Soligt för Belgien

Filmer har i mitt festivalprogram blivit inringade av många olika (och ibland ganska diffusa) anledningar. Men en väldigt direkt och spontan första känsla har mycket med mina prioriteringar att göra. Eldorado från 2008 fick en sådan ärofylld bläckring kring sig då regissörens namn har dykt upp i ett annat sammanhang som lagt sig på mitt minne. Bouli Lanners, som han heter, är ingen mindre än mannen som gör den här fantastiska och osannolika tolkningen av Boney M’s "Sunny" i en tidigare prisbelönt festivalfilm, även den från Belgien (delvis i alla fall) och innehållandes en roadtrip. Aaltra heter den men har på svenska fått titeln Arga män utan ben – något som förtjänar ett helt eget surbloggsinlägg.

I Eldorado ser vi två män komma nära varandra (kanske i brist på vad livet i övrigt har att erbjuda dem) till musik som likt scenen i Aaltra suger in mig och får mig att, oavsett skildrad tragik, le med hela ansiktet.

/M

Biotoalett!

/M

Jag är du

För några år sedan såg jag en konstinstallation av konstnären Erika Stensson. Platsen var hennes lägenhet i Malmö, vilken hon delvis fyllt med sand. Vid det tillfället var utgångspunkten fallet Catrine da Costa och mynnade därför helt naturligt ut i frågor och fokus som även ska gå igen i den performance hon nu är aktuell med. Fokus i Jag är du, som denna performance heter, ligger i gränslandet mellan det privata och det offentliga och rör förklädda maktuttryck som kärlek, sex och våld. Om du, som jag, missat premiären idag så finns en ny chans att se den imorgon klockan 19.00. Platsen den här gången är Garaget på Lönngatan 30 i Malmö. Vi ses där!

/M

Hallå Eller?

Kanske borde jag ha sett risktecken i morse - något som lurade på den spöklika gården utanför den tillfälliga lägenheten eller bakom de gläntande soprumsdörrarna - när götets goa gubbar (ja de finns faktiskt, men de är tanter också ska understrykas) idag uppenbarade sig med komplimanger och hälsningsfraser ropade på avstånd. Ingen som på linan undrade om ljudet på mobilen var sönder "eftersom du gapar så förbannat" eller som på bion menade att "här ska fler förbi förstår du". (Bristande volymkontroll på röstläget bör vara bekant här kan jag tycka, kroppskontroll vet jag inte.)

Jag borde reagerat redan då jag presenterades med lite för många lovande alternativ samtidigt. Två viktiga filmpolitiska seminarier krockade med en högt prioriterad film. Mitt val blev det senare, men utdelningen blev noll. Det jag fruktat ska hända hela veckan har nu inträffat. Mitt festivalpass är borta. Passet som på gott och (just nu lite mera) ont inte är personligt. Tyvärr (eller som tur är) kan jag inte beskylla någon annan än mig själv för detta missöde. Medan jag nu väntar på först besked (om eventuellt upphittat) och sen beslut (om eventuellt nytt) sitter min allierade och eventuellt njuter av en dokumentär om (eventuellt) sönderfall i amerikansk civilisation och natur. Med bitterheten tajt virad kring halsen passar jag då på att tillfredställa lite av de där förbisedda behoven.

/M

Mina behov

Idag slår det mig att en stor del av festivalen har passerat, och jag har inte ens varit på min favoritbiograf än. Det är svårt att hinna skriva. Lika svårt som det är att hinna äta och kissa. Mina mest grundläggande behov hamnar i skymundan här. Jag kastas fram och tillbaka mellan biograferna med hjälp av linan (som jag och min allierade kallar den). Hinner inte ens gå, eller andas. Måste springa från spårvagn till biljettkontroll, från biljettkontroll till biografsäte, från biografsäte till spårvagn osv...

Jag börjar omvärdera de basala behoven i mitt liv. Kanske är film det mest sugande. Sömn är till exempel något som aldrig varit särskilt prioriterat för mig, de som känner mig kan intyga att få saker får mig ur sängen halv åtta på morgonen. Under den här veckan är det dock inte ett problem.

Höjdpunkterna de senaste dagarna har varit Ajvide Lindqvists manuskommentarer till Låt den rätte komma in, kroatiskt burleskt, polskt som Polanski, kall, och rykande varm, finsk skräck, Kaufmans regidebut, skildrad förlossningsdepression, något oväntat från Sverige och något belgiskt med fantastiskt soundtrack.

/M

"To know death, Otto, you have to fuck life in the gallbladder"

Under festivalen rullar ett 55 timmar långt collage av konstnären Markus Öhrn. Detta har under helgen fungerat lite som förrätten till veckans filmbuffé. Inte de 55 timmarna i sin helhet förstås, men ett par timmar om dagen åtminstone.

Sedan Sveriges rikstad 1911 införde statlig censur har ett arkiv med mer eller mindre provokativt, våldsamt, pornografiskt och (under filmhistorien ansett) omoraliskt innehåll växt fram. Det är detta material som Öhrn har använt sig av. Det handlar alltså om en kavalkad av svenska censurklipp. Under de timmar jag hittills bänkat mig på Atalante där konstprojektet visas har jag fått lite grepp om vad man ansåg sig skona publiken ifrån under hela den senare delen av 50-talet, slutet av 60-talet och mitten av 70-talet.

Majoriteten av samtliga klipp jag sett innehåller slagsmål i alla dess former. Med öppna handflator, knytnävar (mest), knivar, pistoler, möbler, träbalkar, vattenslangar, piskor, gitarrer – you name it. Under 50-talet har också en viss nakenhet och sexuella insinuationer klipps bort, men även våldtäkter och djur som kommer till skada. Och mer skjutvapen förstås. Det figurerar även flerarmade (välgjorda!) havsmonster där filmen, efter censurslakten, helt måste ha förlorat sin dragningskraft och filmmakarna upplevt sina ekonomiska satsningar bortkastade. Allt som oftast är klippen från 50-talet dråpliga och går överhuvudtaget inte att härleda till något som skulle kunna kallas för moraliskt förfall (om man är av åsikten att det finns sådana). Trots detta blir det stundtals väldigt jobbigt. I 50-talsklippen skrattar man ena sekunden åt (just sekund-) klipp av slapstickvåld. Andra sekunder och minuter känns här evighetslånga där barn könsstympas, alternativt omskärs, (svårt att avgöra) – eller där massgravar från koncentrationsläger studeras närgånget.

Förutom att vapen avancerar sig från närmast greppvänliga tillhygge till maskingevär ser vi i den senare censuren de sexuella antydningarna utvecklas, först till explicit nakenhet, till mjukare pornografi, till hårdare pornografi av s/m-slag. Men något som inte förändras nämnvärt under tidsperioden (förutom mängden klipp) är våld och sex kombinerat – det vill säga våldtäktsscenerna. På mitten av 70-talet verkar mängden censurerad våldsporr nästan kunna mäta sig med westernfilmernas massiva utbud av krogslagsmål. Fler tabun demoleras också i någon riktigt inälvsköttig film med nekrofiliska inslag (citerad i rubriken).

Collaget rullar vidare i kronologisk ordning och jag ska nog återkomma vid fler tillfällen för att ta reda på vad som, på vita duken, undanhållits mig under min levnadstid.

/M

450 filmer, 11 dagar...

Förväntningarna inför Göteborgs 32:a filmfestival är många men kan kort sammanfattas med trånga filmmingel, dålig göteborgshumor, bästa Bio Capitol, mat i indiskt format, splittrad filmpolitik, höga skratt från biosätet bredvid, tonårskonversationer på linan, filmbytardag, nachos (och vad som skulle kunna vara filmkaraktärer) på Röda Rummet, men framförallt förlorat grepp om tid och rum - och en mängd världar att besöka. 450 för att vara exakt.

På återseende så snart det finns en lucka!

/M