Gangstapolitik!

I höst presenterade HBO en ny i raden av sina kvalitetsserier. Än så länge finns enbart 11 avsnitt och inget besked om ny säsong heller.

Manusförfattaren och producenten till The Sopranos (1999-2007) Terence Winter ligger även bakom Boardwalk Empire.

Det är Atlantic City, 20-tal, Prohibition-era. Det är korruption, det är en mans värld. Steve Buscemi gör huvudrollen som är baserad på den historiska Enoch L. Johnson.

Även Martin Scorsese är inblandad som exekutiv producent samt har regisserat seriens pilotavsnitt.

Ladda hem för att titta på fantastisk kostym och scenografi, vackra flickor och maktgalna män!

/M

Dagsform: XI

/M

I'm falling very slowly..

Terry Gilliam, Monty Pythons enda icke-britt och regissör till Twelwe monkeys (De 12 apornas armé) från 1995 och Fear and Loathing in Las Vegas från 1998 (de senare kanske två av hans större komersiella framgångar) har de sista åren helt varit mig en främling.

2005 var ett tag sen nu men utöver den svalt mottagna Bröderna Grimm släppte han det året även en annan adaption. Inte heller den nåddes av särskilt positiv kritik. Det var en filmatisering av "Tideland" skriven av Mitch Cullin 2000. Gilliams film fick samma namn. Och vilken film sen!! Alice i Underlandet-referenserna är många, men inte för exakta, karaktärerna är originellt skruvade och storyn är mörkare än mörk men hemskt trevlig att titta på!

/M

You say I´m mad!!!

Ska i fortsättningen försöka påminna mig själv om att det är enkelt att säga något även om man inte orkar skriva... Behold den bästa musikgenren någonsin: HorrorBilly!

Deadbolt it is.



/M

Igen: sent tips från GIFF2010

Det kanske vanligaste störningsmomentet inom skräckgenren måste vara övertydlighet. Vet man för mycket blir det varken otäckt eller spännande. På årets filmfestival i Göteborg presenterades ett flertal filmer under temat spänning som både hade bra och välfungerande berättelser. Inte så bra så att man blev rädd direkt, men helt klart intressanta och sevärda.

Tyvärr så var det även flera av dem som föll precis på mållinjen... ibland handlade om en hel slutscen, men i den som jag minns bäst gällde det faktiskt bara några sekunder innan eftertexterna började rulla. Vilket gjorde att jag lämnade biosalongen med helt fel känsla än vad resten av filmen gett mig? Fantastiskt provocerande!

Som om det inte vore nog med övertydlighet i filmgenren i sig, varför envisas med att även på slutet (där man oftast fått veta det mesta) berätta något som redan står klart för publiken?

Jaja. Filmen jag tänker på är tysk och har den engelska titeln Kaifeck Murder (2009) och är regisserad av en Esther Gronenborn.

Bry er inte för mycket om min kritik dock, det handlar ju som sagt bara om några sekunder...

/M

Bortglömt tips från GIFF2010!

Lathet resulterar ibland i glömska också. Vill bara poängtera att filmen inte legat i glömska, snarare filmen som ett tips till min omvärld.

The Good Heart från 2009 är skriven och regisserad av Dagúr Kari, islänningen som står bakom både Nói Albínói (2003) och Dark Horse (2005). Detta är hans första helt engelskspråkiga film, en feelgoodhistoria med välutvecklade karaktärer, bra skådespel, fantastisk dialog och handfasta tips på konsten att vara så arrogant och vidrig som möjligt!

Som om inte detta var nog spelas en av huvudrollerna av Paul Dano, som jag första gången såg i en helt annan feelgoodfilm från 2006 - Little Miss Sunshine, men som först fick sin helt välförtjänta stjärnstatus 2007 från geniet (ja, jag menar det, hela hans filmhistorik ligger på min topplista...) P.T Anderssons There Will Be Blood!

Håll utkik på dvd-hyllorna eller i din fristående lokalbiografs höstprogram!

/M

Slut på sommarlathet!

Jag måste säga att det är lite av en nyhet att sommaren innebär april till september, men det är hursomhelst så länge jag har latat mig med blogguppehåll. Men jag tänker att det inte finns någon anledning att mjukstarta so here we go: Takashi Miike, förstås.

Japanen som har berikat vår filmkultur med brutalt incestuös och sadistisk skräck med titlar som Ichi the Killer (2001) och Audition från 1999. Den senare är en film som helt klart befinner sig i toppen av min skräcklista - där bara sånt som faktiskt skrämmer på riktigt får plats.

Igår fick jag för tredje vännen gilt introducera hans bidrag till den amerikanska tv-serien Masters of Horror - Imprint från 2006. Inte för att det är en fantastisk film direkt, utan för att det är något man måste se som skräckfantast. Visuellt har jag inget att klaga på, men storymässigt är det sensationslystet och rörigt. Entimmes-historien hade klart tjänat på både förenkling, bättre skådisar och att den varit på originalspråk istället för engelska...

Men eftersom den bara är en timma kan man leva med sådana brister, men bara för att det är Miike förstås. Han kompenserar med så mycket av sina egna fetischer att jag förlåter honom.

Välkommen till mitt höstbabbel!

/M

Dagsform: X

/M

LjudVÄRK

Idag är det Teaterns dag. Jag hinner aldrig skriva här längre. Men ibland finns det bara så mycket anledning.

Anledningen för dagens infall (eller upphov till eventuella anfall) är Hologram - en samling ljudverk. Dessa består av Annika Nymans monolog Hotell Polissia som utlovar fixering vid rymdhunden Laika, Ofelia, strålskador och drunkningsdöd, Max Bolotins undersökande av begär utan riktning, Homo erectus - Den upprätta människan samt Sara Tuss Efriks Loretta Loftus´ Oratorium där uppstoppade röster kommer bidra till den ljudvärk jag här flaggar för.

Och för alla som missade hörspelet aka den orena fantasin Spinning Jenny - Du Spinnst! också av Annika Nyman och Sara Tuss Efrik så får man nu chansen igen. Allt för 50kr på Teatr Weimar, och då ingår också inträde till festen på Kong som hålls i Klubb Kristallens regi!

/M

Våren kommer!

Och det firar jag genom att dela med mig av månadens zombiepinuppa!


Håll till godo!

/M

Introducing: The Alphabet (is only fun)

/M

Mer Danskt!

Gaynazister. Detta är ju nästan exploitation tänker jag. Snävt och bisarrt.

Inget ont alls om expoitation som faktiskt ligger mig varmt om hjärtat, men exploitation var det inte. Broderskab (Brotherhood) var riktigt bra, ändå! Korsa American History X (1998) med Brokeback Mountain (2005). Dessutom är den dansk, och mer än så behöver jag väl inte säga om det.

/M

Meget meget godt!

Applaus (2009) är en studie i alkoholmissbruk (eller de sargade förhållanden som kommer med det), samt i Paprika Steens skådespel som känns ända in till benet.

Det här är hennes film, och är helt klart i toppen av festivalens utbud i år.


Dansk såklart, vad annars.

/M

Inget publikfrieri, tydligen.

Intressant hur publiken en efter en lämnar salongen. Varför vet jag inte riktigt? Faktiskt. Var kan förväntningarna ligga när programtexten uppmanar att inte försöka förstå, utan se filmen som "konst". Klart det är konst, det är ju en film...

Visuellt är det väldigt vackert, stundtals väldigt roligt och efter två och en halv timma tycker jag helt ärligt att den kunde fortsatt en timma till. Tydligen hade jag inte fått nog av denna meta-berättelse om en filminspelning på Louvren. Vad som var filmen i filmen och den faktiska Visage (Face) var svårt att avgöra och behöver man en sammanhållen historia med konflikter kanske det var både påfrestande och långsamt. Men långt ifrån så att man behöver lämna salongen. Tycker jag.

Ja, jag ville ha mer av dessa bisarra miljöer, och skildringen av en mycket ineffektiv filminspelning där mycket energi läggs ner på att hitta en försvunnen hjort, tejpa över fönster samt sörja ett dödsfall av en närstående till en i teamet. Jag utdelar också mina plus till snygga kostymer, handjobs, fågelkonversationer och en scen innehållandes tomatkross, kadaver, plastskynken och erotisk dans med köttkrokar. Lämna biosalongen? Aldrig!

/M

Film mot alla odds!

Senast Ye Lou gjorde film var 2006. Filmen hette Summer Palace och gav honom fem års yrkesförbud i hemlandet Kina. Fem år har inte gått än, vilket innebär att Spring Fever (2009), som är hans senaste film, är gjord utan myndigheternas vetskap. Han lyckades även med bedriften att smuggla filmen till Cannes Filmfestival där den tilldelades manuspriset. Men likt Antichrist blev den inte bara hyllad utan även utbuad i salongen.

Det är en mörk och rå skildring av homosexualitetens omöjlighet i landet och hur "heterosexuella" relationer får agera täckmantel.

Om man någongång som filmskapare upplever svårigheter med gestaltning av sexscener bör man använda Ye Lou som ledstjärna. Hans självcensur går trots allt inte att jämställa med den de kinesiska myndigheterna bedriver. Troligen är det just hans brist på självcensur som kritiserades i Cannes, vilket känns helt galet under omständigheterna!

/M

It's quite possible that I'm your third man, girl

Det kan vara ganska lätt att förblindas av musikdokumentärer. Om man redan är såld på bandet eller artisten i fråga så köper man oftast skildringen av dem hursomhelst - bara man får följa dem lite privat och höra deras musik är man kanske nöjd. Eller?
På filmfestivalen för ett par år sedan såg jag dokumentären Non-Stop (2008) om Gogol Bordello, ett band som i perioder varit det enda jag lyssnat på. Men:

Inte ens min fascination för deras excentism, öststatsromantik eller vansinniga musik kunde göra dokumentären bra. Den berättade inget nytt om dem, och inte heller med något särskilt perspektiv. Om man har sett dem på scen fanns det inget att hämta där.

Detta är dock inte fallet med The White Stripes: Under Great White Northern Lights (2009). I filmen snackar (den enda av de två bandmedlemmarna som öppnar munnen överhuvudtaget) Jack White om hur de utvecklas och tvingar sig själva att vara kreativa genom att begränsa sig. Det hela skulle kunna jämföras med det danska Dogma-konceptet på sätt och vis. Han menar att det kretsar mycket kring treenighet. Till exempel visualiteten: rött, svart och vitt. Ljudet: Trummor, gitarr och sång. Men också angående innehåll där berättelsen är en av de bärande tre.

Det jag vill komma fram till är att även dokumentären följer bandets koncept som färgerna tillexempel, ofta är det helt svartvitt. Berättelsens ram är den Kanadaturné som de gjorde 2007. Kanske blev det så lyckat för att skaparen Emmet Malloy faktiskt regisserar musikvideos i vanliga fall. För den redan frälste får vi en mängd fina versioner av grymma låtar, för alla andra kan det vara en intressant skildring av bandets strikta koncept i kontrast till spontanitet på scen och gällande marknadsföringen av sig själva.

/M

Dear Debutant!

I festivalprogrammet beskrivs den amerikanska Dear Lemon Lima (2009) bland annat som en tjejig Napoleon Dynamite (2004). Den senare filmen hör långt ifrån till mina favoriter. Det känns dessutom lite snävt att skriva att det är en "tjejfilm" bara för att den är sjukt pastellig och har många tjejer i huvudrollen. Har någon poängterat att Napoleon Dymamite är en "killfilm" på samma sätt bara för att färgtematiken konnoterar det manliga tonårskönet? Tror inte det. Men:

Nog om de gravt bristande och fattigt formulerade filmtexerna i programmet. Detta är inte direkt något nytt för i år.

Suzi Yoonessi som har producerat Miranda Julys fantastiska Me and You and Everyone We Know (2005) regidebuterar med något helt annat än en billig och enkelt genomförbar independentfilm. Indie är den likväl, men med otroligt genomarbetad stilistik och snyggt foto. Till skillnad från Napoleon Dynamite (när jag ändå kommit igång med smutskastningen) har den dessutom fördjupade karaktärer och ligger inte på samma nivå som en animerad MTV-serie!

Filmen var ett oslagbart bot mot min bakfylla igår morse. Det blev många skratt och några tårar också.

/M

4 dagar 14 timmar 42 minuter och 9 sekunder...

...kvar tills det att årets händelse sätter igång! De tio dagar då skola, jobb och de flesta sociala lekar går bort och all tid ägnas biomörker! Göteborgs Filmfestival börjar på fredag, men mentalt är jag nog där redan nu. De två första filmerna är nu inbokade, plus massa andra men de förpassas till senare inlägg här. Ett tajt schema för hela veckan är trots allt utformat.

Premiärfilmen blir Henri George Clouzot's Inferno, med andra ord en dokumentär om en fransk filmskapare på 60-talet. Hans verk rörde sig ofta inom vansinnets värld och många menade också att denna värld inte på något sätt var främmande för honom personligen. Produktionen av just L'Enfer slutfördes aldrig men manuset realiserandes dock av Chabrol 1994. Fram till för några år sedan var Clouzot's eget material försvunnet, men är nu det som utgör grundstommen i dokumentären om honom - något som ska vara en smått psykadelisk upplevelse!

Nästa på listan är Life during wartime. Vad en "fristående fortsättning" på Todd Solondz Happiness kan tänkas innebära förblir en gåta tillsvidare. Men eftersom filmen åtminstone är regisserad av Solondz själv blir den oudvikligen ett måste!

Jag blir perverst varm i hjärtat av att tänka på hur jag för tolv år sedan inte bara introducerades för Philip Seymour Hoffman för första gången genom denna film, utan också för den svartaste humorn jag någonsin stött på. Det sägs att i hans senaste film blir skratten bara färre och färre.

Om det blir någon fullträff så kommer det mer om detta!

/M

Smart smärta

Det här är veckan som Das weisse band har premiär på Spegeln i Malmö. Eftersom jag var en av dem som missade möjligheten att se den premiäråret (2009) marcherade jag lyckligt (men inte utan fruktan) dit för att inbjudas till det allra senaste tortyrrummet signerat Haneke.

Mina tidigare erfarenheter av detta är att om smärtan inte skulle synas så dröjer den sig åtminstone kvar ett tag under huden. Helt eftersträvanssvärt för min bedömning av film skulle jag vilja påstå. Men:

Oavsett om han bland redskapen presenterar saxar, rep, rottingpiskor och diverse verbala misshandelsscener når filmen aldrig så långt ner som till min mage, utan stannar i huvudet.

Att det här är en intellektuell film är inte nödvändigtvis ett dåligt betyg, men helt klart sämre i förhållande till hans tidigare repertoar.

/M

Introducing: Sailor & Lula

/M

Dokumentärdebut!

/M

...Dìo Mìo!

Det finns serier som jag stundtals tittar på trots att det kryper i huden på mig när jag gör det! Klassiska sådana är kriminalserier ála CSI och Cold Case eller svenska motsvarigheter som Oskyldigt dömd eller amerikanska ungdomsvarianter som One Tree Hill och:
Gilmore Girls!

Den sistnämnda har alltid varit problematisk för mig. Jag har en stark känsla av att jag hatar de här manusförfattarna. Samtidigt som jag tycker att det finns en viss skicklighet där också.

Serien har en rapp dialog, det vet vi alla. Och:
Jag hade köpt det om mor och dotter var de enda som pratade på det viset. Men att alla i serien är rappa i käften är inte lika realistiskt. Jag blir galen på detta.

Ok. Vi fattar att ni kan skriva dialog. Men kan ni inte skriva karaktärsspecifik sådan?

Anledningen till att Gilmorefrustrationen bubblar upp just nu är för att jag förra veckan hade det hysteriska nöjet att se Gilmore Girls dubbat på spanska. Eftersom spanskan är ett ganska rappt språk förstärktes och bekräftades alla mina tidigare föreställningar om serien! Det kändes bra.

/M

Malin Listar:

sina Bästa Filmupplevelser 2009!

1. Antichrist (2009)
- för skönhet och råhet kombinerat


2. Rosemary´s Baby (1968)
- för en efterlängtad bioupplevelse

3. Everything is Fine (2008)
- för mängden tårar

4. Sauna (2008)
- för stämning


5. The Wrestler (2008)
- för hjärtskärande comeback

6. The Raspberry Reich (2004)
- för högsta skratten


7. Four nights with Anna (2008)
- för Polanski-feeling

8. De ofrivilliga (2008)
- för att även Sverige kan ibland

9. Nasty Old People (2009)
- för mod och originalitet

10. Inglourious Basterds (2009)
- för att det är Tarantino


Välkomnar nu ett nytt filmår med öppna ögon och öron!

Tjo/M