Samveten utan inbördes ordning

I DN igår läste jag om metoder att avlägsna känslominnen som framkallar skräck, panik och rädsla. Teknikerna som verkar ha aktualiserats av posttraumatisk stress hos amerikanska soldater tolkar jag ytterst bokstavligt. Om man inget samvete har blir det enklare att fly den amerikanska krigsföringens ansvar och, ännu lämpligare, ansvaret som ligger på individnivå. Ulrika Milles skriver om det i relation till vårens litterära utgivning. Hon skriver "om filmen är en konstform skapad för att leka minneslekar, är minnet litteraturens kärna". Det är en intressant artikel, men citerade resonemang makes no sense. Men språkvalet lyckas iallafall befästa en hierarkisk ordning på de båda konstformerna. I litteraturen finner vi något kärnfullt medan filmen istället uttrycker något lekfullt.

När jag då läser den kärnfulla tryckta texten väcks visserligen minnen till liv. Men det är minnen av kärnfulla filmer vars allvar och intressanta inlägg om just känslominnets existens lätt kan kallas för lek eftersom de är populärkulturellt förpackade. Milles namedroppar därför hellre den mindre populärkulturelle filmskaparen Luis Buñuel och lämnar manusförfattaren Charlie Kaufmans Eternal Sunshine of the Spotless Mind från 2004 därhän. Även Being John Malkovich, Adaptation och den senaste (där han även regisserar) Synecdoche, New York berör minnet och konsten. Men var sak har väl sin hierarkiska plats - referenser från finkultur i litterära medier och populärreferenser i de intermediala.

/M