Natur och Kultur

Helg nalkas och jag ser tillbaka på förra som, med hjälp av tyngre fordon och goda vänner, kom att fulländas genom plågsamt uppfriskande naturupplevelser kombinerat med kyrkokonst, byggkonst, ljudkonst – och slutligen även filmkonst såklart.

För mig betyder helg inte nödvändigtvis fredag till söndag. Men:
I det här fallet startade den faktiskt på fredagen med ett besök i Vellinge kyrka (där min ständigt saknade morfar ägnades en tanke med ett ljus) och sedan till Klagshamn för kallbadsutsikt, kaffe och cigg. Lördagen fortsatte i samma utflyktsanda. Till ett ljudspår av upptemposlag och nittiotal besöktes fiskrökeri och loppis i Mölle för att sedan ta oss an Kullaberg med slutstation Nimis – Lars Vilks konstverk så diffust och hemligt placerat att Lost var den allra första mediereferensen som kom till mig efter ett par mils bergsklättring i fel riktning. Tätt följd av The Blair Witch Project. Vet inte om det bara var jag av tre flåsare som omtolkade totempålarna vid vandringens början? Tanken på att det vilade en förbannelse över hela "kullen" som den tydligen (felaktigt) kallas kändes hur som helst inte särskilt främmande.
Nimis visade sig vara en stor och vacker lekplats jag kommer att återbesöka med mer lämpliga skor nästa gång.

I söndags var det fortfarande allmän helgdag och sista dagen för ljudinstallationen Det som är har inte alltid varit och kommer inte alltid att vara. Bara det som inte är, som aldrig har varit och som aldrig kommer att vara, är evigt av Mathias Kristersson på Teatr Weimar. I denna såkallade auditiva fiktion grälar ett par över frukostbordet. På en bänk i ett mörkt rum får lyssnaren höra ordväxlingen förlora sin betydelse och det eskalerande och hårda tonfallet helt ta över. Otroligt välskriven (eller improviserad?) dialog med högt igenkänningsvärde.

Där helgen för normala människor avslutades förlängdes min ytterligare en dag med ett besök på DocLounge under måndagskvällen. Där bjöds det på Jesper Ganslandt X2 – förfilmen var konsertfilmen Skinnskatteberg från 2008 följd av Filmen jag inte pratar om längre, från 2009. I den senare delar regissören till Farväl Falkenberg ansvar med Martin Degrell (som även varit delaktig i den filmproduktion som dokumentären handlar om). Det vill säga den slutligen kursande svenska produktionen av en sci-fi/horror/thriller med ockulta inslag från början av 2000-talet med en budget på runt tio miljoner och ett tajt team av vänner sporrade av en naivt drömmande börshaj. Underhållande, och ännu mer så om det skulle visa sig att det är en mokumentär…

Den här helgen kommer inledas något försenat med mindre natur och kultur och istället med mer konsert och klubb. Imorgon bjuder Debaser på Suburban kids with biblical names och Swimfastclub!

/M

Tarmvred

Import/Export från 2007 av den österrikiska regissören Ulrich Seidl blev min brutala introduktion till hans filmkonst. Nu jobbar jag mig långsamt bakåt därifrån – tills en ny film från mannen, sanningssägaren, provokatören… debattören (eller vad man nu helst vill kalla honom) är aktuell vill säga.

Långsamt går det för att diverse invärtes knutar måste lösas innan det finns utrymme för fler. Ibland löses de redan under filmen gång, med skratt åt visuell komposition, vardaglig absurditet eller värmande karaktärer. Men:

Oftast snörs och vrids knutarna hårdare genom överjävlig sorg, saknad, tristess och kanske vanligast av de alla – överjävligt förtryck. Det är skoningslöst, äckligt och gör ont. Men det är åtminstone ärligt.

Import/Export har jag följt upp med Tierische Liebe (Animal Love) från 1995 och Hundstage (Dog Days) från 2001. När tarmarna rätat ut sig efter den senare står Models från 1999 på tur.

Smärtstillande någon?

/M

Schlagerfinal

Allmänt:
Skön brist på självklara förhandstippade vinnare ála Carola och Perelli.

Känsla 1:
Vad hände/varför vann inte Alcazar?

Känsla 2 (vid repris):
”La voix” är ett givet Eurovisionbidrag och operadisco är faktiskt bra! Huvudsaken är att Fredrik Kempe jobbar bakom kulisserna och inte på scen.

Mest oväntat:
Jag hade accepterat ett balladbidrag från Sverige i år om det blivit ”Snälla, snälla”.

Finast:
Motoboy i pausunderhållningen.

Blick mot öst och maj:
Skyhöga förväntningar på Moskvafinalen kantade med känsliga politiska frågor. När Georgien redan dragit sig ur tävlingen efter Rysslands motstånd till deras bidrag ”We Don't Wanna Put In” kan man, om inte som nytt uppslagsord åtminstone, förvänta sig att få se ”schlagerkorruption” på löpet. Och då inte i relation till det schlagerkrig som rör hur öststaterna (och Norden också fast att vi själva verkar oförmögna att se det?) röstar, utan i relation till verkliga krig. Glöm inte var ni hörde först!

/M

Hej Kvinnor och åttondemarsrelaterat!

Jämställdhet är inte filmbranschens starkaste sida direkt. Dessutom används ständigt skrämmande dåliga argument för att rättfärdiga detta. Argument som att det skulle vara brist på kvinnliga filmskapare är ett av de allra vanligaste. För att motbevisa sådana lama förklaringar har SFI tillsammans med Eva Beling och Wift (Women in Film and Television) gjort ett urval på 12 svenska kortfilmer från kvinnor och samlat dem på DVDn Historier man aldrig berättar som ska spridas till produktionsbolag och andra vanliga skeptiker. Bland ett gäng filmbegåvningar hittar vi Andrea Östlund som både manusförfattare, regissör och producent till Scen 3: Daniel och Alex, en känslig skildring av ett vibrerande middagsmöte mellan två män.

När utgångspunkten för ett filmprojekt är centrerat till ett ”kvinnligt perspektiv” (som Dorismanifestet eller den här DVDn) ser man de feministiska avsikterna, ämnesvalen eller budskapen mycket tydligare – tyvärr. Det är inte helt kul när en filmberättelse vilar på en agenda (oavsett vilken) istället för att forma innehåll genom dramatisering. Östlunds film är dock ett utmärkt exempel på att kvinnor vill, kan och faktiskt berättar historier som inte bara handlar om just kvinnans underordning.

Sist på DVDn hittar vi filmen Bye, bye, ces’t fini från Tora Mårtens och Idji Maciel, ett värmande dokumentärt porträtt av en 73-årig singelkvinna i Rio. Pure livsglädje!

Dagen före den internationella kvinnodagen i söndags var det Andra chansen i årets Melodifestival. Som de tidigare delfinalerna i år tittade jag även halvhjärtat på den här. Och:
Sörjde Lili&Susies förlust, men kunde åtminstone glädjas (trots balladmajoriteten) åt att tre andra grymma kvinnor tog hem kvällens seger. Caroline af Ugglas, Sara Dawn Finer och Sofia Berntsson lyckades få sina tre vitt skilda (men helt förtjänta av uppmärksamheten) tävlingsbidrag till finalen – som förövrigt har övervägande kvinnlig majoritet i år. Grattis! Och Grattis till alla kvinnliga filmskapare som har lyckats harva sig fram mellan huvudklappningarna och de dåliga argumenten!

/M

Världens fulaste land!

Alla säger att Norge är så väldigt vackert. Jag har upptäckt att detta stämmer, förutsatt att solen skiner. Men en vän påpekade att det ju gäller alla platser. Så sant. Jag gillar färger och jag gillar varken kyla eller snö. Jag gillar följaktligen inte Norge.

Jag har sett någon enstaka bra norsk film i mina dar. Men i min bok finns då krav på att filmens tyngdpunkt inte ligger på just färglöshet, kyla eller snö. Precis som ett land i min smak. För de som, likt mig, intresserar sig för film på ett nördigt eller analytiskt vis och framförallt från manusperspektiv kan jag rekommendera metafilmen Reprise av Joachim Trier från 2006. Även om han är född i Danmark finns ingen koppling till den danske von Trier vad jag vet, även om likheter i berättandet finns.

Vad jag däremot vet något om, inte rekommenderar men ändå tvunget måste skriva om är dokumentären Heftig og begeistret (Cool & Crazy) av Knut Erik Jensen från 2001 som följer en manskör i Finnmark. Om du inte höll på att kräkas när du såg denna hyllade sentimentala smörja på SVT så kommer åtminstone dina kräkreflexer stimuleras lite nu. Föreställ dig:

Uppställda i en skidbacke finner du ett gäng gubbar med frost i skäggen och snor hängande som istappar i deras stelfrusna ansikten. Vid sidan om dem åker barn pulka och i bakgrunden reser sig en kyrka. I stämmor sjunger de ”Tryggare kan ingen vara”.

Männen som nu försörjer sig inom byns fiskeindustri håller krampaktigt fast vid en position de tidigare haft i livet – men nu förlorat. Genom manskören skapar de sig en framstående roll i sitt lilla samhälle där det (åtminstone från filmens perspektiv) verkar som att kvinnorna lever som några bakgrundsfigurer utan särskild mening. Medan de rör sig som skuggor genom Finnmark står deras män utplacerade på ansett vackra platser och sjunger på det hurtigaste av språk hela vägen till Murmansk.

Först då de börjar röra sig från världens fulaste land till kanske världens mest intressanta land - Ryssland, börjar kylan avta och det till och med bränner på sina ställen. Som då det visar sig att en av gubbarna håller Lenin varmt om hjärtat, följt av ett avsnitt klart besläktat med Torsk på Tallin. Det är just på grund av den senare delen av filmen som den förtjänar utrymme i detta inlägg. Men såklart också för att det är en film som vill säga min rubriks exakta motsats, men misslyckas fatalt.

/M