I västvärldens vanligaste paradis finns en man och en kvinna, det finns fikonträd, äppelträd, brukbar jord, boskapsdjur, fåglar, örter och floder. Det finns också ett syndafall i vilket kvinnan straffas med smärtor och underordning.
Ikväll har jag lärt mig att i ett utbrunnet paradis lever mannen och kvinnan fortfarande kvar. Men det finns inget vackert längre, ingen grönska. Det som återstår är maktpositionerna och smärtan, tvungna rörelser och behov. Mannen och kvinnan både maskerar och blottar sig, de lider andnöd på platsen de isolerat sig. I Fredrik Pålssons recension av manusförfattaren Sara Tuss Efriks scendebut Burned Out Paradise skriver han att det i dödsdansen finns luftventiler. Jag håller med, jag skrattar till och med. Han syftar på det fysiska uttrycket. Jag också, men även på vad de (då de inte avslöjar sig) gömmer sig bakom. Arnold Schwarzeneggers muskler, Doktor Sjögrens läkarrock, Jack Uppskärarens avsikter eller det rosa håret på dockan Inez Glory. Men jag skrattar inte åt kampen, åt hur de stångar sig mot varandra och omvärlden. För den är lika mörk som den brända jorden de trampar omkring i.
Sista chansen att se föreställningen är imorgon klockan åtta på Inkonst. Så om du mest är bekant med grönskande paradis – gå dit och vidga dina vyer!
/M
shit, vad bra skrivet...
SvaraRadera