För mig har Roy Anderssons filmer alltid talat till mina känslor och inte så mycket till mitt huvud. Ibland har jag upplevt att det visuella varit för dominant och innehållet både sekundärt och till och med ihåligt. Samma upplevelse kan jag ha då jag tittar på Wes Anderssons filmer. Det är kanske främst stilistiskt och scenografiskt de båda regissörerna utmärker sig. Wes filmer följer dock en mer amerikansk tradition av klassisk dramaturgi och blandar detta med intellektuell humor, medan Roy visar upp absurda situationer ibland helt utan tillsynes samband. För mig ger den oklarheten genast utrymme för känslorna istället för att väcka viljan att försöka förstå.
I En duva satt på en gren och funderade på tillvaron får jag lov att känna, men inte bara. Det verkar som att Roy inte längre är centrerad kring den världsfrånvända individen, utan vill säga något om samhällsklimatet och spegla den mot historien. Den tolkningen känns inte helt långt bort för hans tidigare filmer heller - men här blir det direkt övertydligt i scener som blandar in Karl XII och slaveri till exempel. Samma tendenser hittade jag i Wes The Grand Budapest Hotel via otal referenser till andra världskriget. I det senare fallet upplevde jag att det berikande den hårddragna estetiken, men att det i Roys fall förtog den känslomässiga upplevelsen. Tyvärr.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar