Samveten utan inbördes ordning

I DN igår läste jag om metoder att avlägsna känslominnen som framkallar skräck, panik och rädsla. Teknikerna som verkar ha aktualiserats av posttraumatisk stress hos amerikanska soldater tolkar jag ytterst bokstavligt. Om man inget samvete har blir det enklare att fly den amerikanska krigsföringens ansvar och, ännu lämpligare, ansvaret som ligger på individnivå. Ulrika Milles skriver om det i relation till vårens litterära utgivning. Hon skriver "om filmen är en konstform skapad för att leka minneslekar, är minnet litteraturens kärna". Det är en intressant artikel, men citerade resonemang makes no sense. Men språkvalet lyckas iallafall befästa en hierarkisk ordning på de båda konstformerna. I litteraturen finner vi något kärnfullt medan filmen istället uttrycker något lekfullt.

När jag då läser den kärnfulla tryckta texten väcks visserligen minnen till liv. Men det är minnen av kärnfulla filmer vars allvar och intressanta inlägg om just känslominnets existens lätt kan kallas för lek eftersom de är populärkulturellt förpackade. Milles namedroppar därför hellre den mindre populärkulturelle filmskaparen Luis Buñuel och lämnar manusförfattaren Charlie Kaufmans Eternal Sunshine of the Spotless Mind från 2004 därhän. Även Being John Malkovich, Adaptation och den senaste (där han även regisserar) Synecdoche, New York berör minnet och konsten. Men var sak har väl sin hierarkiska plats - referenser från finkultur i litterära medier och populärreferenser i de intermediala.

/M

Snusk, skräp och dålig smak

Min vän cineasten och ständigt allierade på filmfestival leder mig allt som oftast in på knäppa och outforskade filmterritorium. Jag godtar alla introduktioner, men röstar i efterhand bestämt för eller emot. Exempel på ett sådant scenario:

Federico Fellini: Emot.

John Waters: För.

Med det sagt är det nog sagt om vikten jag lägger vid såkallad bra/dålig smak i allmänt tycke. Waters är jag så pass mycket för att jag har lagt dyra pengar för att se "The Pope of Trash" hålla låda om extremer och snuskighet denna söndagskväll på Palladium i Malmö. Kulturcentralen uppger att det fortfarande finns några biljetter kvar till föreställningen som han valt att kalla "This Filthy World - Dirtier & Filthier". Troligen trygga sådana längst bak eller på balkong där man inte riskerar att bli attackerad och förnedrad. Min vän cineasten har såklart sett till att jag inte har den fördelen.

En snäll introduktion till Waters är Hairspray från 1988 och Cry Baby från 1990. En mer vågad skulle då vara Pink Flamingos från 1972, Desperate Living från 1977 och Polyester från 1981. Men att välja bland hans filmer med omsorg verkar onödigt. In bland skräpet bara!

/M

De levande dödas månad!

Under de senaste årens vampyrhype verkar zombies ha hamnat något i skymundan. Eftersom mitt personliga intresse för zombies generellt är större än för vampyrer gnuggar jag händerna lite extra över kommande månad, där det visserligen även kommer att figurera en och annan hörntand.

Samtidigt som jag själv strider mot zombiefieringens grundvalar och går från levande dött tillstånd tillbaka till mitt liv (läs: lägenhet) kommer jag att hänga resultatet av förra årets bästa (och mest likriktade) julklappsbyte på väggen. Home sweet home! Zombiepinuppor i kalenderformat kommer tävla om uppmärksamhet med (läs: stjäla ifrån) 50-talets kalenderflickor och S:t Petersburgs vykortsvyer. Utan förutbestämt tema fick kalenderns avsändare "The Complete History of Zombie Cinema" av mig. (Läs: lika syskon leka bäst?).

Strax efter det att kalendern sitter på väggen släpps först-till-kvarn-biljetterna till Jillian Macdonalds performance Undead Into The Night som uppförs under tre nätter i slutet av maj. Lilith Performance Studio representerar och presenterar: "I skymningen körs du ut till den dunkla bokskogen. Följ en tre kilometer lång skräckvandring där händelser och scener kommer till liv i mörkret framför dig..."

New York-konstnären, som intresserar sig för rädsla som underhållning och hur fankulturen frodas kring konceptet, håller dessutom ett öppet konstnärssamtal på Lilith den 12:e maj kl.20.00 för er som gillar skräck i teorin men inte nödvändigtvis i praktiken.

/M

1 års fängelse och 30 miljoner i skadestånd....

/M

Årets påskägg!

Allt jag tidigare sagt om Titiyo tar jag tillbaka. Särskilt allt som sades under långfredagen på Debasers soligt blåsiga uteservering med vetskap om hennes stundande konsert på kvällen. Att Titiyo för mig personifierat trist radio-soul/pop måste grunda sig i något. Jag misstänker att det handlar om plågan "Come Along With Me" från 2001, men också min ovilja inför att aktivt söka upp musik för att bekräfta/dementera mina första intryck. Detta händer inte förrän musiken slumpmässigt kommer till mig. Av en slump (eller snarare tack vare en fredagslång vänlig själ) stod jag sedan på konserten ändå, och skämdes. Shit vilken kvinna, vilken röst, vilket påskägg!

För den mer klubbiga sidan av hennes aktualiteter lyssna på "Das Gnome Killit Remix" och "Awakening". För hjärtskärande duett med Motoboy; "If Only Your Bed Could Cry".

/M

Konsten att göra upplevelse av en intetsägande film

Nej. Jag ska inte rada upp vad för tankar eller erfarenheter jag personligen har om och av detta. Inte nu iallafall.
Istället ska jag skriva om Matti Bye som är min nya idol. Han är tonsättare och pianist. Han är även en av de ytterst få som kan betitla sig själv som stumfilmskompositör.
Alla de tillfällen som jag haft chansen att höra honom spela till stumfilm har jag av outgrundliga anledningar missat. Gissa hur upprymd jag blev när han placerade sig vid pianot (och vid andra musikaliska hjälpmedel) på Cinemateket i Malmö en helt vanlig och solig dag med en helt vanlig och svårmodig min.

Filmen var inget att ha: Man är borta från fru och son i tre år, fru lämnar man och son för rikare man, man försörjer son genom lågstatusjobb, son växer upp och får högstatusjobb (läkare), man blir dödssjuk och son ger dödshjälp. Alltså, skildrad fader/son-relation med plenty sugar on top. Så dramaturgiskt platt som stumfilm tyvärr kan vara om det då inte vore för Matti Bye.

Men han har även bidragit med nyskriven musik till diverse svenska stumfilmer som är intressanta av även andra skäl. Erotikon från 1920 av Mauritz Stiller är en av mina favoriter på boxen Svenska Stumfilmsklassiker. En film som sågs på Kristanstads Filmmuseums biograf utan musik (och med rethosta!) men ändå kunde uppskattas. Den andra favoriten är Häxan från 1922 av Benjamin Christensen som jag har sett vid ett flertal tillfällen och då med olika musikaliska bidrag, dock aldrig av Matti Bye - vilket snarast ska åtgärdas!

/M

Storasyster Svälj

Svälj från 2006 av regissörerna till Maggie vaknar på balkongen har kallats för den senare filmens missanpassade storasyster. Den trots allt älskvärda systern är ett kollage av både fiktiva och dokumentära bilder som avslöjar djupa sprickor i folkhemmet.

Jag minns det som svårt att avgöra om det som skulle sväljas kom utifrån eller inifrån, men oavsett så var det inte lättsmält. Starka filmer (och även andra kulturyttringar) har en tendens att drabba oss med känslor vi genast vänder till, eller hittar inom, oss själva. Som känslor av fascination eller äckel. Eller gärna en kombination av de båda. Det finns ett namn på den här känslan:

Abjektion, en teori som formulerats av semiotikern och kulturteoretikern Julia Kristeva. En teori jag i en av mina tidiga uppsatser använde mig av för att närmare analysera tre olika (också missanpassade och älskvärda!) Midnight Movies: Eraserhead, Pink Flamingos och The Rocky Horror Picture Show. Galet intressant teori om viljan att svälja just det man stöter ifrån sig.

Vad storasyster Svälj stöter ifrån sig kan du ta reda på 18.30 onsdagen den 8:e april på Cinema Chez Madame på Karlskronaplan. Lycka till!

/M