden förefaller inte lika konstigt som annars och folk byter jobb, byter liv, börjar sina studier igen, slår över till ett annat läge, iklär sig sina professionella roller samt mer plagg överlag.

Jag gläds över sommaren, men saknar den redan. Vissa sommarvanor tänker jag dock bära med mig genom hösten också - och förhoppningsvis längre än så. Det skulle kännas tillfredsställande om jag även i fortsättningen kunde läsa minst tre böcker i månaden, men då också jag försöker ändra mode misstänker jag osannolikheten i denna önskan.

Sammanfattar här min sommarläsning ihopp om att den även skulle kunna bli fantastisk för någon annan - och som en påminnelse till mig själv om att litteraturen inte är så utmattande som jag alltid velat påstå.

Vita Hotellet, D.M THomas

Barnhandlerskan, Gabrielle Wittkop

En berättelse om Loka, Elisabeth Rynell

Bestiarium, Mare Kandre

Hej Höst!

/M

Dagsform V:

2009-08-29T01:45:00.000-07:00

Ren underhållning??

2009-08-28T03:50:00.000-07:00

Jag kan förstå om man inte har känt stark motivation till att se på den här serien... Men ingen kan väl ha undgått inledningssekvensen:

Bildmontaget av familjen Camden som består av prästfadern, hemmafrun och deras sju barn med respektive, och i sin tur, deras barn. Samtliga verkar obekymrade och ler. Detta till en sång vars återkommande refräng lyder som seriens titel. Versens innehåll skulle kunna sammanfattas som att familjekärleken är den största och att det är hem du vänder dig när världen är orättvis. Sekvensen avslutas med en bild på familjen Camdens hund Happy som håller en amerikansk flagga i munnen.
Kort sagt är detta en presentation av en amerikansk idealfamilj - som iallafall inte jag kan slita mina stelt uppspärrade ögon ifrån.

På Kanal 5´s hemsida lanserar man sig stolt som en kanal som vill göra roligare tv. Man får då anta att roligare står i relation till en föreställning om något som är tråkigare, alltså en ren spekulation över vad samtliga av svenska folkets målgrupper vill se på tv. Roligare innebär som de ordagrant skriver - inga nyheter, politiska debatter eller trist konsumtionsjournalistik. De serverar sina tittare ren underhållning till skillnad från exempelvis fritv-kanaler som ägnar tid åt sådant som Kanal 5 tydligt tar avstånd ifrån.

7th Heaven började sändas redan 1996 och har nu pågått i ett tiotal säsonger. Producenter är Spelling Television och Brenda Hampton. Det här är en serie som säger sig triumfera med otaliga priser för skildringar av de komplexa problem man tvingas möta när man växer upp i dagens samhälle. Ser man närmare på vilka som har delat ut utmärkelserna märker man snabbt att de rör sig inom en och samma sfär. Det är föräldrars tv-råd, kristna tv-program eller barn- och familjfilmfestivaler - alla amerikanska. För kanske kan 7th Heaven upplevas som skarpt, komplext och hjärtvärmande men jag tvivlar på att den publiken existerar utanför den amerikanska och kristna medelklassen. För en svensk publik som idag matas med andra amerikanska tv-serier med stora portioner medvetenhet och ironi måste allvaret i en serie som denna verka obefintligt. Men:

Visst är det underhållande - på ett plan där man skrattar åt, och förbluffas av, moralismen, värderingarna och könsordningen som förmedlas utan förbehåll.
Varje avsnitt har till exempel ett uppenbart tema. En tematik som dels rör sig på individnivå genom kanske självmord, droger, vandalism, tonårsgraviditet eller syskonrivalitet. Men den pendlar också ofta till ett större perspektiv som kanske förintelsen, rösträtt, hemlöshet och hatmord, samt baseras vid tillfällen på verkliga personer och händelser.

Om man någon gång har läst Bourdieu känns kanske fenomenet Téléthon igen. I enlighet med hans teori levererar 7th Heaven tydliga riktlinjer för redan etablerade åsikter. Betraktaren liksom utbildas i ett visst sätt att tänka kring samhällsproblem.
Bourdieu menar också att sensationspress och liknande medier verkar avledande från viktiga händelser i samhället. På så vis blir det som egentligen inte är alldagligt världsbilden för en utbred befolkning. Att tv kräver dramatisering och tillspetsning skapar istället en annan verklighet och på detta vis ökar klyftor och befolkningen går miste om sina demokratiska rättigheter enligt Bourdieu.

Jag tänker inte, som honom, kritisera tevens möjligheter till dramatisering och tillspetsning. Men man kan ju säga att Entertainment Now faktiskt har varit Kanal 5´s motsvarighet till nyhetssändningar. Och dessa sändningarna inbegriper ju endast utveckling i den internationella nöjesvärlden inom områden som musik, film, mode och kändisskvaller. Som en trogen följare av Bachelorette, Top Model och diverse andra amerikanska reality-serier på den här kanalen ska jag inte påstå att jag enbart intesserar mig för "trist konsumtionsjournalistik". Men:

Serien 7th Heaven har alltid med sin präktighet upprört mig intill benen! Och för att inte tala om det faktum att Kanal 5 sänder den! Om, och om, och om igen...

Nasty Old People!

2009-08-27T05:24:00.001-07:00

Manusförfattaren och regissören Hanna Skölds långfilmsdebut stundar, och imorgon har jag turen att se förhandsvisningen! Nasty Old People presenteras av Tangram Film och Good World i Malmö och har officiell premiär i oktober. Distributionen kommer att ske i samarbete med RÅFILM.

Jag är övertygad om att jag kommer få se en svensk film som inte liknar någon annan - en sagokantad historia med skruvade karaktärer men verkliga möten och konfliker. Lycka!

Se trailer här!

/M

Dagsform IIII

2009-08-20T03:06:00.001-07:00

Dagsform III:

2009-08-18T03:42:00.001-07:00

Missgynnsamma Metaforer eller Festivalfortsättning: Treomdan

2009-08-17T05:59:00.001-07:00

Om årets Malmöfestival var en Pedro Almodovar-film (nej har ingen riktigt rimlig förklaring till detta heller... men kanske som något strukturlöst fast maxat och med goda syften) så tänker jag då för dagen lyfta fram top-tre ur myllret - där den spansk/brasilianska dockteatern Hôtel Crab kl fem får reperesentera Almodovars tillskruvade karaktärer, lokala Bakers at dawn kl halv åtta den sympatiska och mystiska tematiken och slutligen den franska kompositören Yann Tiersens musik från Amelie kl nio hans patent på ett alldeles eget färglandskap!

Enjoy!

/M

Dagsform II:

2009-08-17T05:46:00.001-07:00

Dagsform:

2009-08-16T04:17:00.000-07:00

Introducing: Ben & Frank

2009-08-15T11:53:00.000-07:00

Hyllning 3: Tema Montage

2009-08-15T05:44:00.000-07:00

Den konstruktivism som var på tapeten runt 1920 ligger till grund för den sovjetiska montagestilen. Konstruktivisterna som drog paralleller mellan konsten och maskinen menade att maskinen fungerade som en symbol för olika parters samverkan och för ett effektivt samhälle. Skådespelarstilen i montagefilm är till exempel tydligt influerad av konstruktivistisk teater där ett fysiskt uttryck värderades betydligt högre än ett psykologiskt.

De mest betydelsefulla regissörerna för montagefilmen var, utöver grundaren Lev Kuleshov, Sergei Eisenstein, Vsevolod Pudovkin och Dziga Vertov. De alla hade olika teorier om montagestilen vilket gör att deras filmer ser helt olika ut. Eisensteins teorier är dock de mest utvecklade. Han formade bland annat teorin om intellektuellt montage. Kortfattat handlar det om att klippa in bilder som inte har någon källa inom filmens värld. Något som skapade metaforiska effekter hos betraktaren. Som i hans Pansarkryssaren Potemkin från 1926 då pansarkryssaren svarar på krigsmaktens attack i Odessatrappan varvas hämndaktionen med klipp på statyer av lejon. Trots regissörernas olika utgångspunkter skulle antagligen alla kunna enas om att det mest centrala för stilen var just klippningen.

Filmerna var ofta drama eller komedier, men oavsett vilket så speglade de aktuella, samhälleliga problem - med den revolutionära kampen som det vanligaste ämnet. Film hade ju blivit den nya tidens konst och sätt att förmedla förändring och framgång till massan. Den sovjetiska montagefilmen var alltså dels ett uttryck för experimentlusta och uppfinning, dels ett redskap för propaganda. I berättarstrukturen hittar man sällan hjältar som i exempelvis den franska Impressionismen. Fokus låg alltid på massan, och katalysatorn var ofta samhälleliga krafter istället för enskilda karaktärers agerandeI resten av världen influerades filmer på samma vis av det rådande samhällsklimatet.
Tyskexpressionismens filmer hade en tendens att skildra tyranner och ett sökande efter en god ledare. Den amerikanska filmen tycktes vara eskapistisk och mer livsstilsinriktad. Men vad gäller montagestilen skulle man kunna säga att den socialistiska ideologin formade den. Omvänt gav också montagestilen uttryck för den socialistiska ideologin, från grundläggande koncept om konstruktion till innehåll och budskap som kollektiv kamp och klassmedvetenhet.

/M

Missgynnsamma Metaforer eller Festivalstart: Tvåomdan

2009-08-14T04:34:00.000-07:00

Om Malmöfestivalen är ett nötkreatur (varför det tänker du, det vet jag inte själv men kanske något levande vi äter av... nej något riktigt plågat fast med delar vi bara inte kan värja oss för eller nåt?) så är det idé att skära de finaste filéerna från djuret och kanske samtidigt påstå att allt slagg är likvärdigt filmtältets skittråkiga frånvaro i år!

Jag tänker två fina filéer om dagen så man inte kräks. För kvällen blir det då Kräftfrossan kl sju och Titiyo kl tiyo, imorgon Kortfilmspaketet från Råfilm kl två och Markus Krunegård kl tio och på söndag skräck-/splatterteatern Fyrvaktarna om man (som alla skåningar) har sett Bob Hund på scen tusen gånger. Båda är kl halv tio i helt olika delar av stan..

Smaklig spis!

/M

R.I.P John Hughes

2009-08-07T09:25:00.000-07:00

Hyllning 2: Tema Häxor

2009-08-07T03:23:00.000-07:00

Efter tre års studier av häxförföljelser, och nästan lika lång inspelningstid var Benjamin Christensen klar med Häxan. 1922 hade filmen, som kallats en av stumfilmsepokens märkligaste, premiär. Den danske regissören själv kallade sitt verk för ”ett kulturhistoriskt föredrag i levande bild”. Det handlar om allt från faktabaserade texter och bokillustrationer, till dokumentära, fiktiva och animerade gestaltningar av medeltidens och renässansens häxprocesser och slutar i en möjlig kommentar om 20-talets motsvarighet till häxjakt.
Trots att Häxan blev ett publikfiasko finns det inslag som framkallade både förundran och starka reaktioner hos samtiden. I scenen som skildrar en häxritt till Blåkulla har fotografen Johan Ankerstjerne utnyttjat dubbelexponering flitigt, vilket inte direkt var ett vanligt grepp. Väl på Blåkulla får vi följa sabbaten. Häxorna förnekar religionen genom att hoppa på korset och kyssa djävulens bakdel. Orgier och en festmåltid på odöpta barn utspelas också. Samtidigt sitter munkarna belåtet underhållna och lyssnar. Det här (och senare scener där nunnor i ett kloster drabbas av masshysteri enligt förhäxande former) kan vara anledningar till att katolska kyrkan upplevde filmen som en kränkning.
Själv tycker jag att det avslutande avsnittet i Häxan, som utspelar sig under 20-talet, är det mest intressanta. Christensen låter häxjakten spegla 20-talets syn på hysteri. De kloka, gamla kvinnor som vanligen anklagades för häxeri jämförs alltså med de ofta intellektuella kvinnor som diagnostiserades som hysterikor. Men det är inte alltid lätt att tolka Christensens ståndpunkt. Han ställer otaliga ledande frågor och ibland verkar han inte längre behandla häxan i sig som ett mytiskt ämne. Men filmen är hursom ett stycke skapelse värt att hylla. Jag menar, bara det att orginalversionen med tortyrredskap och allt vad det innebär är ackompanjerad med bisarrt positiv pianomusik!

Hyllning 1: Tema Färg

2009-08-06T01:06:00.000-07:00

Paul Tomas Andersons Punch-Drunk Love har kallats både drama och komedi. Huvudkaraktärerna Barry och Lena spelas av Adam Sandler och brittiska Emily Watson och en av filmens biroller, Mattress Man, görs av Philip Seymoure Hoffman. Redan vid rollbesättningen kan man förstå den tudelade kategoriseringen. Den är inte heller särskilt märklig när filmen är slut, eftersom tematiken genomgående kastar sig fram och tillbaka mellan alienation, glädje och galenskap. Själv skulle jag vilja kalla filmen nyanserad. Med detta ord menar jag inget mer eller mindre än, balanserat berättad. Men eftersom ordet nyans först och främst syftar på färgskiftning finns det framförallt anledning att säga något om filmens färganvändning. Jag skulle nämligen vilja påstå att det är en av de tekniker som berättandet i Punch-Drunk Love vilar tyngst på, men självklart är det inte det enda distinkta stilgreppet. Ljud, musik och ljus är andra.

Danska Carl T. Dreyer var en av många filmskapare som menade att färgdesignen var ett sätt att förmedla olika känslostämningar, och gav troligen honom en anledning att utveckla system för sina filmers färganvändning. Men den som kanske mest av alla har teoretiserat omkring färg och film är trots allt Sergei Eisenstein. Att de båda var verksamma under övergången från svartvit film till färg säger ganska mycket om deras intresse. Men tillbaka till min tänkta monolog om Mr Andersons mästerverk från 2002:

Färganvändningen understryker inte bara känslostämningar eller filmens tematik som man skulle kunna tänka sig, utan fyller också en narrativ funktion genom att följa en klassisk dramaturgi. Att Punch-Drunk Love skulle bygga på en klassisk dramaturgi är något som alla kanske inte skulle hålla med om. Intriger och konflikter skrivs inte på publikens näsor och det finns ingen helt tydlig stereotypisering över vem som är ond eller god. Men man kan samtidigt konstatera att den inte är en enbart associativ berättelse. Historien och karaktärerna utvecklas från det att filmen börjar till det att den slutar. Jag tycker det är helt underbart att få följa hur färgtekniken vägleder förväntningar, uppmärksamhet och känslomässig respons hos oss, samt utvecklas, antyder mening och skapar motiv. För många kanske detta är lika meningsfullt som att upptäcka vibrationer i ett glas vatten. Men ska man titta på filmen flera gånger (och det förtjänar den!) kan man ha det i åtanke iallafall. Eller om man har svårt att ta till sig den skulle det till exempel kunna öka förståelsen.

Andra likvärdiga mästerverk som P. T Andersson både har skrivit, regisserat och producerat är Boogie Nights från 1997, Magnolia från 1999 och den senaste ångande och gudsförgätna There will be blood från 2007.

Sexplicit...

2009-08-03T11:22:00.000-07:00

The European Queer X Show är anledningen till den turné som påbörjades i juli av sju queeraktivister och performanceartister från olika håll i världen. De startade i Berlin och innan de är tillbaka där igen gör de sitt sista stopp - i Malmö.

Institutet presenterar live-showen och efterföljande fest med start kl 20.00 på Restaurang D'Nye imorgon. Under turnén samlar även den franska filmskaparen Emilie Jouvet material till en dokumentär roadmovie!

/M

Visioner och dans = fortfarande sommar!

2009-08-01T08:08:00.000-07:00

Billy the Vision & the Dancers idag på Pildammsteatern kl 19.00. Om du vill bli glad, om du vill bli sorgsen, om du vill dansa, om du vill tro att det fortfarande är sommar!

/M

Roland och Roman

2009-07-31T09:12:00.000-07:00

" I have an arm amputated, all right. I Say: myself and my arm. If both of them are gone, I say: myself and my two arms. If it were my legs it would be the same thing... but if they cut of my head, what would I say then? Myself and my body, or myself and my head? By what rights does the head, whitch isn't even a member like an arm or a leg, claim the title of 'myself'?"

Om det inte vore för The Tenants (1976) dåliga ljudmix (som stressats fram för att möta Cannes deadline - helt i onödan eftersom filmen ändå blev utskälld där...) skulle jag tro att filmen toppar min lista över Roman Polanskis bästa verk. Tematiken och inramningen signalerar till såväl Rosemary's Baby (1968) som Repulsion (1965) - två andra som slåss om att toppa denna samma lista. Det är trångt och instängt, verkligheten trycker sig lika otäckt kring huvudkaraktärerna som väggarna hotfullt, paranoian flödar, galenskapen eskalerar och saker och ting byter nästan omärkligt skepnad framför dina ögon.

Le Locataire som är originaltiteln på The Tenant baserar sig på romanen "Le Locataire chimérique" av Roland Topor. I "Groupe Panique" samarbetade han bland annat med den chilenska regissören Alejandro Jodorowsky som bidragit med den episka och hallucinogena El Topo (1970) till Midnight movies-genren. Men han var också illustrerande konstnär och tecknade till exempel för den animerade La planète savage (The Fantastic Planet) från 1973. Han medverkar också i Herzogs Nosferatu.

Äntligen finns Topors "Hyresgästen" i svensk utgåva från Sphinx och ligger nu överst i högen för min (vad som har visat sig att bli) oväntade marathonläsning 2009!

/M

What's mine is mine and what's yours is mine aswell...

2009-07-19T10:08:00.000-07:00

Är det verkligen ett mysterium att amerikaner inte verkar kunna titta på utländsk film? Eller handlar det överhuvudtaget om det. Alfredssons Låt den rätte komma in har ju mottagits omfamnande av USA, trots allt. Jag skulle säga att det handlar om ett djupt rotat nationellt kontrollehov snarare. Hur som helst är det sedan länge tillbaka ett faktum att det 2010 kommer en amerikansk Låt den rätte komma in. Obs! Obs! Obs! att det inte är en nyversion av den svenska filmen utan en såkallad re-adaptation direkt från den översatta boken. Vilket tillåter Mr Reeves att välja vilket spår som helst, att tolka och omtolka precis hur han vill.

Men när jag tittar på dessa concept-posters ovan tänker jag att Ajvide Lindqvists värsta farhågor kanske inte kommer besannas ändå. Sent i januari i år satt han framför sin publik, samtidigt som hans mästerverk rullade på nedskruvat ljud bakom honom, och sa att han fruktade för att barnen kommer växa till tonåringar i re-maken. Han menade att den valda åldern var helt avgörande för att kunna skildra en blodig, smutsig och våldsam kärlek som samtidigt är helt ren och oskyldig. Allså befriad fån sexualitet. Att dra några slutsatser från en liten liten bild är kanske onödigt, men ser de ändå inte ut som barn? Jag vill gärna tro det iallafall.
Dessutom får jag känslan av en visuell tematik från den svenska filmen som verkar ha lagt sig på dessa konceptutvecklares minnen. Jag tänker på de hinnor, ytor, väggar och fönster som Ajvide Lindqvist vid samma visning beskrev som gränser mellan att vara innanför och utanför på olika sätt, och som också hänvisar till titeln (eller tvärtom) och det faktum att Eli (och Oscar också på sitt sätt) måste bli inbjuden. Och titeln på den amerikanska verkar ju trots allt bli Let me in, fast här möter vi Owen och Abby istället...

Den som lever få se!

/M

Alumas sommarspecial!

2009-07-18T03:16:00.000-07:00

Det finns såklart en mängd andra anledningar att köpa de hemlösas tidning i Malmö, men här är några som rör innehållet i den senaste:

Relationsgrammatik i Ida Lindes djuriskt krypande dikter, med bilder av Imri Sandström. Lisa Rydberg och Jesper Lundqvist s fina porträtt av "gubbar". Samt Kalle Linds reflektioner kring dåtidens såkallade idioter och dårar - roligt och empatiskt på samma gång.

Köpköpköp!

/M

Formler för fula industrier

2009-07-09T14:39:00.000-07:00

Nicaraguanska lantarbetare stämmer världens största frukt- och grönsaksföretag.

Malmöfilmare (med tidigare dokumenterad sympati för arbetare) berättar i ny dokumentär om hur världens största frukt- och grönsaksföretag ställs inför rätta.

Världens största frukt- och grönsaksföretag stämmer malmöfilmare (och har på så vis på nytt bekräftat att de har mycket lite till övers för den mindre människan...).

/M

Idyllöverdos eller Skåne i mitt hjärta

2009-07-07T11:29:00.000-07:00

När solen skjuter sig igenom fönstersmuts och träffar hud med både fukt och bränd lukt startar kampen mot medieautismen. Det är trots allt få utomhuslekar (utanför staden) som går att kombinera med detta mitt tvång. Så precis som under midsommar ägnar jag mig mest åt vågrätt läge och ljusterapi eller vågrätt läge i 1800-talsstugor med takbjälkar, närliggande naturstigar med mer än sju sorters blommor att lägga under kudden om man har den läggnigen. Skillnaden är att jag nu rör mig i södraste skåne istället för i norra.

Det självvalda soundtracket till mig och mor är dragspelen, stråkarna och klockspelen från Amelie att matcha de vidsträckta fälten och figurformade molnen. 50-talsrösterna från Cry Baby att matcha pastellfärgerna på bilentusiasternas Cadillacer och Jaguarer. Trucker- och rednecktonerna från From Dusk til Dawn och Deathproof att matcha felkörningar, vin och kortspel. Väsande sång från Nouvelle vague att matcha min halverotiska läsning (också med 1800-tals tema). Gypsybrytning, plåthinks- och tvättbrädsljud från Gogol Bordello att matcha de kitschiga loppisfynden. Och självfallet The Beach boys till sand, vågor och blå nyanser som möts i horisonten. Och (!) på vårt (varsamt renoverade) första B&B-paradis låg Dean Martin och väntade i stereon som den självklara voice-overn till en lantlig och romantisk frukost på verandan. Men:
Är de södra skånska miljöupplevelserna inte nog för din medieskadade hjärna dyker du ändå oundvikligen på en konstutställning eller en Mankell-inspelning någonstans. Värt att nämna är bland annat den servis vars pinuppor (återigen!) drog min uppmärksamhet på utställningen Way of art i Smygehuk. Men:
När det finns rörliga bilder och berättelser utanför bilrutan eller bara framför ögonen hela tiden verkar allt som krävs för att tillfredställa medieautisten i mig vara ett anpassat soundtrack. Skåne har resten för att ge en upplevelse som vilken smörig och idyllisk sommarsuccé på bio som helst, aahhhh...

/M

Hejdå - ett starkt argument

2009-06-29T04:03:00.000-07:00

November förra året släppte Malmöduon The Argument albumet Summer/winter nights sympatiskt gratis på nätet. Och redan nu kommer nästa - Everything depends. Niklas bakom Big Strong Union och Marcus bakom Bakers at dawn bildar gemensamt ett både poetiskt och politiskt argument, och jag vill propsa lite extra för spår 5 med titeln "Goodbye". Ladda ner båda skivorna här och kom till Tröls på Karlskronaplan lördagen den 18:e juli då det ryktas om spelning!

/M

R.I.P MJ

2009-06-26T09:56:00.000-07:00

Mannen, myten, offret eller förövaren, geniet eller freaket som jag tapetserade mitt flickrum med har gått bort idag, endast 50 år gammal. Jag sörjer och minns svunna tider genom att plocka guldkorn från följande fantastiska album: Off the Wall, Thriller, Bad och Dangerous.

Läslust!

2009-06-22T05:11:00.000-07:00

Tidigare har jag hävdat att boken ger uttryck för TECKEN till leda, att allt är övertydligt, tungt och utmattande. Jag har hävdat att boken inte ger mig en valmöjlighet att tolka, utan snarare ett tvång - och exakt hur lustfyllt är det?

Tvångsmässigt eller inte så har jag plötsligt drabbats av lusten att läsa, eller kanske viljan att tolka vad vet jag? Tror detta är tack vare den personen (bland den mängd personer omkring mig som gillar all typ av verklighetsflykt) som ofta premierar just flykten framför verkligheten. Hon har nämligen en förmåga att förstå vilken flykt jag uppskattar och kan därför leta fram de böckerna som jag verkar villig att tolka.

Det är tydligt att det handlar om slutna platser och rum. Fyra väggar, ett hotell eller en bordell, men där sinnet är allt annat än slutet och begränsat. Riktar därför ett tack till denna fysiskt bortresta själ! Tar också tacksamt emot tips på böcker som tar plats i trånga utrymmen men stora psyken!

/M

Uppmaningar, rättelse och upprättelse

2009-06-12T09:05:00.000-07:00

För Antichrist och dess publiks bästa borde:

- alla kids som inte kan hantera explicit sex och nakenhet utan att prata/skratta/kommentera undvika biograferna, alternativt förbjudas i grupp(trycks)konstellationer

- de feministiska kritikerna tänka till/tänka om

- jag ta tillbaka min kommentar om att von Trier som världens bästa regissör skulle vara ett dumt försvar av filmen, detta får han gärna kalla sig för min del

Antichrist var en upplevelse utöver det mesta. Inte en skräckfilm alls, men en film med sin grund i verklig och historisk skräck. Fantastiskt vackert, fantastiskt plågsamt!

/M

Filmsommar!

2009-06-12T08:34:00.000-07:00

Regnet är inte min värsta fiende, tror dock inte jag kan tolerera inställda filmvisningar för dess skull. Men:
Mitt sommarhopp är uppe när jag tänker på att Debaser drar igång Film under bar himmel på måndag för att återanvända ett lyckat koncept från förra sommaren. En musikdokumentär i veckan är ett bra substitut för bristen på Doclounge under sommartider. Utöver att det är gratis och att man kan dricka en öl samtidigt går det ju dessutom röka en cigarett om man tycker att det är mer roligt än dödligt.

Förra året prickade jag bara in Leonard Cohen: I'm Your Man från 2005 på hela sommaren, men gott nog! När det skymmer på måndag bjuds det på (den smått överskattade kan jag tycka) Sigur Rós-filmen Heima från 2007. Mycket ljud, mycket landskap mycket ljudlandskap.

/M

Chez plan Karlskrona

2009-06-03T14:17:00.000-07:00

Karlskronaplan kanske inte är Malmös roligaste plan. Fast vid närmare eftertanke vilket är det då, Dalaplan?
Nya Tröls Jins Kru gör ju faktiskt sitt för planets framgång. Men gillar man konstigt nog inte åttiotalistiska hits, twinpeaks-inredning, brett ölutbud och generösa nachotallrikar kanske man åtminstone efter helgen ändrat åsikt.

På lördag kan du gå tipsrunda och inmundiga ekologiskt framför lokal film och musik på Festival Chez Madame. Japp, du läste rätt: Festival på Malmös kanske bästa plan!

/M

Ondska och Palmblad

2009-05-25T09:30:00.000-07:00

Nej. Guldpalmen gick inte till någon av de två deltagande kvinnorna. Såklart. Men jag ska inte genusgnälla för mycket idag eftersom palmbladen kom att förgylla en troligt välförtjänt penis tillhörande Michael Haneke. Bland annat har denna tysk både skrivit och regisserat våldstudien Funny Games för första gången 1997 och för andra gången som amerikansk version 2007. Däremellan kom hans fantastiskt smärtsamma Le Pianiste (Pianisten) från 2001 som är baserad på romanen "Pianolärarinnan" av Elfriede Jelinek. Vi kan räkna med att vinnarfilmen Das weisse Band (Det vita bandet) från 2009 också har masochistiska förtecken, och fascistiska. Här praktiseras våldsriterna av barnen på den tyska landsbygden år 1913. Det vill säga samma barn som är vuxna under Hitlers styre.

På årets Cannesfestival finns fler inlägg om nazismen, som i Tarantinos Inglourious Basterds också från i år. För vilken Christoph Waltz tog hem priset för bästa manliga huvudroll. Bästa kvinnliga huvudroll gick till min, och von Trier-supportrarnas, förtjusning till Charlotte Gainsbourg för insatsen i Antichrist.

/M

Världens bästa regissör!

2009-05-19T04:42:00.000-07:00

Ytterligare en utläggning som förtjänar att avslutas med en suck som stavas "Cannes Cannes Cannes". Vilken annan filmfestivalpublik buar ut filmer för att de innehåller blod, sex och våld? Efter pressvisningen av Lars von Triers Antichrist, som har sverigepremiär den 5/6, kallas filmen för en skandal och frågor om huruvida filmen ska kunna hitta en publik riktas till regissören? Självfallet kommer det inte vara ett problem. Blod, sex och våld säljer alltid - och i världen utanför Cannes är chockeffekter allt annat än vad de heter.

De uttalanden som von Trier tvingas försvara sig med är lika hysteriskt roliga som pressens mottagande på festivalen. Han vägrar att be om ursäkt, han är ändå den bästa filmregissören i världen... Dumma frågor förtjänar dumma svar. Han vet att han har en trogen publik. Jag har aldrig sett fram emot den här filmen så mycket som nu!

Hårt driven kritik är ett annat svar på hur publiken kommer finna sin väg till Antichrist.

/M

Cannes Cannes Cannes

2009-05-18T04:18:00.000-07:00

Viktigt:

Efterverkningarna av den amerikanska manusstrejken är noterad på 2009 års filmfestival i Cannes som nu är inne på sin sjätte dag. Vanligtvis brukar det vara tjockt med amerikanskt.

Australiensiska Jane Campeon är den enda kvinnliga regissör som tidigare vunnit priset i filmfestivalens huvudtävling Guldpalmen(för Pianot från 1993). Nu tävlar hon igen med sin nya film Bright Star från 2009. I år deltar sjutton män i tävlingen, och två kvinnor.

What can I say? Cannes, Cannes, Cannes...

/M

ESC-FINAL

2009-05-18T03:26:00.000-07:00

Nej. Det här är inte en schlagerblogg, så jag ska strax återgå till sedvanliga filmnörderier. Men om finalen i lördags måste först sägas några mer eller mindre reflekterande/konstaterande ord.

Ernman och Sveriges bidrag förtjänade visserligen en bättre placering än som femte från botten, men enda anledningen för mig att hoppas på svensk vinst var ändå att ha en större chans att se nästa års spektakel live. Och detta bidrar även den norska segern med - och gör därför deras vinst i sig någorlunda hanterbar. Ja, jag älskar också armhävningsdansen och stråkarna. Och refrängen minns man ju. Men:
Att Europa unisont kunde rösta fram den versen och framförallt Rybaks käcka framförande av den...? Jag vidhåller att de mest distanslösa bidragen i tävlingen levererar både bästa låtar och show såklart. Efter finalen slutade min lista över top-fem på följande vis:

1. Moldavien
2. Armenien
3. Ukraina
4. Bosnien-Herzegovina
5. Albanien

I verkligheten såg det ut såhär:

1. Norge (med nästan dubbelt så mycket röster som tvåan)
2. Island
3. Azerbajdzjan
4. Turkiet
5. Storbritannien

Slutsats:

Jag gillar fortfarande knäppt mer än käckt.

Europa gillar fortfarande smöriga ballader på välsjungen engelska, lagom exotiska bidrag (men med radiovänligt discodunk) och har, som jag misstänkte redan förra året, en ny faiblesse för unga ryska pojkar.

/M

Nya semifavoriter!

2009-05-15T08:06:00.000-07:00

Seminöjen?

2009-05-13T00:53:00.000-07:00

Usch vad jag är trött på såkallade kultur- och nöjesjournalister som skriver om Eurovision. Om någon av dem faktiskt tyckt att det var ett nöjesfullt koncept kanske man hade fått slippa alla inlägg om vilka andra Låtar Låtarna Låter som. Ni hör ju precis hur tröttsamt...

Åhh, tänk att få komma undan dessa referenser som bara finns där för att berätta att journalisten även har annan kunskap minsann - Eurovision är INTE hans största intresse, nej. Det mesta är nämligen stolpigt, fjantigt, fånigt, fjolligt, billigt, osmidigt, inställsamt och rent av dumdristigt!

Olyckligtvis kom jag lite sent in i den första i ordningen av semifinaler, men där kunde youtube fylla i mina luckor. Mina höga tankar om Bosnien-Herzegovina i detta sammanhang föddes redan förra året och bekräftas nu återigen. Om 2008 års bidrag bar fram euforisk galenskap med lika upplyftande scenshow som melodier gör 2009 års bidrag kanske raka motsatsen - men på ett riktigt bra (och öststatsromantiskt) sätt! Armeniens bidrag var en annan favorit som gick vidare till final. Detta andas lite Bollywood och innebär många etno-attribut som jag aktar högt på Eurovision-scenen.

Miss nr 1: Miss Malta herself med en powerballad (framförd genom näsan?) gick vidare.

Miss nr 2: Bulgariens operahybrid (som lätt slår Ernmans) gick inte vidare.

/M

Eurovision och andra beteenden

2009-05-11T01:42:00.000-07:00

Idag börjar Eurovision-veckan!

Jag har vid tillfällen fått höra att jag har ett autistiskt beteende när det kommer till musik. Att vara fixerad vid en och samma skiva, att enformigt ha den på repeat - tills en annan fångar mitt fokus genom ny fixering - verkar bidra med rutiner som tillslut är lika med trygghet för mig. Jag som alltid undrat vad mina rutiner är, och var någonstans? Nu vet jag.
Samma sak gäller nämligen film och tv. Det finns filmer och serier jag sett ett otal gånger. Delvis handlar det förstås om tillgänglighet. För visst är det musik jag råkar ha i mina lurar, på dator, på cd, på lp. Och visst är det film jag streamar eller som råkar finnas på min dator, i min dvd eller video. Men uteslutande handlar det inte om det eftersom det knappast gäller all media jag äger. Vissa filmer ser jag en gång och murar sedan tillbaka in hyllan, vissa filmer står där (förutom till omslaget) osedda och väntar på ett plötsligt infall som ska bryta loss dem. Nej, jag misstänker att vi är många medieautister härute. Musikmässigt klart fler med tanke på hur andra repetitiva konstformer utvecklats kring den, som dans tillexempel.

En vän påpekade att Melodifestivalen var så behagligt att se på just på grund av det repetitiva - den ihärdiga genomgången av programmets tävlingsbidrag. Du behöver inte gilla låtarna, men du nynnar gillande till dem hur som helst. Tror även jag funnit svar på varför jag hyser kärlek för shlager. Repetitionerna gör rutinerna som blir tryggheten. Detta bortsett från att jag också hyser kärlek för oblyg show och osannolika spektakel då.

Som sagt. Idag börjar Eurovision-veckan och som stolt medieautist hälsar jag den. Passar också på att korrigera tempus för det jag nyss läst/sett/lyssnat på. Detta är såklart något rutinmässigt och ständigt pågående.

/M

Vän av tecken/symbolik/lyrik

2009-05-05T07:06:00.000-07:00

Det var längesen jag läste Kristian Lundberg och det var längesen jag läste Lyrikvännen. Det var längesen jag läste lyrik överhuvudtaget ska understrykas. Svaret på varför är enkelt och handlar om att min tecken- och symboljakt skiftat från tryckt till rörlig media. Eller lite mer fördjupat (eller förenklat...), en bok känns tung, besvärlig och fylld med övertydliga TECKEN i mina händer. Film och tv pågår utan krav framför mina ögon och ger istället mig ett val: har jag lust att se tecken och symboler idag eller inte?

När jag läste Lyrikvännen senast kretsade temanummer ofta kring kända skapare och tänkare. Det var Carl Michael Bellman, Sonja Åkesson, Pier Paolo Pasolini och Sören Kierkegaard. Förtillfället presenteras intressant tematik som rör sig mer på symbolnivå istället. När jag tänker på Lundberg tänker jag på händer, ett rum, ett fönster, fadern, sonen och det heliga... trädet. Det är Trädet som är temat för Lyrikvännens senaste nummer. När jag tänker på Lyrikvännen tänker jag mest på intellektuell analys. Vän av lyrik, litteraturkritiker och numrets gästredaktör Anna Thörnell kombinerar analys med egen lyrik då hon skriver om trädets symbolik i just Lundbergs poesi. Detta står till min förtjusning lika mycket som att tidskriftens nästa tema är Skräck!

Har jag lust att se tecken och symboler idag? Svar ja, därför ska jag köpa det nya numret och "träda in" som redaktionen kvickt uppmanar till!

Lördagsnöje - att kasta upp

2009-05-03T03:45:00.000-07:00

Den på många sätt fattiga (dock inte budgetmässigt förstås) musikalfilmen Dreamgirls från 2006 gick på tv igår. Filmen ska basera sig på The Supremes karriär sägs det. Fast att jag hade sett den tidigare ägnade jag min lördagskväll åt att till viss del jaga upp mig själv över hur dålig filmen är. Men:
Inte för att jag tillhör den massiva skara som säger sig ha svårt för musikaler eftersom "det inte är realistiskt att folk plötsligt brister ut i sång". Jag undrar vem som överhuvudtaget trånar efter verklighet när de sätter på en film? Men jag tror att just samma skara skulle kunna gilla en film som Dreamgirls eftersom musikinslagen kanske känns mer logiska då musiker skildras.

Anledningen till mitt uppkastande är istället för att jag framförallt ställer ett högt krav på en musikalfilm och det är att alla låtarna helst ska vara skitbra. Och med det menar jag att alla låtarna helst ska vara hits! I Dreamgirls är det få Supremes-låtar alltså.

Sweeney Todd från 2007 gav mig en liknande upplevelse. Som tur var fanns det där åtminstone rikligt med snygg kostym, scenografi och tjockt, plastigt och klarrött blod som någon typ av kompensation för de fullkomligt intetsägande låtarna. Självfallet baserar sig ju musikalfilmer i regel på musikaler - dit kritiken egentligen bör riktas. Eller snarare till själva anpassningen av en musikal från scen till film. The Rocky Horror Picture Show från 1975 bör fungera som en förebild för alla med sådana ambitioner. Det finns en anledning till varför filmen har haft filmhistoriens längsta premiärvisningstid - bra låtskrivare och krävande publik.

/M

Samveten utan inbördes ordning

2009-04-27T06:07:00.000-07:00

I DN igår läste jag om metoder att avlägsna känslominnen som framkallar skräck, panik och rädsla. Teknikerna som verkar ha aktualiserats av posttraumatisk stress hos amerikanska soldater tolkar jag ytterst bokstavligt. Om man inget samvete har blir det enklare att fly den amerikanska krigsföringens ansvar och, ännu lämpligare, ansvaret som ligger på individnivå. Ulrika Milles skriver om det i relation till vårens litterära utgivning. Hon skriver "om filmen är en konstform skapad för att leka minneslekar, är minnet litteraturens kärna". Det är en intressant artikel, men citerade resonemang makes no sense. Men språkvalet lyckas iallafall befästa en hierarkisk ordning på de båda konstformerna. I litteraturen finner vi något kärnfullt medan filmen istället uttrycker något lekfullt.

När jag då läser den kärnfulla tryckta texten väcks visserligen minnen till liv. Men det är minnen av kärnfulla filmer vars allvar och intressanta inlägg om just känslominnets existens lätt kan kallas för lek eftersom de är populärkulturellt förpackade. Milles namedroppar därför hellre den mindre populärkulturelle filmskaparen Luis Buñuel och lämnar manusförfattaren Charlie Kaufmans Eternal Sunshine of the Spotless Mind från 2004 därhän. Även Being John Malkovich, Adaptation och den senaste (där han även regisserar) Synecdoche, New York berör minnet och konsten. Men var sak har väl sin hierarkiska plats - referenser från finkultur i litterära medier och populärreferenser i de intermediala.

/M

Snusk, skräp och dålig smak

2009-04-25T16:35:00.000-07:00

Min vän cineasten och ständigt allierade på filmfestival leder mig allt som oftast in på knäppa och outforskade filmterritorium. Jag godtar alla introduktioner, men röstar i efterhand bestämt för eller emot. Exempel på ett sådant scenario:

Federico Fellini: Emot.

John Waters: För.

Med det sagt är det nog sagt om vikten jag lägger vid såkallad bra/dålig smak i allmänt tycke. Waters är jag så pass mycket för att jag har lagt dyra pengar för att se "The Pope of Trash" hålla låda om extremer och snuskighet denna söndagskväll på Palladium i Malmö. Kulturcentralen uppger att det fortfarande finns några biljetter kvar till föreställningen som han valt att kalla "This Filthy World - Dirtier & Filthier". Troligen trygga sådana längst bak eller på balkong där man inte riskerar att bli attackerad och förnedrad. Min vän cineasten har såklart sett till att jag inte har den fördelen.

En snäll introduktion till Waters är Hairspray från 1988 och Cry Baby från 1990. En mer vågad skulle då vara Pink Flamingos från 1972, Desperate Living från 1977 och Polyester från 1981. Men att välja bland hans filmer med omsorg verkar onödigt. In bland skräpet bara!

De levande dödas månad!

2009-04-23T15:17:00.000-07:00

Under de senaste årens vampyrhype verkar zombies ha hamnat något i skymundan. Eftersom mitt personliga intresse för zombies generellt är större än för vampyrer gnuggar jag händerna lite extra över kommande månad, där det visserligen även kommer att figurera en och annan hörntand.

Samtidigt som jag själv strider mot zombiefieringens grundvalar och går från levande dött tillstånd tillbaka till mitt liv (läs: lägenhet) kommer jag att hänga resultatet av förra årets bästa (och mest likriktade) julklappsbyte på väggen. Home sweet home! Zombiepinuppor i kalenderformat kommer tävla om uppmärksamhet med (läs: stjäla ifrån) 50-talets kalenderflickor och S:t Petersburgs vykortsvyer. Utan förutbestämt tema fick kalenderns avsändare "The Complete History of Zombie Cinema" av mig. (Läs: lika syskon leka bäst?).

Strax efter det att kalendern sitter på väggen släpps först-till-kvarn-biljetterna till Jillian Macdonalds performance Undead Into The Night som uppförs under tre nätter i slutet av maj. Lilith Performance Studio representerar och presenterar: "I skymningen körs du ut till den dunkla bokskogen. Följ en tre kilometer lång skräckvandring där händelser och scener kommer till liv i mörkret framför dig..."

New York-konstnären, som intresserar sig för rädsla som underhållning och hur fankulturen frodas kring konceptet, håller dessutom ett öppet konstnärssamtal på Lilith den 12:e maj kl.20.00 för er som gillar skräck i teorin men inte nödvändigtvis i praktiken.

1 års fängelse och 30 miljoner i skadestånd....

2009-04-17T04:45:00.000-07:00

Årets påskägg!

2009-04-12T05:05:00.000-07:00

Allt jag tidigare sagt om Titiyo tar jag tillbaka. Särskilt allt som sades under långfredagen på Debasers soligt blåsiga uteservering med vetskap om hennes stundande konsert på kvällen. Att Titiyo för mig personifierat trist radio-soul/pop måste grunda sig i något. Jag misstänker att det handlar om plågan "Come Along With Me" från 2001, men också min ovilja inför att aktivt söka upp musik för att bekräfta/dementera mina första intryck. Detta händer inte förrän musiken slumpmässigt kommer till mig. Av en slump (eller snarare tack vare en fredagslång vänlig själ) stod jag sedan på konserten ändå, och skämdes. Shit vilken kvinna, vilken röst, vilket påskägg!

För den mer klubbiga sidan av hennes aktualiteter lyssna på "Das Gnome Killit Remix" och "Awakening". För hjärtskärande duett med Motoboy; "If Only Your Bed Could Cry".

/M

Konsten att göra upplevelse av en intetsägande film

2009-04-08T06:20:00.000-07:00

Nej. Jag ska inte rada upp vad för tankar eller erfarenheter jag personligen har om och av detta. Inte nu iallafall.
Istället ska jag skriva om Matti Bye som är min nya idol. Han är tonsättare och pianist. Han är även en av de ytterst få som kan betitla sig själv som stumfilmskompositör.
Alla de tillfällen som jag haft chansen att höra honom spela till stumfilm har jag av outgrundliga anledningar missat. Gissa hur upprymd jag blev när han placerade sig vid pianot (och vid andra musikaliska hjälpmedel) på Cinemateket i Malmö en helt vanlig och solig dag med en helt vanlig och svårmodig min.

Filmen var inget att ha: Man är borta från fru och son i tre år, fru lämnar man och son för rikare man, man försörjer son genom lågstatusjobb, son växer upp och får högstatusjobb (läkare), man blir dödssjuk och son ger dödshjälp. Alltså, skildrad fader/son-relation med plenty sugar on top. Så dramaturgiskt platt som stumfilm tyvärr kan vara om det då inte vore för Matti Bye.

Men han har även bidragit med nyskriven musik till diverse svenska stumfilmer som är intressanta av även andra skäl. Erotikon från 1920 av Mauritz Stiller är en av mina favoriter på boxen Svenska Stumfilmsklassiker. En film som sågs på Kristanstads Filmmuseums biograf utan musik (och med rethosta!) men ändå kunde uppskattas. Den andra favoriten är Häxan från 1922 av Benjamin Christensen som jag har sett vid ett flertal tillfällen och då med olika musikaliska bidrag, dock aldrig av Matti Bye - vilket snarast ska åtgärdas!

/M

Storasyster Svälj

2009-04-02T15:24:00.000-07:00

Svälj från 2006 av regissörerna till Maggie vaknar på balkongen har kallats för den senare filmens missanpassade storasyster. Den trots allt älskvärda systern är ett kollage av både fiktiva och dokumentära bilder som avslöjar djupa sprickor i folkhemmet.

Jag minns det som svårt att avgöra om det som skulle sväljas kom utifrån eller inifrån, men oavsett så var det inte lättsmält. Starka filmer (och även andra kulturyttringar) har en tendens att drabba oss med känslor vi genast vänder till, eller hittar inom, oss själva. Som känslor av fascination eller äckel. Eller gärna en kombination av de båda. Det finns ett namn på den här känslan:

Abjektion, en teori som formulerats av semiotikern och kulturteoretikern Julia Kristeva. En teori jag i en av mina tidiga uppsatser använde mig av för att närmare analysera tre olika (också missanpassade och älskvärda!) Midnight Movies: Eraserhead, Pink Flamingos och The Rocky Horror Picture Show. Galet intressant teori om viljan att svälja just det man stöter ifrån sig.

Vad storasyster Svälj stöter ifrån sig kan du ta reda på 18.30 onsdagen den 8:e april på Cinema Chez Madame på Karlskronaplan. Lycka till!

/M

Natur och Kultur

2009-03-27T11:33:00.000-07:00

Helg nalkas och jag ser tillbaka på förra som, med hjälp av tyngre fordon och goda vänner, kom att fulländas genom plågsamt uppfriskande naturupplevelser kombinerat med kyrkokonst, byggkonst, ljudkonst – och slutligen även filmkonst såklart.

För mig betyder helg inte nödvändigtvis fredag till söndag. Men:
I det här fallet startade den faktiskt på fredagen med ett besök i Vellinge kyrka (där min ständigt saknade morfar ägnades en tanke med ett ljus) och sedan till Klagshamn för kallbadsutsikt, kaffe och cigg. Lördagen fortsatte i samma utflyktsanda. Till ett ljudspår av upptemposlag och nittiotal besöktes fiskrökeri och loppis i Mölle för att sedan ta oss an Kullaberg med slutstation Nimis – Lars Vilks konstverk så diffust och hemligt placerat att Lost var den allra första mediereferensen som kom till mig efter ett par mils bergsklättring i fel riktning. Tätt följd av The Blair Witch Project. Vet inte om det bara var jag av tre flåsare som omtolkade totempålarna vid vandringens början? Tanken på att det vilade en förbannelse över hela "kullen" som den tydligen (felaktigt) kallas kändes hur som helst inte särskilt främmande.
Nimis visade sig vara en stor och vacker lekplats jag kommer att återbesöka med mer lämpliga skor nästa gång.

I söndags var det fortfarande allmän helgdag och sista dagen för ljudinstallationen Det som är har inte alltid varit och kommer inte alltid att vara. Bara det som inte är, som aldrig har varit och som aldrig kommer att vara, är evigt av Mathias Kristersson på Teatr Weimar. I denna såkallade auditiva fiktion grälar ett par över frukostbordet. På en bänk i ett mörkt rum får lyssnaren höra ordväxlingen förlora sin betydelse och det eskalerande och hårda tonfallet helt ta över. Otroligt välskriven (eller improviserad?) dialog med högt igenkänningsvärde.

Där helgen för normala människor avslutades förlängdes min ytterligare en dag med ett besök på DocLounge under måndagskvällen. Där bjöds det på Jesper Ganslandt X2 – förfilmen var konsertfilmen Skinnskatteberg från 2008 följd av Filmen jag inte pratar om längre, från 2009. I den senare delar regissören till Farväl Falkenberg ansvar med Martin Degrell (som även varit delaktig i den filmproduktion som dokumentären handlar om). Det vill säga den slutligen kursande svenska produktionen av en sci-fi/horror/thriller med ockulta inslag från början av 2000-talet med en budget på runt tio miljoner och ett tajt team av vänner sporrade av en naivt drömmande börshaj. Underhållande, och ännu mer så om det skulle visa sig att det är en mokumentär…

Den här helgen kommer inledas något försenat med mindre natur och kultur och istället med mer konsert och klubb. Imorgon bjuder Debaser på Suburban kids with biblical names och Swimfastclub!

Tarmvred

2009-03-18T09:41:00.000-07:00

Import/Export från 2007 av den österrikiska regissören Ulrich Seidl blev min brutala introduktion till hans filmkonst. Nu jobbar jag mig långsamt bakåt därifrån – tills en ny film från mannen, sanningssägaren, provokatören… debattören (eller vad man nu helst vill kalla honom) är aktuell vill säga.

Långsamt går det för att diverse invärtes knutar måste lösas innan det finns utrymme för fler. Ibland löses de redan under filmen gång, med skratt åt visuell komposition, vardaglig absurditet eller värmande karaktärer. Men:

Oftast snörs och vrids knutarna hårdare genom överjävlig sorg, saknad, tristess och kanske vanligast av de alla – överjävligt förtryck. Det är skoningslöst, äckligt och gör ont. Men det är åtminstone ärligt.

Import/Export har jag följt upp med Tierische Liebe (Animal Love) från 1995 och Hundstage (Dog Days) från 2001. När tarmarna rätat ut sig efter den senare står Models från 1999 på tur.

Smärtstillande någon?

Schlagerfinal

2009-03-16T06:22:00.000-07:00

Allmänt:
Skön brist på självklara förhandstippade vinnare ála Carola och Perelli.

Känsla 1:
Vad hände/varför vann inte Alcazar?

Känsla 2 (vid repris):
”La voix” är ett givet Eurovisionbidrag och operadisco är faktiskt bra! Huvudsaken är att Fredrik Kempe jobbar bakom kulisserna och inte på scen.

Mest oväntat:
Jag hade accepterat ett balladbidrag från Sverige i år om det blivit ”Snälla, snälla”.

Finast:
Motoboy i pausunderhållningen.

Blick mot öst och maj:
Skyhöga förväntningar på Moskvafinalen kantade med känsliga politiska frågor. När Georgien redan dragit sig ur tävlingen efter Rysslands motstånd till deras bidrag ”We Don't Wanna Put In” kan man, om inte som nytt uppslagsord åtminstone, förvänta sig att få se ”schlagerkorruption” på löpet. Och då inte i relation till det schlagerkrig som rör hur öststaterna (och Norden också fast att vi själva verkar oförmögna att se det?) röstar, utan i relation till verkliga krig. Glöm inte var ni hörde först!

Hej Kvinnor och åttondemarsrelaterat!

2009-03-11T10:43:00.000-07:00

Jämställdhet är inte filmbranschens starkaste sida direkt. Dessutom används ständigt skrämmande dåliga argument för att rättfärdiga detta. Argument som att det skulle vara brist på kvinnliga filmskapare är ett av de allra vanligaste. För att motbevisa sådana lama förklaringar har SFI tillsammans med Eva Beling och Wift (Women in Film and Television) gjort ett urval på 12 svenska kortfilmer från kvinnor och samlat dem på DVDn Historier man aldrig berättar som ska spridas till produktionsbolag och andra vanliga skeptiker. Bland ett gäng filmbegåvningar hittar vi Andrea Östlund som både manusförfattare, regissör och producent till Scen 3: Daniel och Alex, en känslig skildring av ett vibrerande middagsmöte mellan två män.

När utgångspunkten för ett filmprojekt är centrerat till ett ”kvinnligt perspektiv” (som Dorismanifestet eller den här DVDn) ser man de feministiska avsikterna, ämnesvalen eller budskapen mycket tydligare – tyvärr. Det är inte helt kul när en filmberättelse vilar på en agenda (oavsett vilken) istället för att forma innehåll genom dramatisering. Östlunds film är dock ett utmärkt exempel på att kvinnor vill, kan och faktiskt berättar historier som inte bara handlar om just kvinnans underordning.

Sist på DVDn hittar vi filmen Bye, bye, ces’t fini från Tora Mårtens och Idji Maciel, ett värmande dokumentärt porträtt av en 73-årig singelkvinna i Rio. Pure livsglädje!

Dagen före den internationella kvinnodagen i söndags var det Andra chansen i årets Melodifestival. Som de tidigare delfinalerna i år tittade jag även halvhjärtat på den här. Och:
Sörjde Lili&Susies förlust, men kunde åtminstone glädjas (trots balladmajoriteten) åt att tre andra grymma kvinnor tog hem kvällens seger. Caroline af Ugglas, Sara Dawn Finer och Sofia Berntsson lyckades få sina tre vitt skilda (men helt förtjänta av uppmärksamheten) tävlingsbidrag till finalen – som förövrigt har övervägande kvinnlig majoritet i år. Grattis! Och Grattis till alla kvinnliga filmskapare som har lyckats harva sig fram mellan huvudklappningarna och de dåliga argumenten!

Världens fulaste land!

2009-03-05T05:21:00.000-08:00

Alla säger att Norge är så väldigt vackert. Jag har upptäckt att detta stämmer, förutsatt att solen skiner. Men en vän påpekade att det ju gäller alla platser. Så sant. Jag gillar färger och jag gillar varken kyla eller snö. Jag gillar följaktligen inte Norge.    

Jag har sett någon enstaka bra norsk film i mina dar. Men i min bok finns då krav på att filmens tyngdpunkt inte ligger på just färglöshet, kyla eller snö. Precis som ett land i min smak. För de som, likt mig, intresserar sig för film på ett nördigt eller analytiskt vis och framförallt från manusperspektiv kan jag rekommendera metafilmen Reprise av Joachim Trier från 2006. Även om han är född i Danmark finns ingen koppling till den danske von Trier vad jag vet, även om likheter i berättandet finns.

Vad jag däremot vet något om, inte rekommenderar men ändå tvunget måste skriva om är dokumentären Heftig og begeistret (Cool & Crazy) av Knut Erik Jensen från 2001 som följer en manskör i Finnmark. Om du inte höll på att kräkas när du såg denna hyllade sentimentala smörja på SVT så kommer åtminstone dina kräkreflexer stimuleras lite nu. Föreställ dig:

Uppställda i en skidbacke finner du ett gäng gubbar med frost i skäggen och snor hängande som istappar i deras stelfrusna ansikten. Vid sidan om dem åker barn pulka och i bakgrunden reser sig en kyrka. I stämmor sjunger de ”Tryggare kan ingen vara”.

Männen som nu försörjer sig inom byns fiskeindustri håller krampaktigt fast vid en position de tidigare haft i livet – men nu förlorat. Genom manskören skapar de sig en framstående roll i sitt lilla samhälle där det (åtminstone från filmens perspektiv) verkar som att kvinnorna lever som några bakgrundsfigurer utan särskild mening. Medan de rör sig som skuggor genom Finnmark står deras män utplacerade på ansett vackra platser och sjunger på det hurtigaste av språk hela vägen till Murmansk.

Först då de börjar röra sig från världens fulaste land till kanske världens mest intressanta land - Ryssland, börjar kylan avta och det till och med bränner på sina ställen. Som då det visar sig att en av gubbarna håller Lenin varmt om hjärtat, följt av ett avsnitt klart besläktat med Torsk på Tallin. Det är just på grund av den senare delen av filmen som den förtjänar utrymme i detta inlägg. Men såklart också för att det är en film som vill säga min rubriks exakta motsats, men misslyckas fatalt.

Stumt inlägg

2009-02-24T15:43:00.000-08:00

Efter att en film väl fått sjunka in är det inte så ofta jag inte riktigt vet vad jag känner för den. Allra minst när det gäller de som kommer från Lukas Moodysson. Jag har väntat i över ett dygn på att Mammut ska formulera sig men börjar tappa tålamodet nu. Fast att jag skulle vilja vara det, antar jag att jag inte är helt förtjust. Jag är inte heller helt förfärad. Så ljummen känsla bara. Moodysson. Ljummet? Konstigt.

Ni andra tyckande och tänkande människor, kan ni formulera detta åt mig?

/M

Ensamvaka

2009-02-22T15:13:00.000-08:00

Inte utan ett visst mått av skimmer ser jag tillbaka på passerade Oscarsvakor då entusiaster utformade poängsystem i Exel. Förra året lades istället fokus på de nominerade filmerna, och det precis innan galan. Följden blev att mest koncentration ägnades vad som minst förtjänade den. Omkastad ordning på Sweeney Todd, No Country for Old Men och galan i sig hade kanske varit att föredra.
I år har jag därför halverat filmantalet innan galan. Ikväll har jag också försökt att separera mig själv från pöbeln genom att besöka VIP-salongen på Bergakungen i Göteborg. Men:
Bara för att upptäcka att allt jag vill är att tillhöra massan: att vara anonym i en biosalong, att trängas i en toakö, att ha popcorn i mitt knä och inte på ett bord, att kunna röra mig obegränsat i biostolen utan att den rättar sig efter mina rörelser, samt insett vikten av att ha begränsad tillgång till godis och cola – som alla andra.

Allt jag någonsin har tänkt om wrestling fick jag hur som helst bekräftat, och om Mickey Rourke’s skådespeleri som jag aldrig någonsin har haft en åsikt om är jag nu av en bestämd sådan att hans insats i The Wrestler är värd en statyett inatt. Utan att ha sett Gus van Sant’s Milk gissar jag dock att Sean Penn kan bli hans hårda konkurrent.
Som vanligt ligger många av de nominerade filmerna kvar på min ska se-lista, men av de redan avbockade vill jag, utöver Rourke för Bästa manliga huvudroll, flagga för (återigen) Mellan väggarna i kategorin Bästa utländska film, och självklart den mest förhandstippade vinnaren av dem alla – Heath Ledger för Bästa manliga biroll i The Dark Knight.

Nu: några timmars sömn innan årets oskimrande Oscarsvaka startar.

Schlager 2.

2009-02-22T03:05:00.000-08:00

Hur ska mitt engagemang kunna växa (eller åtminstone hålla sig på en bruklig engagerande nivå) när en deltävling kan vara så jämnkass som den igår?
Jag förväntade mig att det faktum att Lili&Susie hamnade på tröstpallen – den såkallade andra chansen – skulle kompenseras med ett givet Eurovisionbidrag från BWO. Min besvikelse är nu istället ett faktum. Skala bort silkestyg och nedtempo så kanske det blir någon fason på tävlingen!

Mellan väggarna

2009-02-19T02:36:00.000-08:00

La Haine (The Hate) från 1995 av Mathieu Kassovitz kom som ett svar på den då aktuella situationen i Parisförorterna. Laurant Cantets Entre les murs (Mellan väggarna) är ytterligare ett debattinlägg i samma fråga men där ungdomarna har förflyttats in i klassrummet. Med Sarkozys syn på invandring och ungdomsbrottslighet vet vi nu så pass många år senare att situationen i princip står oförändrad.

Här får publiken framförallt följa samspelet mellan lärare och elever, men också förhållanden inom de två grupperna. Det känns trovärdigt och nyanserat. Den enda sida du egentligen inte vill ställa dig på är det straffsystem som den franska skolan tillämpar.

I La Haine skildras ett dygn av ungdomarnas lediga tid precis i efterverkningarna av ett upplopp. Men orkar man inte med det stiliserade svartvita (vilket jag verkligen kan förstå då jag vid flera tillfällen kämpat med Polanskis Nóz w wodzie (Knife in the Water) från 1962, men aldrig kommit längre än en kvart in i filmen utan att behöva ersätta den med något Tarantinotillfredsställande) så kan man gott ta sig en titt på Entre les murs. Här kan bara dina förkunskaper om förortskonflikterna lägga grunden, för allt du får serverat sker innanför det franska skolsystemets fyra väggar.

Verkligt imponerande skådespel (från verkliga elever på den skola där filmen utspelar sig) gör att över två timmar replikväxling mellan svarta tavlan och skolbänkarna är helt i sin ordning.

Trots att det stora biografkomplex som byggts upp i Jönköping har bidragit till ökade biobesök - kanske mer än någon annanstans i Sverige under förra året - gör det mig glad att alternativ visning fortfarande erbjuds av Folkets Bio varje onsdag och söndag. Kolla programmet här!

Dearly Departed Dexter

2009-02-17T01:49:00.000-08:00

Efter närmast två felfria säsonger av Showtime's kriminalserie Dexter - baserad på boken Darkly Dreaming Dexter skriven av Jeff Lindsay - undrar jag vad som hände?

Varför har spänningen omkring psykopaten, hans känslostörningar och säckvis med kalla välskurna likdelar i ett hett Miami förvandlats till ett pasellfärgat kärleksdrama som kretsar kring familjeliv och chokladpudding?

Efter de fem första avsnitten av säsong tre börjar jag tro att öppningssekvensen är den enda behållningen. Allt har vi sett tidigare och istället, för lagom kompletterande, fungerar nu Dexters voice-over förenklande för både händelseförloppet och hans karaktär.

Jag kommer att härda ut resten av den här säsongen, men är rädd att Dexter's halspulsåder punkterats, att han omsorgsfullt styckats och lättvindligt kastats överbord.

/M