Soligt för Belgien

Filmer har i mitt festivalprogram blivit inringade av många olika (och ibland ganska diffusa) anledningar. Men en väldigt direkt och spontan första känsla har mycket med mina prioriteringar att göra. Eldorado från 2008 fick en sådan ärofylld bläckring kring sig då regissörens namn har dykt upp i ett annat sammanhang som lagt sig på mitt minne. Bouli Lanners, som han heter, är ingen mindre än mannen som gör den här fantastiska och osannolika tolkningen av Boney M’s "Sunny" i en tidigare prisbelönt festivalfilm, även den från Belgien (delvis i alla fall) och innehållandes en roadtrip. Aaltra heter den men har på svenska fått titeln Arga män utan ben – något som förtjänar ett helt eget surbloggsinlägg.

I Eldorado ser vi två män komma nära varandra (kanske i brist på vad livet i övrigt har att erbjuda dem) till musik som likt scenen i Aaltra suger in mig och får mig att, oavsett skildrad tragik, le med hela ansiktet.

/M

Biotoalett!

/M

Jag är du

För några år sedan såg jag en konstinstallation av konstnären Erika Stensson. Platsen var hennes lägenhet i Malmö, vilken hon delvis fyllt med sand. Vid det tillfället var utgångspunkten fallet Catrine da Costa och mynnade därför helt naturligt ut i frågor och fokus som även ska gå igen i den performance hon nu är aktuell med. Fokus i Jag är du, som denna performance heter, ligger i gränslandet mellan det privata och det offentliga och rör förklädda maktuttryck som kärlek, sex och våld. Om du, som jag, missat premiären idag så finns en ny chans att se den imorgon klockan 19.00. Platsen den här gången är Garaget på Lönngatan 30 i Malmö. Vi ses där!

/M

Hallå Eller?

Kanske borde jag ha sett risktecken i morse - något som lurade på den spöklika gården utanför den tillfälliga lägenheten eller bakom de gläntande soprumsdörrarna - när götets goa gubbar (ja de finns faktiskt, men de är tanter också ska understrykas) idag uppenbarade sig med komplimanger och hälsningsfraser ropade på avstånd. Ingen som på linan undrade om ljudet på mobilen var sönder "eftersom du gapar så förbannat" eller som på bion menade att "här ska fler förbi förstår du". (Bristande volymkontroll på röstläget bör vara bekant här kan jag tycka, kroppskontroll vet jag inte.)

Jag borde reagerat redan då jag presenterades med lite för många lovande alternativ samtidigt. Två viktiga filmpolitiska seminarier krockade med en högt prioriterad film. Mitt val blev det senare, men utdelningen blev noll. Det jag fruktat ska hända hela veckan har nu inträffat. Mitt festivalpass är borta. Passet som på gott och (just nu lite mera) ont inte är personligt. Tyvärr (eller som tur är) kan jag inte beskylla någon annan än mig själv för detta missöde. Medan jag nu väntar på först besked (om eventuellt upphittat) och sen beslut (om eventuellt nytt) sitter min allierade och eventuellt njuter av en dokumentär om (eventuellt) sönderfall i amerikansk civilisation och natur. Med bitterheten tajt virad kring halsen passar jag då på att tillfredställa lite av de där förbisedda behoven.

/M

Mina behov

Idag slår det mig att en stor del av festivalen har passerat, och jag har inte ens varit på min favoritbiograf än. Det är svårt att hinna skriva. Lika svårt som det är att hinna äta och kissa. Mina mest grundläggande behov hamnar i skymundan här. Jag kastas fram och tillbaka mellan biograferna med hjälp av linan (som jag och min allierade kallar den). Hinner inte ens gå, eller andas. Måste springa från spårvagn till biljettkontroll, från biljettkontroll till biografsäte, från biografsäte till spårvagn osv...

Jag börjar omvärdera de basala behoven i mitt liv. Kanske är film det mest sugande. Sömn är till exempel något som aldrig varit särskilt prioriterat för mig, de som känner mig kan intyga att få saker får mig ur sängen halv åtta på morgonen. Under den här veckan är det dock inte ett problem.

Höjdpunkterna de senaste dagarna har varit Ajvide Lindqvists manuskommentarer till Låt den rätte komma in, kroatiskt burleskt, polskt som Polanski, kall, och rykande varm, finsk skräck, Kaufmans regidebut, skildrad förlossningsdepression, något oväntat från Sverige och något belgiskt med fantastiskt soundtrack.

/M

"To know death, Otto, you have to fuck life in the gallbladder"

Under festivalen rullar ett 55 timmar långt collage av konstnären Markus Öhrn. Detta har under helgen fungerat lite som förrätten till veckans filmbuffé. Inte de 55 timmarna i sin helhet förstås, men ett par timmar om dagen åtminstone.

Sedan Sveriges rikstad 1911 införde statlig censur har ett arkiv med mer eller mindre provokativt, våldsamt, pornografiskt och (under filmhistorien ansett) omoraliskt innehåll växt fram. Det är detta material som Öhrn har använt sig av. Det handlar alltså om en kavalkad av svenska censurklipp. Under de timmar jag hittills bänkat mig på Atalante där konstprojektet visas har jag fått lite grepp om vad man ansåg sig skona publiken ifrån under hela den senare delen av 50-talet, slutet av 60-talet och mitten av 70-talet.

Majoriteten av samtliga klipp jag sett innehåller slagsmål i alla dess former. Med öppna handflator, knytnävar (mest), knivar, pistoler, möbler, träbalkar, vattenslangar, piskor, gitarrer – you name it. Under 50-talet har också en viss nakenhet och sexuella insinuationer klipps bort, men även våldtäkter och djur som kommer till skada. Och mer skjutvapen förstås. Det figurerar även flerarmade (välgjorda!) havsmonster där filmen, efter censurslakten, helt måste ha förlorat sin dragningskraft och filmmakarna upplevt sina ekonomiska satsningar bortkastade. Allt som oftast är klippen från 50-talet dråpliga och går överhuvudtaget inte att härleda till något som skulle kunna kallas för moraliskt förfall (om man är av åsikten att det finns sådana). Trots detta blir det stundtals väldigt jobbigt. I 50-talsklippen skrattar man ena sekunden åt (just sekund-) klipp av slapstickvåld. Andra sekunder och minuter känns här evighetslånga där barn könsstympas, alternativt omskärs, (svårt att avgöra) – eller där massgravar från koncentrationsläger studeras närgånget.

Förutom att vapen avancerar sig från närmast greppvänliga tillhygge till maskingevär ser vi i den senare censuren de sexuella antydningarna utvecklas, först till explicit nakenhet, till mjukare pornografi, till hårdare pornografi av s/m-slag. Men något som inte förändras nämnvärt under tidsperioden (förutom mängden klipp) är våld och sex kombinerat – det vill säga våldtäktsscenerna. På mitten av 70-talet verkar mängden censurerad våldsporr nästan kunna mäta sig med westernfilmernas massiva utbud av krogslagsmål. Fler tabun demoleras också i någon riktigt inälvsköttig film med nekrofiliska inslag (citerad i rubriken).

Collaget rullar vidare i kronologisk ordning och jag ska nog återkomma vid fler tillfällen för att ta reda på vad som, på vita duken, undanhållits mig under min levnadstid.

/M

450 filmer, 11 dagar...

Förväntningarna inför Göteborgs 32:a filmfestival är många men kan kort sammanfattas med trånga filmmingel, dålig göteborgshumor, bästa Bio Capitol, mat i indiskt format, splittrad filmpolitik, höga skratt från biosätet bredvid, tonårskonversationer på linan, filmbytardag, nachos (och vad som skulle kunna vara filmkaraktärer) på Röda Rummet, men framförallt förlorat grepp om tid och rum - och en mängd världar att besöka. 450 för att vara exakt.

På återseende så snart det finns en lucka!

/M

Ett paradis värt ett besök

I västvärldens vanligaste paradis finns en man och en kvinna, det finns fikonträd, äppelträd, brukbar jord, boskapsdjur, fåglar, örter och floder. Det finns också ett syndafall i vilket kvinnan straffas med smärtor och underordning.

Ikväll har jag lärt mig att i ett utbrunnet paradis lever mannen och kvinnan fortfarande kvar. Men det finns inget vackert längre, ingen grönska. Det som återstår är maktpositionerna och smärtan, tvungna rörelser och behov. Mannen och kvinnan både maskerar och blottar sig, de lider andnöd på platsen de isolerat sig. I Fredrik Pålssons recension av manusförfattaren Sara Tuss Efriks scendebut Burned Out Paradise skriver han att det i dödsdansen finns luftventiler. Jag håller med, jag skrattar till och med. Han syftar på det fysiska uttrycket. Jag också, men även på vad de (då de inte avslöjar sig) gömmer sig bakom. Arnold Schwarzeneggers muskler, Doktor Sjögrens läkarrock, Jack Uppskärarens avsikter eller det rosa håret på dockan Inez Glory. Men jag skrattar inte åt kampen, åt hur de stångar sig mot varandra och omvärlden. För den är lika mörk som den brända jorden de trampar omkring i.

Sista chansen att se föreställningen är imorgon klockan åtta på Inkonst. Så om du mest är bekant med grönskande paradis – gå dit och vidga dina vyer!

/M

Mer hull och mindre hår

Hemkommen från Cinemateket, mör i huvudet och blank i ögonen. Min erfarenhet av japansk film är vanligvis helt andra reaktioner, som hånskratt varvat med behagliga ilningar. Jag syftar på japanska skräckfilmer späckade med sadism, stora svarta ögon, produktplacerade mobiltelefoner, små flickor i söta klänningar, en massa långt trassligt hår på fel sida av huvudet och med tendenser att ge de mest ologiska historier alldeles logiska slut.

Även detta var en helt ologisk historia, men jag tvekade inte en sekund på att svälja alltihop. Det Hirokazu Kore-eda’s Efter livet från 1998 istället har är välskriven dialog mellan varma och sköra karaktärer, och döda. Samt en mängd attribut och detaljer som ramar in det obestämda mellanrum där de först hamnar innan de förpassas vidare till evigheten.

Låter det inte skönt livsbejakande? Det är det.

/M

En riktig kvinna sitter still, en duktig flicka gapar stort

Det var en lika positiv tilldragelse som startade Göteborgs filmfestival 2008 som avslutade den. Ännu mer faktiskt. Lars and the Real girl från 2007 lade en hög ribba som (kanske sänktes men) inte revs ner allt för många gånger festivalen igenom. Filmen har premiär på Spegeln i veckan (och säkerligen på andra kuvade men uthålliga biografer runt om i landet). Den är regisserad av Craig Gillespie och manuset är skrivet av Nancy Oliver. För alla som prioriterar amerikansk tv-dramatik och faktiskt lyckas hålla sig ajour med dessa mer eller mindre kvalitativa (men nästan alltid underhållande) serieproduktioner är detta även kvinnan som vid tillfälle skildrat Louisianas rednecks och vampyrer i True Blood. Men framförallt har hon skrivit för den som överskuggar dem alla med ond bråd död i hemmamiljö – Six Feet Under.

Filmen ger tragikomik på högsta nivå och gav mig ett (eventuellt) nytt perspektiv på ett tv-sänt dokumentärt porträtt (troligen Outsiders eller någon brittisk variant) som behandlar just verklighetens overkliga Real girl’s och de män som väljer ett liv tillsammans med dessa kvinnor av plast.

/M

Två (förhoppningsvis) vise män

Min nipprighet och överentusiasm över att ha bokat första filmen till festivalen övergick snabbt i självspäkelse. Men:

Om man läser om ett klaustrofobiskt drama där män i övre medelåldern ställs inför grova svek, anklagelser och sjukdomar – och på det får namnet Kaurismäki serverat kan anrättningen tyckas vara biff. Klart att det blir första filmen, ingen tvekan. (Klart är också att jag inte åker till Göteborg utan ett festivalpass, men eftersom det inte fyller någon funktion efter 15 och filmerna börjar sent första dagen vill man inte vara utan bokningar den här kvällen.) Då tillgång verkade finnas ville jag ännu mindre vara utan Aki. Bara det att det inte alls var Aki. Han som förgyllt filmhistorien med scener som den här från Mies vailla menneisyyttä (Man without a past) – utan hans bror (utan förflutet, eller kanske bara på skuggsidan av Aki’s?) – Mika Kaurismäki. Mina uppenbart defekta cineastiska fingrar gör också uppenbarligen förhastade köpklick. Men:

Att mina förväntningar är dämpade bådar åtminstone gott. Om Mika är en Aki återstår att se. Hans festivalbidrag Kolme viisasta miestä (Three wise men) utspelar sig dessutom på en karaokebar på julafton. Jag undrar vad mer man skulle kunna begära?

/M

Hurra! Hurra! Hurra!

Att mina Guldbaggeönskningar slog in är inte alls oväntat gällande filmen som verkar gå hem hos de flesta, ung som gammal, smal som bred (publik alltså), svensk eller amerikan. Låt den rätte komma in tog hem pris för både regi, manus och foto. Och hur skulle juryn egentligen kunnat låta bli att peka på just svenska sällsyntheter som filmens iögonfallande bilder, originella berättelse och välregisserade barnskådisar? Go Hoyte, Ajvide och Thomas!

Framför en stilistisk studie av landshövdingen Anders Björck och den (med täckning) enastående studien i mänsklighet knep Maggie vaknar på balkongen priset för bästa dokumentär. Detta till min förvåning (faktiskt) eftersom En enastående studie i mänsklig förnedring väckt mycket intresse med det faktum att den enbart filmats med mobilkamera. Här råder ingen tvekan om att filmen förtjänar uppmärksamhet – men snarare för att den är fantastiskt rolig, och sorglig.

Att priset hur som helst utdelades till Maggiefilmen fick nästintill mitt tak att lyfta! Grattis kan inte sägas nog med gånger, det är en oerhört viktig film och filmskaparna är så värda sitt pris. Go Maggie, Mark och Ester Martin!

/M

Utdelar två höjda ögonbryn

Guldbaggegalan har aldrig fyllt någon särskilt högtidlig funktion för mig. Det är mitt spontana motstånd till svensk film, det är min banala inställning, skeptiskt vinklade ögonbryn och diskreta uppstötningar inför det inte så diskreta sektiska som den svenska filmbranschen ger uttryck för. Det är något jag jobbar på.

Men ungefär som hos Askungen på julafton har det i år shoppats, pysslats, skrivits tacktal och tråcklats i min periferi – och eftersom det för dem kan bli alldeles, alldeles underbart ägnar jag galan lite extra uppmärksamhet. Jag tänker dock undvika att begränsa galans syfte till de tre filmer med flest nomineringar – något som gjorts tillräckligt. Jag tänker begränsa galan lite ytterligare. De filmer som ligger mig varmt om hjärtat ikväll går att räkna på de två fingrar jag korsar i hopp om vinst för dem. De båda är vackra och smärtsamma – fast på väldigt olika sätt. Den ena är Maggie vaknar på balkongen av Mark Hammarberg och Ester Martin Bergsmark, samt huvudrollsinnehavaren Beatrice ”Maggie” Andersson. Den andra är Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in.

Låt dem få vad de förtjänar!

/M

Börjar med att sätta punkt

Inte ett dugg glad är jag, och inte ett dugg bryr jag mig om att jag kommer ut ur bloggarderoben som en nördig surpuppa och petimeter. Snarare förr än senare lär nog den bilden noga raseras. Inte nödvändigtvis nördigheten, eller surheten för den delen. Nåja, ingen vill väl vara en petimeter. Men:

Sedan den tredje februari 2008 då jag vemodigt avrundade Göteborgs Filmfestival på Chalmers (av alla ställen) med Ole Bornedals Kaerlighed på film (med den engelska titeln Just Another Love Story – som det i all välmening inte var!) har det kliat i mina cineastiska fingrar efter att få stryka över, under, ringa in och vika grovhåriga hundöron i 2009-års katalog. Istället rinner min nysnutna bloggnäsa vidare efter diverse köldturer till stadens biografer och kulturcentraler som alla slutat i möten med de mest nollställda av uppsyner. Alla utom Spegeln som var den enda där jag nåddes av en reaktion ens i närheten av att, ja just, spegla min förväntan. Men något program fanns inte att sysselsätta mina förgäves frusna och stelt greppande händer med. Årets ritual förskjuts tillsvidare och jag tvingas blicka tillbaka på gångna (men goda) tider.

Kaerlighed på film från 2007 var inte alls den bästa filmen under förra årets festival, eller ens bland top-fem av de trettiotal som jag såg. Med manus och regi från mannen som 1994 gav oss bårhusskräckisen Nattevagten borde jag definitivt ha förväntat mig något helt annat än en kärlekshistoria. Att jag ändå inte gjorde det är troligen anledningen till varför jag minns den oväntade upplevelsen och skriver om den nu. Kanske börjar vi nosa på rätt kategori genom att nämna filmer som Fight Club, El Maquinista och Rosemary's Baby. Inte sagt att den överhuvudtaget skulle kunna mäta sig med ett mästerverk som den sistnämnda – men som av två möjliga utgångar, i den typen av film, faktiskt tar den lite bättre. Dessutom:

Välfungerande voice-over och bra skådespel.

Surpuppa eller inte så kan även jag finna glädjeämnen i livet. Som då en bra film sätter punkt för en bra filmfestival. Med detta inlägg välkomnar jag er till mitt gytter av tankar omkring film- och medierelaterade saker!

/M