Sommarläsning 2009, hejdå

Imorgon börjar hösten sägs det. Från en dag till en annan. Jag vill inte alls hålla med, men tror att det kan stämma. Om jag har fönstret öppet på natten är det faktiskt kallt när jag vaknar, det faktum att jag äter kräftor hela tiden förefaller inte lika konstigt som annars och folk byter jobb, byter liv, börjar sina studier igen, slår över till ett annat läge, iklär sig sina professionella roller samt mer plagg överlag.

Jag gläds över sommaren, men saknar den redan. Vissa sommarvanor tänker jag dock bära med mig genom hösten också - och förhoppningsvis längre än så. Det skulle kännas tillfredsställande om jag även i fortsättningen kunde läsa minst tre böcker i månaden, men då också jag försöker ändra mode misstänker jag osannolikheten i denna önskan.

Sammanfattar här min sommarläsning ihopp om att den även skulle kunna bli fantastisk för någon annan - och som en påminnelse till mig själv om att litteraturen inte är så utmattande som jag alltid velat påstå.

Vita Hotellet, D.M THomas

Barnhandlerskan, Gabrielle Wittkop

En berättelse om Loka, Elisabeth Rynell

Bestiarium, Mare Kandre

Hej Höst!

/M

Dagsform V:

/M

Ren underhållning??

Jag kan förstå om man inte har känt stark motivation till att se på den här serien... Men ingen kan väl ha undgått inledningssekvensen:

Bildmontaget av familjen Camden som består av prästfadern, hemmafrun och deras sju barn med respektive, och i sin tur, deras barn. Samtliga verkar obekymrade och ler. Detta till en sång vars återkommande refräng lyder som seriens titel. Versens innehåll skulle kunna sammanfattas som att familjekärleken är den största och att det är hem du vänder dig när världen är orättvis. Sekvensen avslutas med en bild på familjen Camdens hund Happy som håller en amerikansk flagga i munnen.
Kort sagt är detta en presentation av en amerikansk idealfamilj - som iallafall inte jag kan slita mina stelt uppspärrade ögon ifrån.

På Kanal 5´s hemsida lanserar man sig stolt som en kanal som vill göra roligare tv. Man får då anta att roligare står i relation till en föreställning om något som är tråkigare, alltså en ren spekulation över vad samtliga av svenska folkets målgrupper vill se på tv. Roligare innebär som de ordagrant skriver - inga nyheter, politiska debatter eller trist konsumtionsjournalistik. De serverar sina tittare ren underhållning till skillnad från exempelvis fritv-kanaler som ägnar tid åt sådant som Kanal 5 tydligt tar avstånd ifrån.

7th Heaven började sändas redan 1996 och har nu pågått i ett tiotal säsonger. Producenter är Spelling Television och Brenda Hampton. Det här är en serie som säger sig triumfera med otaliga priser för skildringar av de komplexa problem man tvingas möta när man växer upp i dagens samhälle. Ser man närmare på vilka som har delat ut utmärkelserna märker man snabbt att de rör sig inom en och samma sfär. Det är föräldrars tv-råd, kristna tv-program eller barn- och familjfilmfestivaler - alla amerikanska. För kanske kan 7th Heaven upplevas som skarpt, komplext och hjärtvärmande men jag tvivlar på att den publiken existerar utanför den amerikanska och kristna medelklassen. För en svensk publik som idag matas med andra amerikanska tv-serier med stora portioner medvetenhet och ironi måste allvaret i en serie som denna verka obefintligt. Men:

Visst är det underhållande - på ett plan där man skrattar åt, och förbluffas av, moralismen, värderingarna och könsordningen som förmedlas utan förbehåll.
Varje avsnitt har till exempel ett uppenbart tema. En tematik som dels rör sig på individnivå genom kanske självmord, droger, vandalism, tonårsgraviditet eller syskonrivalitet. Men den pendlar också ofta till ett större perspektiv som kanske förintelsen, rösträtt, hemlöshet och hatmord, samt baseras vid tillfällen på verkliga personer och händelser.

Om man någon gång har läst Bourdieu känns kanske fenomenet Téléthon igen. I enlighet med hans teori levererar 7th Heaven tydliga riktlinjer för redan etablerade åsikter. Betraktaren liksom utbildas i ett visst sätt att tänka kring samhällsproblem.
Bourdieu menar också att sensationspress och liknande medier verkar avledande från viktiga händelser i samhället. På så vis blir det som egentligen inte är alldagligt världsbilden för en utbred befolkning. Att tv kräver dramatisering och tillspetsning skapar istället en annan verklighet och på detta vis ökar klyftor och befolkningen går miste om sina demokratiska rättigheter enligt Bourdieu.

Jag tänker inte, som honom, kritisera tevens möjligheter till dramatisering och tillspetsning. Men man kan ju säga att Entertainment Now faktiskt har varit Kanal 5´s motsvarighet till nyhetssändningar. Och dessa sändningarna inbegriper ju endast utveckling i den internationella nöjesvärlden inom områden som musik, film, mode och kändisskvaller. Som en trogen följare av Bachelorette, Top Model och diverse andra amerikanska reality-serier på den här kanalen ska jag inte påstå att jag enbart intesserar mig för "trist konsumtionsjournalistik". Men:

Serien 7th Heaven har alltid med sin präktighet upprört mig intill benen! Och för att inte tala om det faktum att Kanal 5 sänder den! Om, och om, och om igen...

/M

Nasty Old People!

Manusförfattaren och regissören Hanna Skölds långfilmsdebut stundar, och imorgon har jag turen att se förhandsvisningen! Nasty Old People presenteras av Tangram Film och Good World i Malmö och har officiell premiär i oktober. Distributionen kommer att ske i samarbete med RÅFILM.

Jag är övertygad om att jag kommer få se en svensk film som inte liknar någon annan - en sagokantad historia med skruvade karaktärer men verkliga möten och konfliker. Lycka!

Se trailer här!

/M

Dagsform IIII

/M

Dagsform III:

/M

Missgynnsamma Metaforer eller Festivalfortsättning: Treomdan

Om årets Malmöfestival var en Pedro Almodovar-film (nej har ingen riktigt rimlig förklaring till detta heller... men kanske som något strukturlöst fast maxat och med goda syften) så tänker jag då för dagen lyfta fram top-tre ur myllret - där den spansk/brasilianska dockteatern Hôtel Crab kl fem får reperesentera Almodovars tillskruvade karaktärer, lokala Bakers at dawn kl halv åtta den sympatiska och mystiska tematiken och slutligen den franska kompositören Yann Tiersens musik från Amelie kl nio hans patent på ett alldeles eget färglandskap!

Enjoy!

/M

Dagsform II:

/M

Dagsform:

/M

Introducing: Ben & Frank

/M

Hyllning 3: Tema Montage

Den konstruktivism som var på tapeten runt 1920 ligger till grund för den sovjetiska montagestilen. Konstruktivisterna som drog paralleller mellan konsten och maskinen menade att maskinen fungerade som en symbol för olika parters samverkan och för ett effektivt samhälle. Skådespelarstilen i montagefilm är till exempel tydligt influerad av konstruktivistisk teater där ett fysiskt uttryck värderades betydligt högre än ett psykologiskt.

De mest betydelsefulla regissörerna för montagefilmen var, utöver grundaren Lev Kuleshov, Sergei Eisenstein, Vsevolod Pudovkin och Dziga Vertov. De alla hade olika teorier om montagestilen vilket gör att deras filmer ser helt olika ut. Eisensteins teorier är dock de mest utvecklade. Han formade bland annat teorin om intellektuellt montage. Kortfattat handlar det om att klippa in bilder som inte har någon källa inom filmens värld. Något som skapade metaforiska effekter hos betraktaren. Som i hans Pansarkryssaren Potemkin från 1926 då pansarkryssaren svarar på krigsmaktens attack i Odessatrappan varvas hämndaktionen med klipp på statyer av lejon. Trots regissörernas olika utgångspunkter skulle antagligen alla kunna enas om att det mest centrala för stilen var just klippningen.

Filmerna var ofta drama eller komedier, men oavsett vilket så speglade de aktuella, samhälleliga problem - med den revolutionära kampen som det vanligaste ämnet. Film hade ju blivit den nya tidens konst och sätt att förmedla förändring och framgång till massan. Den sovjetiska montagefilmen var alltså dels ett uttryck för experimentlusta och uppfinning, dels ett redskap för propaganda. I berättarstrukturen hittar man sällan hjältar som i exempelvis den franska Impressionismen. Fokus låg alltid på massan, och katalysatorn var ofta samhälleliga krafter istället för enskilda karaktärers agerandeI resten av världen influerades filmer på samma vis av det rådande samhällsklimatet.
Tyskexpressionismens filmer hade en tendens att skildra tyranner och ett sökande efter en god ledare. Den amerikanska filmen tycktes vara eskapistisk och mer livsstilsinriktad. Men vad gäller montagestilen skulle man kunna säga att den socialistiska ideologin formade den. Omvänt gav också montagestilen uttryck för den socialistiska ideologin, från grundläggande koncept om konstruktion till innehåll och budskap som kollektiv kamp och klassmedvetenhet.

/M

Missgynnsamma Metaforer eller Festivalstart: Tvåomdan

Om Malmöfestivalen är ett nötkreatur (varför det tänker du, det vet jag inte själv men kanske något levande vi äter av... nej något riktigt plågat fast med delar vi bara inte kan värja oss för eller nåt?) så är det idé att skära de finaste filéerna från djuret och kanske samtidigt påstå att allt slagg är likvärdigt filmtältets skittråkiga frånvaro i år!

Jag tänker två fina filéer om dagen så man inte kräks. För kvällen blir det då Kräftfrossan kl sju och Titiyo kl tiyo, imorgon Kortfilmspaketet från Råfilm kl två och Markus Krunegård kl tio och på söndag skräck-/splatterteatern Fyrvaktarna om man (som alla skåningar) har sett Bob Hund på scen tusen gånger. Båda är kl halv tio i helt olika delar av stan..

Smaklig spis!

/M

R.I.P John Hughes

/M

Hyllning 2: Tema Häxor

Efter tre års studier av häxförföljelser, och nästan lika lång inspelningstid var Benjamin Christensen klar med Häxan. 1922 hade filmen, som kallats en av stumfilmsepokens märkligaste, premiär. Den danske regissören själv kallade sitt verk för ”ett kulturhistoriskt föredrag i levande bild”. Det handlar om allt från faktabaserade texter och bokillustrationer, till dokumentära, fiktiva och animerade gestaltningar av medeltidens och renässansens häxprocesser och slutar i en möjlig kommentar om 20-talets motsvarighet till häxjakt.
Trots att Häxan blev ett publikfiasko finns det inslag som framkallade både förundran och starka reaktioner hos samtiden. I scenen som skildrar en häxritt till Blåkulla har fotografen Johan Ankerstjerne utnyttjat dubbelexponering flitigt, vilket inte direkt var ett vanligt grepp. Väl på Blåkulla får vi följa sabbaten. Häxorna förnekar religionen genom att hoppa på korset och kyssa djävulens bakdel. Orgier och en festmåltid på odöpta barn utspelas också. Samtidigt sitter munkarna belåtet underhållna och lyssnar. Det här (och senare scener där nunnor i ett kloster drabbas av masshysteri enligt förhäxande former) kan vara anledningar till att katolska kyrkan upplevde filmen som en kränkning.
Själv tycker jag att det avslutande avsnittet i Häxan, som utspelar sig under 20-talet, är det mest intressanta. Christensen låter häxjakten spegla 20-talets syn på hysteri. De kloka, gamla kvinnor som vanligen anklagades för häxeri jämförs alltså med de ofta intellektuella kvinnor som diagnostiserades som hysterikor. Men det är inte alltid lätt att tolka Christensens ståndpunkt. Han ställer otaliga ledande frågor och ibland verkar han inte längre behandla häxan i sig som ett mytiskt ämne. Men filmen är hursom ett stycke skapelse värt att hylla. Jag menar, bara det att orginalversionen med tortyrredskap och allt vad det innebär är ackompanjerad med bisarrt positiv pianomusik!

/M

Hyllning 1: Tema Färg

Paul Tomas Andersons Punch-Drunk Love har kallats både drama och komedi. Huvudkaraktärerna Barry och Lena spelas av Adam Sandler och brittiska Emily Watson och en av filmens biroller, Mattress Man, görs av Philip Seymoure Hoffman. Redan vid rollbesättningen kan man förstå den tudelade kategoriseringen. Den är inte heller särskilt märklig när filmen är slut, eftersom tematiken genomgående kastar sig fram och tillbaka mellan alienation, glädje och galenskap. Själv skulle jag vilja kalla filmen nyanserad. Med detta ord menar jag inget mer eller mindre än, balanserat berättad. Men eftersom ordet nyans först och främst syftar på färgskiftning finns det framförallt anledning att säga något om filmens färganvändning. Jag skulle nämligen vilja påstå att det är en av de tekniker som berättandet i Punch-Drunk Love vilar tyngst på, men självklart är det inte det enda distinkta stilgreppet. Ljud, musik och ljus är andra.

Danska Carl T. Dreyer var en av många filmskapare som menade att färgdesignen var ett sätt att förmedla olika känslostämningar, och gav troligen honom en anledning att utveckla system för sina filmers färganvändning. Men den som kanske mest av alla har teoretiserat omkring färg och film är trots allt Sergei Eisenstein. Att de båda var verksamma under övergången från svartvit film till färg säger ganska mycket om deras intresse. Men tillbaka till min tänkta monolog om Mr Andersons mästerverk från 2002:

Färganvändningen understryker inte bara känslostämningar eller filmens tematik som man skulle kunna tänka sig, utan fyller också en narrativ funktion genom att följa en klassisk dramaturgi. Att Punch-Drunk Love skulle bygga på en klassisk dramaturgi är något som alla kanske inte skulle hålla med om. Intriger och konflikter skrivs inte på publikens näsor och det finns ingen helt tydlig stereotypisering över vem som är ond eller god. Men man kan samtidigt konstatera att den inte är en enbart associativ berättelse. Historien och karaktärerna utvecklas från det att filmen börjar till det att den slutar. Jag tycker det är helt underbart att få följa hur färgtekniken vägleder förväntningar, uppmärksamhet och känslomässig respons hos oss, samt utvecklas, antyder mening och skapar motiv. För många kanske detta är lika meningsfullt som att upptäcka vibrationer i ett glas vatten. Men ska man titta på filmen flera gånger (och det förtjänar den!) kan man ha det i åtanke iallafall. Eller om man har svårt att ta till sig den skulle det till exempel kunna öka förståelsen.

Andra likvärdiga mästerverk som P. T Andersson både har skrivit, regisserat och producerat är Boogie Nights från 1997, Magnolia från 1999 och den senaste ångande och gudsförgätna There will be blood från 2007.

/M

Sexplicit...

The European Queer X Show är anledningen till den turné som påbörjades i juli av sju queeraktivister och performanceartister från olika håll i världen. De startade i Berlin och innan de är tillbaka där igen gör de sitt sista stopp - i Malmö.

Institutet presenterar live-showen och efterföljande fest med start kl 20.00 på Restaurang D'Nye imorgon. Under turnén samlar även den franska filmskaparen Emilie Jouvet material till en dokumentär roadmovie!

/M

Visioner och dans = fortfarande sommar!

Billy the Vision & the Dancers idag på Pildammsteatern kl 19.00. Om du vill bli glad, om du vill bli sorgsen, om du vill dansa, om du vill tro att det fortfarande är sommar!

/M