För mig har Roy Anderssons filmer alltid talat till mina känslor och inte så mycket till mitt huvud. Ibland har jag upplevt att det visuella varit för dominant och innehållet både sekundärt och till och med ihåligt. Samma upplevelse kan jag ha då jag tittar på Wes Anderssons filmer. Det är kanske främst stilistiskt och scenografiskt de båda regissörerna utmärker sig. Wes filmer följer dock en mer amerikansk tradition av klassisk dramaturgi och blandar detta med intellektuell humor, medan Roy visar upp absurda situationer ibland helt utan tillsynes samband. För mig ger den oklarheten genast utrymme för känslorna istället för att väcka viljan att försöka förstå.
I En duva satt på en gren och funderade på tillvaron får jag lov att känna, men inte bara. Det verkar som att Roy inte längre är centrerad kring den världsfrånvända individen, utan vill säga något om samhällsklimatet och spegla den mot historien. Den tolkningen känns inte helt långt bort för hans tidigare filmer heller - men här blir det direkt övertydligt i scener som blandar in Karl XII och slaveri till exempel. Samma tendenser hittade jag i Wes The Grand Budapest Hotel via otal referenser till andra världskriget. I det senare fallet upplevde jag att det berikande den hårddragna estetiken, men att det i Roys fall förtog den känslomässiga upplevelsen. Tyvärr.
/M
Takashi Miike har många kuriositeter bakom sig, de flesta inom skräck- och/eller splattergenren. Men det finns även en fusion av spaghetti western och samurajfilm i repertoaren. För mig är han är framförallt mannen bakom en av mina bästa skräckupplevelser Audition från 1999. Hans senaste verk Over Your Dead Body både infriade splatterförväntningar och överraskade!
Stor del av filmen skildrar repetitioner av en uppsättning av kabukipjäsen Yotsuya Kaidan, en av japans mest framstående skräckhistorier som första gången sattes upp i början på 1800-talet, har gjorts till film över 30 gånger och än idag fortsätter att influera japansk skräck.
Långamt, långsamt fördunklas gränserna mellan de medverkandes skådespel på teaterscenen och livet utanför. Som publik till både filmen och pjäsen (och även publik till publik av pjäsen...ja väldigt meta) blir det lika svårt att skilja på vad som försiggår på scenen och skådisarnas privatliv som de själva verkar uppleva. Jag älskar den subtila förflyttningen, och kanske är det just detta som förvånar mig. Miike är inte direkt känd för implicita berättelser och efter ett tag blir jag nästan otålig. Ska det inte braka loss snart? En oro som flöt iväg i samband med den väntade blodsutgjutelsen!
/M
Det är inte första gången jag ser film av ungerska György Palfi på filmfestivalen i Göteborg. 2007 var det hans Taxidermia som fick mig att både skratta och grimasera av avsmak. Han är alltid noga med att dra absurditeter till sin absoluta spets - på alla håll. Högt eller lågt. Vanligtvis är den svarta komiken ett genomgående element. I Free fall, som skulle kunna kallas för en episodfilm, är detta också framträdande. Men i ett par berättelser går det mig helt förbi. Ramhistorien om en kvinna som hoppar från hustaket där hon bor är en av de mest intressanta. Samma sak gäller de två mer extrema, både innehållsmässigt och stilistiskt. Ämnen som gränslös skräck för såväl bakterier som föräldrarskap behandlas. En av dem jagade till och med ut besökare från salongen. Och om kroppslig explicitet är svårhanterligt för dig kanske du inte ska utsätta dig för filmen, eller bara blunda under just den episoden!
/M
