Vän av tecken/symbolik/lyrik

Det var längesen jag läste Kristian Lundberg och det var längesen jag läste Lyrikvännen. Det var längesen jag läste lyrik överhuvudtaget ska understrykas. Svaret på varför är enkelt och handlar om att min tecken- och symboljakt skiftat från tryckt till rörlig media. Eller lite mer fördjupat (eller förenklat...), en bok känns tung, besvärlig och fylld med övertydliga TECKEN i mina händer. Film och tv pågår utan krav framför mina ögon och ger istället mig ett val: har jag lust att se tecken och symboler idag eller inte?

När jag läste Lyrikvännen senast kretsade temanummer ofta kring kända skapare och tänkare. Det var Carl Michael Bellman, Sonja Åkesson, Pier Paolo Pasolini och Sören Kierkegaard. Förtillfället presenteras intressant tematik som rör sig mer på symbolnivå istället. När jag tänker på Lundberg tänker jag på händer, ett rum, ett fönster, fadern, sonen och det heliga... trädet. Det är Trädet som är temat för Lyrikvännens senaste nummer. När jag tänker på Lyrikvännen tänker jag mest på intellektuell analys. Vän av lyrik, litteraturkritiker och numrets gästredaktör Anna Thörnell kombinerar analys med egen lyrik då hon skriver om trädets symbolik i just Lundbergs poesi. Detta står till min förtjusning lika mycket som att tidskriftens nästa tema är Skräck!

Har jag lust att se tecken och symboler idag? Svar ja, därför ska jag köpa det nya numret och "träda in" som redaktionen kvickt uppmanar till!

/M

Lördagsnöje - att kasta upp

Den på många sätt fattiga (dock inte budgetmässigt förstås) musikalfilmen Dreamgirls från 2006 gick på tv igår. Filmen ska basera sig på The Supremes karriär sägs det. Fast att jag hade sett den tidigare ägnade jag min lördagskväll åt att till viss del jaga upp mig själv över hur dålig filmen är. Men:
Inte för att jag tillhör den massiva skara som säger sig ha svårt för musikaler eftersom "det inte är realistiskt att folk plötsligt brister ut i sång". Jag undrar vem som överhuvudtaget trånar efter verklighet när de sätter på en film? Men jag tror att just samma skara skulle kunna gilla en film som Dreamgirls eftersom musikinslagen kanske känns mer logiska då musiker skildras.

Anledningen till mitt uppkastande är istället för att jag framförallt ställer ett högt krav på en musikalfilm och det är att alla låtarna helst ska vara skitbra. Och med det menar jag att alla låtarna helst ska vara hits! I Dreamgirls är det få Supremes-låtar alltså.

Sweeney Todd från 2007 gav mig en liknande upplevelse. Som tur var fanns det där åtminstone rikligt med snygg kostym, scenografi och tjockt, plastigt och klarrött blod som någon typ av kompensation för de fullkomligt intetsägande låtarna. Självfallet baserar sig ju musikalfilmer i regel på musikaler - dit kritiken egentligen bör riktas. Eller snarare till själva anpassningen av en musikal från scen till film. The Rocky Horror Picture Show från 1975 bör fungera som en förebild för alla med sådana ambitioner. Det finns en anledning till varför filmen har haft filmhistoriens längsta premiärvisningstid - bra låtskrivare och krävande publik.

/M

Samveten utan inbördes ordning

I DN igår läste jag om metoder att avlägsna känslominnen som framkallar skräck, panik och rädsla. Teknikerna som verkar ha aktualiserats av posttraumatisk stress hos amerikanska soldater tolkar jag ytterst bokstavligt. Om man inget samvete har blir det enklare att fly den amerikanska krigsföringens ansvar och, ännu lämpligare, ansvaret som ligger på individnivå. Ulrika Milles skriver om det i relation till vårens litterära utgivning. Hon skriver "om filmen är en konstform skapad för att leka minneslekar, är minnet litteraturens kärna". Det är en intressant artikel, men citerade resonemang makes no sense. Men språkvalet lyckas iallafall befästa en hierarkisk ordning på de båda konstformerna. I litteraturen finner vi något kärnfullt medan filmen istället uttrycker något lekfullt.

När jag då läser den kärnfulla tryckta texten väcks visserligen minnen till liv. Men det är minnen av kärnfulla filmer vars allvar och intressanta inlägg om just känslominnets existens lätt kan kallas för lek eftersom de är populärkulturellt förpackade. Milles namedroppar därför hellre den mindre populärkulturelle filmskaparen Luis Buñuel och lämnar manusförfattaren Charlie Kaufmans Eternal Sunshine of the Spotless Mind från 2004 därhän. Även Being John Malkovich, Adaptation och den senaste (där han även regisserar) Synecdoche, New York berör minnet och konsten. Men var sak har väl sin hierarkiska plats - referenser från finkultur i litterära medier och populärreferenser i de intermediala.

/M

Snusk, skräp och dålig smak

Min vän cineasten och ständigt allierade på filmfestival leder mig allt som oftast in på knäppa och outforskade filmterritorium. Jag godtar alla introduktioner, men röstar i efterhand bestämt för eller emot. Exempel på ett sådant scenario:

Federico Fellini: Emot.

John Waters: För.

Med det sagt är det nog sagt om vikten jag lägger vid såkallad bra/dålig smak i allmänt tycke. Waters är jag så pass mycket för att jag har lagt dyra pengar för att se "The Pope of Trash" hålla låda om extremer och snuskighet denna söndagskväll på Palladium i Malmö. Kulturcentralen uppger att det fortfarande finns några biljetter kvar till föreställningen som han valt att kalla "This Filthy World - Dirtier & Filthier". Troligen trygga sådana längst bak eller på balkong där man inte riskerar att bli attackerad och förnedrad. Min vän cineasten har såklart sett till att jag inte har den fördelen.

En snäll introduktion till Waters är Hairspray från 1988 och Cry Baby från 1990. En mer vågad skulle då vara Pink Flamingos från 1972, Desperate Living från 1977 och Polyester från 1981. Men att välja bland hans filmer med omsorg verkar onödigt. In bland skräpet bara!

/M

De levande dödas månad!

Under de senaste årens vampyrhype verkar zombies ha hamnat något i skymundan. Eftersom mitt personliga intresse för zombies generellt är större än för vampyrer gnuggar jag händerna lite extra över kommande månad, där det visserligen även kommer att figurera en och annan hörntand.

Samtidigt som jag själv strider mot zombiefieringens grundvalar och går från levande dött tillstånd tillbaka till mitt liv (läs: lägenhet) kommer jag att hänga resultatet av förra årets bästa (och mest likriktade) julklappsbyte på väggen. Home sweet home! Zombiepinuppor i kalenderformat kommer tävla om uppmärksamhet med (läs: stjäla ifrån) 50-talets kalenderflickor och S:t Petersburgs vykortsvyer. Utan förutbestämt tema fick kalenderns avsändare "The Complete History of Zombie Cinema" av mig. (Läs: lika syskon leka bäst?).

Strax efter det att kalendern sitter på väggen släpps först-till-kvarn-biljetterna till Jillian Macdonalds performance Undead Into The Night som uppförs under tre nätter i slutet av maj. Lilith Performance Studio representerar och presenterar: "I skymningen körs du ut till den dunkla bokskogen. Följ en tre kilometer lång skräckvandring där händelser och scener kommer till liv i mörkret framför dig..."

New York-konstnären, som intresserar sig för rädsla som underhållning och hur fankulturen frodas kring konceptet, håller dessutom ett öppet konstnärssamtal på Lilith den 12:e maj kl.20.00 för er som gillar skräck i teorin men inte nödvändigtvis i praktiken.

/M

1 års fängelse och 30 miljoner i skadestånd....

/M

Årets påskägg!

Allt jag tidigare sagt om Titiyo tar jag tillbaka. Särskilt allt som sades under långfredagen på Debasers soligt blåsiga uteservering med vetskap om hennes stundande konsert på kvällen. Att Titiyo för mig personifierat trist radio-soul/pop måste grunda sig i något. Jag misstänker att det handlar om plågan "Come Along With Me" från 2001, men också min ovilja inför att aktivt söka upp musik för att bekräfta/dementera mina första intryck. Detta händer inte förrän musiken slumpmässigt kommer till mig. Av en slump (eller snarare tack vare en fredagslång vänlig själ) stod jag sedan på konserten ändå, och skämdes. Shit vilken kvinna, vilken röst, vilket påskägg!

För den mer klubbiga sidan av hennes aktualiteter lyssna på "Das Gnome Killit Remix" och "Awakening". För hjärtskärande duett med Motoboy; "If Only Your Bed Could Cry".

/M