Det kan vara ganska lätt att förblindas av musikdokumentärer. Om man redan är såld på bandet eller artisten i fråga så köper man oftast skildringen av dem hursomhelst - bara man får följa dem lite privat och höra deras musik är man kanske nöjd. Eller?
På filmfestivalen för ett par år sedan såg jag dokumentären Non-Stop (2008) om Gogol Bordello, ett band som i perioder varit det enda jag lyssnat på. Men:
Inte ens min fascination för deras excentism, öststatsromantik eller vansinniga musik kunde göra dokumentären bra. Den berättade inget nytt om dem, och inte heller med något särskilt perspektiv. Om man har sett dem på scen fanns det inget att hämta där.
Detta är dock inte fallet med The White Stripes: Under Great White Northern Lights (2009). I filmen snackar (den enda av de två bandmedlemmarna som öppnar munnen överhuvudtaget) Jack White om hur de utvecklas och tvingar sig själva att vara kreativa genom att begränsa sig. Det hela skulle kunna jämföras med det danska Dogma-konceptet på sätt och vis. Han menar att det kretsar mycket kring treenighet. Till exempel visualiteten: rött, svart och vitt. Ljudet: Trummor, gitarr och sång. Men också angående innehåll där berättelsen är en av de bärande tre.
Det jag vill komma fram till är att även dokumentären följer bandets koncept som färgerna tillexempel, ofta är det helt svartvitt. Berättelsens ram är den Kanadaturné som de gjorde 2007. Kanske blev det så lyckat för att skaparen Emmet Malloy faktiskt regisserar musikvideos i vanliga fall. För den redan frälste får vi en mängd fina versioner av grymma låtar, för alla andra kan det vara en intressant skildring av bandets strikta koncept i kontrast till spontanitet på scen och gällande marknadsföringen av sig själva.
/M
På filmfestivalen för ett par år sedan såg jag dokumentären Non-Stop (2008) om Gogol Bordello, ett band som i perioder varit det enda jag lyssnat på. Men:
Inte ens min fascination för deras excentism, öststatsromantik eller vansinniga musik kunde göra dokumentären bra. Den berättade inget nytt om dem, och inte heller med något särskilt perspektiv. Om man har sett dem på scen fanns det inget att hämta där.
Detta är dock inte fallet med The White Stripes: Under Great White Northern Lights (2009). I filmen snackar (den enda av de två bandmedlemmarna som öppnar munnen överhuvudtaget) Jack White om hur de utvecklas och tvingar sig själva att vara kreativa genom att begränsa sig. Det hela skulle kunna jämföras med det danska Dogma-konceptet på sätt och vis. Han menar att det kretsar mycket kring treenighet. Till exempel visualiteten: rött, svart och vitt. Ljudet: Trummor, gitarr och sång. Men också angående innehåll där berättelsen är en av de bärande tre.
Det jag vill komma fram till är att även dokumentären följer bandets koncept som färgerna tillexempel, ofta är det helt svartvitt. Berättelsens ram är den Kanadaturné som de gjorde 2007. Kanske blev det så lyckat för att skaparen Emmet Malloy faktiskt regisserar musikvideos i vanliga fall. För den redan frälste får vi en mängd fina versioner av grymma låtar, för alla andra kan det vara en intressant skildring av bandets strikta koncept i kontrast till spontanitet på scen och gällande marknadsföringen av sig själva.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar