Dear Debutant!

I festivalprogrammet beskrivs den amerikanska Dear Lemon Lima (2009) bland annat som en tjejig Napoleon Dynamite (2004). Den senare filmen hör långt ifrån till mina favoriter. Det känns dessutom lite snävt att skriva att det är en "tjejfilm" bara för att den är sjukt pastellig och har många tjejer i huvudrollen. Har någon poängterat att Napoleon Dymamite är en "killfilm" på samma sätt bara för att färgtematiken konnoterar det manliga tonårskönet? Tror inte det. Men:

Nog om de gravt bristande och fattigt formulerade filmtexerna i programmet. Detta är inte direkt något nytt för i år.

Suzi Yoonessi som har producerat Miranda Julys fantastiska Me and You and Everyone We Know (2005) regidebuterar med något helt annat än en billig och enkelt genomförbar independentfilm. Indie är den likväl, men med otroligt genomarbetad stilistik och snyggt foto. Till skillnad från Napoleon Dynamite (när jag ändå kommit igång med smutskastningen) har den dessutom fördjupade karaktärer och ligger inte på samma nivå som en animerad MTV-serie!

Filmen var ett oslagbart bot mot min bakfylla igår morse. Det blev många skratt och några tårar också.

/M

4 dagar 14 timmar 42 minuter och 9 sekunder...

...kvar tills det att årets händelse sätter igång! De tio dagar då skola, jobb och de flesta sociala lekar går bort och all tid ägnas biomörker! Göteborgs Filmfestival börjar på fredag, men mentalt är jag nog där redan nu. De två första filmerna är nu inbokade, plus massa andra men de förpassas till senare inlägg här. Ett tajt schema för hela veckan är trots allt utformat.

Premiärfilmen blir Henri George Clouzot's Inferno, med andra ord en dokumentär om en fransk filmskapare på 60-talet. Hans verk rörde sig ofta inom vansinnets värld och många menade också att denna värld inte på något sätt var främmande för honom personligen. Produktionen av just L'Enfer slutfördes aldrig men manuset realiserandes dock av Chabrol 1994. Fram till för några år sedan var Clouzot's eget material försvunnet, men är nu det som utgör grundstommen i dokumentären om honom - något som ska vara en smått psykadelisk upplevelse!

Nästa på listan är Life during wartime. Vad en "fristående fortsättning" på Todd Solondz Happiness kan tänkas innebära förblir en gåta tillsvidare. Men eftersom filmen åtminstone är regisserad av Solondz själv blir den oudvikligen ett måste!

Jag blir perverst varm i hjärtat av att tänka på hur jag för tolv år sedan inte bara introducerades för Philip Seymour Hoffman för första gången genom denna film, utan också för den svartaste humorn jag någonsin stött på. Det sägs att i hans senaste film blir skratten bara färre och färre.

Om det blir någon fullträff så kommer det mer om detta!

/M

Smart smärta

Det här är veckan som Das weisse band har premiär på Spegeln i Malmö. Eftersom jag var en av dem som missade möjligheten att se den premiäråret (2009) marcherade jag lyckligt (men inte utan fruktan) dit för att inbjudas till det allra senaste tortyrrummet signerat Haneke.

Mina tidigare erfarenheter av detta är att om smärtan inte skulle synas så dröjer den sig åtminstone kvar ett tag under huden. Helt eftersträvanssvärt för min bedömning av film skulle jag vilja påstå. Men:

Oavsett om han bland redskapen presenterar saxar, rep, rottingpiskor och diverse verbala misshandelsscener når filmen aldrig så långt ner som till min mage, utan stannar i huvudet.

Att det här är en intellektuell film är inte nödvändigtvis ett dåligt betyg, men helt klart sämre i förhållande till hans tidigare repertoar.

/M

Introducing: Sailor & Lula

/M

Dokumentärdebut!

/M

...Dìo Mìo!

Det finns serier som jag stundtals tittar på trots att det kryper i huden på mig när jag gör det! Klassiska sådana är kriminalserier ála CSI och Cold Case eller svenska motsvarigheter som Oskyldigt dömd eller amerikanska ungdomsvarianter som One Tree Hill och:
Gilmore Girls!

Den sistnämnda har alltid varit problematisk för mig. Jag har en stark känsla av att jag hatar de här manusförfattarna. Samtidigt som jag tycker att det finns en viss skicklighet där också.

Serien har en rapp dialog, det vet vi alla. Och:
Jag hade köpt det om mor och dotter var de enda som pratade på det viset. Men att alla i serien är rappa i käften är inte lika realistiskt. Jag blir galen på detta.

Ok. Vi fattar att ni kan skriva dialog. Men kan ni inte skriva karaktärsspecifik sådan?

Anledningen till att Gilmorefrustrationen bubblar upp just nu är för att jag förra veckan hade det hysteriska nöjet att se Gilmore Girls dubbat på spanska. Eftersom spanskan är ett ganska rappt språk förstärktes och bekräftades alla mina tidigare föreställningar om serien! Det kändes bra.

/M

Malin Listar:

sina Bästa Filmupplevelser 2009!

1. Antichrist (2009)
- för skönhet och råhet kombinerat


2. Rosemary´s Baby (1968)
- för en efterlängtad bioupplevelse

3. Everything is Fine (2008)
- för mängden tårar

4. Sauna (2008)
- för stämning


5. The Wrestler (2008)
- för hjärtskärande comeback

6. The Raspberry Reich (2004)
- för högsta skratten


7. Four nights with Anna (2008)
- för Polanski-feeling

8. De ofrivilliga (2008)
- för att även Sverige kan ibland

9. Nasty Old People (2009)
- för mod och originalitet

10. Inglourious Basterds (2009)
- för att det är Tarantino


Välkomnar nu ett nytt filmår med öppna ögon och öron!

Tjo/M