Roland och Roman

" I have an arm amputated, all right. I Say: myself and my arm. If both of them are gone, I say: myself and my two arms. If it were my legs it would be the same thing... but if they cut of my head, what would I say then? Myself and my body, or myself and my head? By what rights does the head, whitch isn't even a member like an arm or a leg, claim the title of 'myself'?"

Om det inte vore för The Tenants (1976) dåliga ljudmix (som stressats fram för att möta Cannes deadline - helt i onödan eftersom filmen ändå blev utskälld där...) skulle jag tro att filmen toppar min lista över Roman Polanskis bästa verk. Tematiken och inramningen signalerar till såväl Rosemary's Baby (1968) som Repulsion (1965) - två andra som slåss om att toppa denna samma lista. Det är trångt och instängt, verkligheten trycker sig lika otäckt kring huvudkaraktärerna som väggarna hotfullt, paranoian flödar, galenskapen eskalerar och saker och ting byter nästan omärkligt skepnad framför dina ögon.

Le Locataire som är originaltiteln på The Tenant baserar sig på romanen "Le Locataire chimérique" av Roland Topor. I "Groupe Panique" samarbetade han bland annat med den chilenska regissören Alejandro Jodorowsky som bidragit med den episka och hallucinogena El Topo (1970) till Midnight movies-genren. Men han var också illustrerande konstnär och tecknade till exempel för den animerade La planète savage (The Fantastic Planet) från 1973. Han medverkar också i Herzogs Nosferatu.

Äntligen finns Topors "Hyresgästen" i svensk utgåva från Sphinx och ligger nu överst i högen för min (vad som har visat sig att bli) oväntade marathonläsning 2009!

/M

What's mine is mine and what's yours is mine aswell...

Är det verkligen ett mysterium att amerikaner inte verkar kunna titta på utländsk film? Eller handlar det överhuvudtaget om det. Alfredssons Låt den rätte komma in har ju mottagits omfamnande av USA, trots allt. Jag skulle säga att det handlar om ett djupt rotat nationellt kontrollehov snarare. Hur som helst är det sedan länge tillbaka ett faktum att det 2010 kommer en amerikansk Låt den rätte komma in. Obs! Obs! Obs! att det inte är en nyversion av den svenska filmen utan en såkallad re-adaptation direkt från den översatta boken. Vilket tillåter Mr Reeves att välja vilket spår som helst, att tolka och omtolka precis hur han vill.

Men när jag tittar på dessa concept-posters ovan tänker jag att Ajvide Lindqvists värsta farhågor kanske inte kommer besannas ändå. Sent i januari i år satt han framför sin publik, samtidigt som hans mästerverk rullade på nedskruvat ljud bakom honom, och sa att han fruktade för att barnen kommer växa till tonåringar i re-maken. Han menade att den valda åldern var helt avgörande för att kunna skildra en blodig, smutsig och våldsam kärlek som samtidigt är helt ren och oskyldig. Allså befriad fån sexualitet. Att dra några slutsatser från en liten liten bild är kanske onödigt, men ser de ändå inte ut som barn? Jag vill gärna tro det iallafall.
Dessutom får jag känslan av en visuell tematik från den svenska filmen som verkar ha lagt sig på dessa konceptutvecklares minnen. Jag tänker på de hinnor, ytor, väggar och fönster som Ajvide Lindqvist vid samma visning beskrev som gränser mellan att vara innanför och utanför på olika sätt, och som också hänvisar till titeln (eller tvärtom) och det faktum att Eli (och Oscar också på sitt sätt) måste bli inbjuden. Och titeln på den amerikanska verkar ju trots allt bli Let me in, fast här möter vi Owen och Abby istället...

Den som lever få se!

/M

Alumas sommarspecial!

Det finns såklart en mängd andra anledningar att köpa de hemlösas tidning i Malmö, men här är några som rör innehållet i den senaste:

Relationsgrammatik i Ida Lindes djuriskt krypande dikter, med bilder av Imri Sandström. Lisa Rydberg och Jesper Lundqvists fina porträtt av "gubbar". Samt Kalle Linds reflektioner kring dåtidens såkallade idioter och dårar - roligt och empatiskt på samma gång.

Köpköpköp!

/M

Formler för fula industrier

Nicaraguanska lantarbetare stämmer världens största frukt- och grönsaksföretag.

Malmöfilmare (med tidigare dokumenterad sympati för arbetare) berättar i ny dokumentär om hur världens största frukt- och grönsaksföretag ställs inför rätta.

Världens största frukt- och grönsaksföretag stämmer malmöfilmare (och har på så vis på nytt bekräftat att de har mycket lite till övers för den mindre människan...).

/M

Idyllöverdos eller Skåne i mitt hjärta

När solen skjuter sig igenom fönstersmuts och träffar hud med både fukt och bränd lukt startar kampen mot medieautismen. Det är trots allt få utomhuslekar (utanför staden) som går att kombinera med detta mitt tvång. Så precis som under midsommar ägnar jag mig mest åt vågrätt läge och ljusterapi eller vågrätt läge i 1800-talsstugor med takbjälkar, närliggande naturstigar med mer än sju sorters blommor att lägga under kudden om man har den läggnigen. Skillnaden är att jag nu rör mig i södraste skåne istället för i norra.

Det självvalda soundtracket till mig och mor är dragspelen, stråkarna och klockspelen från Amelie att matcha de vidsträckta fälten och figurformade molnen. 50-talsrösterna från Cry Baby att matcha pastellfärgerna på bilentusiasternas Cadillacer och Jaguarer. Trucker- och rednecktonerna från From Dusk til Dawn och Deathproof att matcha felkörningar, vin och kortspel. Väsande sång från Nouvelle vague att matcha min halverotiska läsning (också med 1800-tals tema). Gypsybrytning, plåthinks- och tvättbrädsljud från Gogol Bordello att matcha de kitschiga loppisfynden. Och självfallet The Beach boys till sand, vågor och blå nyanser som möts i horisonten. Och (!) på vårt (varsamt renoverade) första B&B-paradis låg Dean Martin och väntade i stereon som den självklara voice-overn till en lantlig och romantisk frukost på verandan. Men:
Är de södra skånska miljöupplevelserna inte nog för din medieskadade hjärna dyker du ändå oundvikligen på en konstutställning eller en Mankell-inspelning någonstans. Värt att nämna är bland annat den servis vars pinuppor (återigen!) drog min uppmärksamhet på utställningen Way of art i Smygehuk. Men:
När det finns rörliga bilder och berättelser utanför bilrutan eller bara framför ögonen hela tiden verkar allt som krävs för att tillfredställa medieautisten i mig vara ett anpassat soundtrack. Skåne har resten för att ge en upplevelse som vilken smörig och idyllisk sommarsuccé på bio som helst, aahhhh...

/M