Sommarläsning 2009, hejdå

Imorgon börjar hösten sägs det. Från en dag till en annan. Jag vill inte alls hålla med, men tror att det kan stämma. Om jag har fönstret öppet på natten är det faktiskt kallt när jag vaknar, det faktum att jag äter kräftor hela tiden förefaller inte lika konstigt som annars och folk byter jobb, byter liv, börjar sina studier igen, slår över till ett annat läge, iklär sig sina professionella roller samt mer plagg överlag.

Jag gläds över sommaren, men saknar den redan. Vissa sommarvanor tänker jag dock bära med mig genom hösten också - och förhoppningsvis längre än så. Det skulle kännas tillfredsställande om jag även i fortsättningen kunde läsa minst tre böcker i månaden, men då också jag försöker ändra mode misstänker jag osannolikheten i denna önskan.

Sammanfattar här min sommarläsning ihopp om att den även skulle kunna bli fantastisk för någon annan - och som en påminnelse till mig själv om att litteraturen inte är så utmattande som jag alltid velat påstå.

Vita Hotellet, D.M THomas

Barnhandlerskan, Gabrielle Wittkop

En berättelse om Loka, Elisabeth Rynell

Bestiarium, Mare Kandre

Hej Höst!

/M

Dagsform V:

/M

Ren underhållning??

Jag kan förstå om man inte har känt stark motivation till att se på den här serien... Men ingen kan väl ha undgått inledningssekvensen:

Bildmontaget av familjen Camden som består av prästfadern, hemmafrun och deras sju barn med respektive, och i sin tur, deras barn. Samtliga verkar obekymrade och ler. Detta till en sång vars återkommande refräng lyder som seriens titel. Versens innehåll skulle kunna sammanfattas som att familjekärleken är den största och att det är hem du vänder dig när världen är orättvis. Sekvensen avslutas med en bild på familjen Camdens hund Happy som håller en amerikansk flagga i munnen.
Kort sagt är detta en presentation av en amerikansk idealfamilj - som iallafall inte jag kan slita mina stelt uppspärrade ögon ifrån.

På Kanal 5´s hemsida lanserar man sig stolt som en kanal som vill göra roligare tv. Man får då anta att roligare står i relation till en föreställning om något som är tråkigare, alltså en ren spekulation över vad samtliga av svenska folkets målgrupper vill se på tv. Roligare innebär som de ordagrant skriver - inga nyheter, politiska debatter eller trist konsumtionsjournalistik. De serverar sina tittare ren underhållning till skillnad från exempelvis fritv-kanaler som ägnar tid åt sådant som Kanal 5 tydligt tar avstånd ifrån.

7th Heaven började sändas redan 1996 och har nu pågått i ett tiotal säsonger. Producenter är Spelling Television och Brenda Hampton. Det här är en serie som säger sig triumfera med otaliga priser för skildringar av de komplexa problem man tvingas möta när man växer upp i dagens samhälle. Ser man närmare på vilka som har delat ut utmärkelserna märker man snabbt att de rör sig inom en och samma sfär. Det är föräldrars tv-råd, kristna tv-program eller barn- och familjfilmfestivaler - alla amerikanska. För kanske kan 7th Heaven upplevas som skarpt, komplext och hjärtvärmande men jag tvivlar på att den publiken existerar utanför den amerikanska och kristna medelklassen. För en svensk publik som idag matas med andra amerikanska tv-serier med stora portioner medvetenhet och ironi måste allvaret i en serie som denna verka obefintligt. Men:

Visst är det underhållande - på ett plan där man skrattar åt, och förbluffas av, moralismen, värderingarna och könsordningen som förmedlas utan förbehåll.
Varje avsnitt har till exempel ett uppenbart tema. En tematik som dels rör sig på individnivå genom kanske självmord, droger, vandalism, tonårsgraviditet eller syskonrivalitet. Men den pendlar också ofta till ett större perspektiv som kanske förintelsen, rösträtt, hemlöshet och hatmord, samt baseras vid tillfällen på verkliga personer och händelser.

Om man någon gång har läst Bourdieu känns kanske fenomenet Téléthon igen. I enlighet med hans teori levererar 7th Heaven tydliga riktlinjer för redan etablerade åsikter. Betraktaren liksom utbildas i ett visst sätt att tänka kring samhällsproblem.
Bourdieu menar också att sensationspress och liknande medier verkar avledande från viktiga händelser i samhället. På så vis blir det som egentligen inte är alldagligt världsbilden för en utbred befolkning. Att tv kräver dramatisering och tillspetsning skapar istället en annan verklighet och på detta vis ökar klyftor och befolkningen går miste om sina demokratiska rättigheter enligt Bourdieu.

Jag tänker inte, som honom, kritisera tevens möjligheter till dramatisering och tillspetsning. Men man kan ju säga att Entertainment Now faktiskt har varit Kanal 5´s motsvarighet till nyhetssändningar. Och dessa sändningarna inbegriper ju endast utveckling i den internationella nöjesvärlden inom områden som musik, film, mode och kändisskvaller. Som en trogen följare av Bachelorette, Top Model och diverse andra amerikanska reality-serier på den här kanalen ska jag inte påstå att jag enbart intesserar mig för "trist konsumtionsjournalistik". Men:

Serien 7th Heaven har alltid med sin präktighet upprört mig intill benen! Och för att inte tala om det faktum att Kanal 5 sänder den! Om, och om, och om igen...

/M

Nasty Old People!

Manusförfattaren och regissören Hanna Skölds långfilmsdebut stundar, och imorgon har jag turen att se förhandsvisningen! Nasty Old People presenteras av Tangram Film och Good World i Malmö och har officiell premiär i oktober. Distributionen kommer att ske i samarbete med RÅFILM.

Jag är övertygad om att jag kommer få se en svensk film som inte liknar någon annan - en sagokantad historia med skruvade karaktärer men verkliga möten och konfliker. Lycka!

Se trailer här!

/M

Dagsform IIII

/M

Dagsform III:

/M

Missgynnsamma Metaforer eller Festivalfortsättning: Treomdan

Om årets Malmöfestival var en Pedro Almodovar-film (nej har ingen riktigt rimlig förklaring till detta heller... men kanske som något strukturlöst fast maxat och med goda syften) så tänker jag då för dagen lyfta fram top-tre ur myllret - där den spansk/brasilianska dockteatern Hôtel Crab kl fem får reperesentera Almodovars tillskruvade karaktärer, lokala Bakers at dawn kl halv åtta den sympatiska och mystiska tematiken och slutligen den franska kompositören Yann Tiersens musik från Amelie kl nio hans patent på ett alldeles eget färglandskap!

Enjoy!

/M