Hyllning 4: Tema Dialog

Sedan sent 1970-tal har filmstudier återupptäckt ljudspåret. En mängd publikationer av produktionsstudier har gjorts om ljudteknologi, filmmusik, ljudeffekter och ljudteori. Med några få undantag har ytterst lite fokus lagts på filmdialog.

Historien har påverkat filmdialog genom alltifrån industriella och teknologiska till sociala förändringar. Men om man ser på den filmlitteratur som faktiskt behandlar ämnet saknas dessutom mer analytiska perspektiv på detta.

Oavsett om man sysslar med praktiskt filmarbete eller filmstudier är det omöjligt att undgå idéer om att det ska vara så lite dialog som möjligt i film. Detta grundar sig bland annat på hur film enbart ses som ett visuellt medium, hur man menar att historier berättas visuellt genom klipp, ljus, kamerarörelser och specialeffekter. Story: Substance, Structure, Style and the principles of Screenwriting är skriven av den amerikanska, och världsberömda, manusgurun Robert McKee. Han skriver att bilden alltid är det första valet och att dialogen är det ångerfyllda andra valet, det lager som man lägger till manuskriptet. Detta rimmar ju ganska väl med synen på filmdialog under till exempel stumfilmstiden.

Inte ens senare arbeten om manusförfattande har kommit särskilt långt för att vända på inställningen. Man diskuterar dialogen ytligt och i manusanalyser fokuserar man sällan på dialogteknik, utan desto mer på textens utveckling. Filmkritik vilar stadigt på schabloner rörande klumpig eller styltig dialog utan någon direkt grund för värderingarna.
Det finns dock några få tunga namn som tagit motsatt ställning. Både Rudolph Arnheim, Sergei Eisenstein, Siegfried Kracauer värderade ljudfilmen klart högre än stumfilmen.

Även vår Kjell Sundstedt vänder sig mot resonemang som inte stödjer filmdialog. Han trycker på att dialogen fungerar som en spegel för karaktärerna. Det är hans sätt att koppla den visuella betydelsen till dialogen, och hur den berättar om karaktärernas inre liv. Och Sarah Kozloffs studie av filmdialog är den enda jag har funnit som är analytiskt omfattande. Hon argumenterar för att olika genrekonventioner har varit betydelsefulla för hur filmdialog har formats. Faktum är att hon menar att de har minst lika stor betydelse som de olika tidsperioderna den har gått igenom. Hennes perspektiv på filmdialog är inte bara analytiskt på ett sätt som har saknats inom det filmteoretiska studiet, det skiljer sig också markant från praktikernas perspektiv.

McKees tidigare nämnda bok illustrerar till exempel praktikernas analytiska brister på ett tydligt sätt. Han skriver till exempel att film inte är en bok, och menar att dialogen talas och försvinner lika snabbt. Om orden inte fastnar direkt då de lämnar skådespelarens mun har man med andra ord misslyckats.

Att filmdialogens främsta funktion är att vara informativ verkar tyvärr vara en utbredd uppfattning, det talas till exempel sällan om vilken stämning dialogen bidrar till en film. Jag gör mitt för att försöka ändra på det. Som att slänga upp det här inlägget och snöa in på snäva uppsatsämnen...

/M

---