Igen: sent tips från GIFF2010

Det kanske vanligaste störningsmomentet inom skräckgenren måste vara övertydlighet. Vet man för mycket blir det varken otäckt eller spännande. På årets filmfestival i Göteborg presenterades ett flertal filmer under temat spänning som både hade bra och välfungerande berättelser. Inte så bra så att man blev rädd direkt, men helt klart intressanta och sevärda.

Tyvärr så var det även flera av dem som föll precis på mållinjen... ibland handlade om en hel slutscen, men i den som jag minns bäst gällde det faktiskt bara några sekunder innan eftertexterna började rulla. Vilket gjorde att jag lämnade biosalongen med helt fel känsla än vad resten av filmen gett mig? Fantastiskt provocerande!

Som om det inte vore nog med övertydlighet i filmgenren i sig, varför envisas med att även på slutet (där man oftast fått veta det mesta) berätta något som redan står klart för publiken?

Jaja. Filmen jag tänker på är tysk och har den engelska titeln Kaifeck Murder (2009) och är regisserad av en Esther Gronenborn.

Bry er inte för mycket om min kritik dock, det handlar ju som sagt bara om några sekunder...

/M

Bortglömt tips från GIFF2010!

Lathet resulterar ibland i glömska också. Vill bara poängtera att filmen inte legat i glömska, snarare filmen som ett tips till min omvärld.

The Good Heart från 2009 är skriven och regisserad av Dagúr Kari, islänningen som står bakom både Nói Albínói (2003) och Dark Horse (2005). Detta är hans första helt engelskspråkiga film, en feelgoodhistoria med välutvecklade karaktärer, bra skådespel, fantastisk dialog och handfasta tips på konsten att vara så arrogant och vidrig som möjligt!

Som om inte detta var nog spelas en av huvudrollerna av Paul Dano, som jag första gången såg i en helt annan feelgoodfilm från 2006 - Little Miss Sunshine, men som först fick sin helt välförtjänta stjärnstatus 2007 från geniet (ja, jag menar det, hela hans filmhistorik ligger på min topplista...) P.T Anderssons There Will Be Blood!

Håll utkik på dvd-hyllorna eller i din fristående lokalbiografs höstprogram!

/M

Slut på sommarlathet!

Jag måste säga att det är lite av en nyhet att sommaren innebär april till september, men det är hursomhelst så länge jag har latat mig med blogguppehåll. Men jag tänker att det inte finns någon anledning att mjukstarta so here we go: Takashi Miike, förstås.

Japanen som har berikat vår filmkultur med brutalt incestuös och sadistisk skräck med titlar som Ichi the Killer (2001) och Audition från 1999. Den senare är en film som helt klart befinner sig i toppen av min skräcklista - där bara sånt som faktiskt skrämmer på riktigt får plats.

Igår fick jag för tredje vännen gilt introducera hans bidrag till den amerikanska tv-serien Masters of Horror - Imprint från 2006. Inte för att det är en fantastisk film direkt, utan för att det är något man måste se som skräckfantast. Visuellt har jag inget att klaga på, men storymässigt är det sensationslystet och rörigt. Entimmes-historien hade klart tjänat på både förenkling, bättre skådisar och att den varit på originalspråk istället för engelska...

Men eftersom den bara är en timma kan man leva med sådana brister, men bara för att det är Miike förstås. Han kompenserar med så mycket av sina egna fetischer att jag förlåter honom.

Välkommen till mitt höstbabbel!

/M