Introducing: Bunny Boy

/M

Sympatisk Såpa

Ny säsong av dokusåpan och dejtingprogrammet Bonde söker fru har rullat igång. Jag fullkomligt älskar detta, utan förbehåll. Förra året måste det dessutom suttit ett gäng genier och redigerat materialet. Jag hoppas bland annat på lika klockrena musikval även i år!

Vidhåller också att såpan är en i sitt slag - med sympatiska syften och inte heller exploaterande som dokusåpor har en tendens att vara. Visst är hela upplägget extremt heteronormativt och den här säsongen har man inte heller lyckats representera minoriteter bland bönderna som man verkar ha jobbat för tidigare. Förutom den medverkande kvinnan då. Men:
Let's face it, bondelivet är kanske inte det mest alternativa på den fronten...

Vinklat är det såklart också, eller rättare sagt dramatiserat. Plågsamma tystnader är såklart längre när vi ser dem i rutan, än i verkligheten. Men utan dramaturgi - ingen bra tv, så enkelt är det.

Oavsett hur manipulerat materialet är uppfylls jag med en känsla av ömhet och glädje när jag tittar på bönderna, beundrarna och beundrarinnorna. Och hur kan jag rimligtvis ogilla det? Det känns så ärligt och genuint. Jag blir glad bara.

Kärlek/M

Dagsform VIIII

/M

Nasty New Movies!

Fast att jag redan har pushat för denna film här, är det oundvikligt (och onödigt) att inte göra det en extra gång! Det handlar om Sveriges mest inspirerande filmpersonlighet just nu. Hanna Sköld tog ett banklån och genomförde, helt utanför industrins krav och krämpor, sin första (förhoppningsvis och förmodligen) i raden av utmärkande långfilmer i vår urtråkiga filmbransch!

Nasty Old People har nu haft nationell premiär på Kontrapunkt i Malmö och internationell distruberingspremiär på The Pirate Bay's första sida.
Några dygn och 15000 nedladdningar senare anar jag startskottet för en ny era där oetablerade filmskapare faktiskt har en möjlighet att nå ut till sin publik...

Vill ni veta mer klicka då på Nasty Old People-bloggen i min högerkolumn eller gå in på TPB och ladda ner den bara - gratis och lagligt.

/M

Hyllning 4: Tema Dialog

Sedan sent 1970-tal har filmstudier återupptäckt ljudspåret. En mängd publikationer av produktionsstudier har gjorts om ljudteknologi, filmmusik, ljudeffekter och ljudteori. Med några få undantag har ytterst lite fokus lagts på filmdialog.

Historien har påverkat filmdialog genom alltifrån industriella och teknologiska till sociala förändringar. Men om man ser på den filmlitteratur som faktiskt behandlar ämnet saknas dessutom mer analytiska perspektiv på detta.

Oavsett om man sysslar med praktiskt filmarbete eller filmstudier är det omöjligt att undgå idéer om att det ska vara så lite dialog som möjligt i film. Detta grundar sig bland annat på hur film enbart ses som ett visuellt medium, hur man menar att historier berättas visuellt genom klipp, ljus, kamerarörelser och specialeffekter. Story: Substance, Structure, Style and the principles of Screenwriting är skriven av den amerikanska, och världsberömda, manusgurun Robert McKee. Han skriver att bilden alltid är det första valet och att dialogen är det ångerfyllda andra valet, det lager som man lägger till manuskriptet. Detta rimmar ju ganska väl med synen på filmdialog under till exempel stumfilmstiden.

Inte ens senare arbeten om manusförfattande har kommit särskilt långt för att vända på inställningen. Man diskuterar dialogen ytligt och i manusanalyser fokuserar man sällan på dialogteknik, utan desto mer på textens utveckling. Filmkritik vilar stadigt på schabloner rörande klumpig eller styltig dialog utan någon direkt grund för värderingarna.
Det finns dock några få tunga namn som tagit motsatt ställning. Både Rudolph Arnheim, Sergei Eisenstein, Siegfried Kracauer värderade ljudfilmen klart högre än stumfilmen.

Även vår Kjell Sundstedt vänder sig mot resonemang som inte stödjer filmdialog. Han trycker på att dialogen fungerar som en spegel för karaktärerna. Det är hans sätt att koppla den visuella betydelsen till dialogen, och hur den berättar om karaktärernas inre liv. Och Sarah Kozloffs studie av filmdialog är den enda jag har funnit som är analytiskt omfattande. Hon argumenterar för att olika genrekonventioner har varit betydelsefulla för hur filmdialog har formats. Faktum är att hon menar att de har minst lika stor betydelse som de olika tidsperioderna den har gått igenom. Hennes perspektiv på filmdialog är inte bara analytiskt på ett sätt som har saknats inom det filmteoretiska studiet, det skiljer sig också markant från praktikernas perspektiv.

McKees tidigare nämnda bok illustrerar till exempel praktikernas analytiska brister på ett tydligt sätt. Han skriver till exempel att film inte är en bok, och menar att dialogen talas och försvinner lika snabbt. Om orden inte fastnar direkt då de lämnar skådespelarens mun har man med andra ord misslyckats.

Att filmdialogens främsta funktion är att vara informativ verkar tyvärr vara en utbredd uppfattning, det talas till exempel sällan om vilken stämning dialogen bidrar till en film. Jag gör mitt för att försöka ändra på det. Som att slänga upp det här inlägget och snöa in på snäva uppsatsämnen...

/M

---

Dagsform: VIII

/M

Introducing: Santanico Pandemonium

/M

Vill se!

Mer amoral som händer på Biograf Spegeln just nu är Ole Bornedals nya nådda nivå i skärselden (där jag antar att bland annat Nattevagten (1994), Vikarien (2007) och Kærlighed på film (2007) får beskriva vägen dit - genom ett inferno förstås). Inte heller Fri os fra det onde (2009) verkar vara en gudomlig komedi (trots Aqua-Lene i en huvudroll...), utan en ren helvetesskildring av xenofobi.

/M