Mer Danskt!

Gaynazister. Detta är ju nästan exploitation tänker jag. Snävt och bisarrt.

Inget ont alls om expoitation som faktiskt ligger mig varmt om hjärtat, men exploitation var det inte. Broderskab (Brotherhood) var riktigt bra, ändå! Korsa American History X (1998) med Brokeback Mountain (2005). Dessutom är den dansk, och mer än så behöver jag väl inte säga om det.

/M

Meget meget godt!

Applaus (2009) är en studie i alkoholmissbruk (eller de sargade förhållanden som kommer med det), samt i Paprika Steens skådespel som känns ända in till benet.

Det här är hennes film, och är helt klart i toppen av festivalens utbud i år.


Dansk såklart, vad annars.

/M

Inget publikfrieri, tydligen.

Intressant hur publiken en efter en lämnar salongen. Varför vet jag inte riktigt? Faktiskt. Var kan förväntningarna ligga när programtexten uppmanar att inte försöka förstå, utan se filmen som "konst". Klart det är konst, det är ju en film...

Visuellt är det väldigt vackert, stundtals väldigt roligt och efter två och en halv timma tycker jag helt ärligt att den kunde fortsatt en timma till. Tydligen hade jag inte fått nog av denna meta-berättelse om en filminspelning på Louvren. Vad som var filmen i filmen och den faktiska Visage (Face) var svårt att avgöra och behöver man en sammanhållen historia med konflikter kanske det var både påfrestande och långsamt. Men långt ifrån så att man behöver lämna salongen. Tycker jag.

Ja, jag ville ha mer av dessa bisarra miljöer, och skildringen av en mycket ineffektiv filminspelning där mycket energi läggs ner på att hitta en försvunnen hjort, tejpa över fönster samt sörja ett dödsfall av en närstående till en i teamet. Jag utdelar också mina plus till snygga kostymer, handjobs, fågelkonversationer och en scen innehållandes tomatkross, kadaver, plastskynken och erotisk dans med köttkrokar. Lämna biosalongen? Aldrig!

/M

Film mot alla odds!

Senast Ye Lou gjorde film var 2006. Filmen hette Summer Palace och gav honom fem års yrkesförbud i hemlandet Kina. Fem år har inte gått än, vilket innebär att Spring Fever (2009), som är hans senaste film, är gjord utan myndigheternas vetskap. Han lyckades även med bedriften att smuggla filmen till Cannes Filmfestival där den tilldelades manuspriset. Men likt Antichrist blev den inte bara hyllad utan även utbuad i salongen.

Det är en mörk och rå skildring av homosexualitetens omöjlighet i landet och hur "heterosexuella" relationer får agera täckmantel.

Om man någongång som filmskapare upplever svårigheter med gestaltning av sexscener bör man använda Ye Lou som ledstjärna. Hans självcensur går trots allt inte att jämställa med den de kinesiska myndigheterna bedriver. Troligen är det just hans brist på självcensur som kritiserades i Cannes, vilket känns helt galet under omständigheterna!

/M

It's quite possible that I'm your third man, girl

Det kan vara ganska lätt att förblindas av musikdokumentärer. Om man redan är såld på bandet eller artisten i fråga så köper man oftast skildringen av dem hursomhelst - bara man får följa dem lite privat och höra deras musik är man kanske nöjd. Eller?
På filmfestivalen för ett par år sedan såg jag dokumentären Non-Stop (2008) om Gogol Bordello, ett band som i perioder varit det enda jag lyssnat på. Men:

Inte ens min fascination för deras excentism, öststatsromantik eller vansinniga musik kunde göra dokumentären bra. Den berättade inget nytt om dem, och inte heller med något särskilt perspektiv. Om man har sett dem på scen fanns det inget att hämta där.

Detta är dock inte fallet med The White Stripes: Under Great White Northern Lights (2009). I filmen snackar (den enda av de två bandmedlemmarna som öppnar munnen överhuvudtaget) Jack White om hur de utvecklas och tvingar sig själva att vara kreativa genom att begränsa sig. Det hela skulle kunna jämföras med det danska Dogma-konceptet på sätt och vis. Han menar att det kretsar mycket kring treenighet. Till exempel visualiteten: rött, svart och vitt. Ljudet: Trummor, gitarr och sång. Men också angående innehåll där berättelsen är en av de bärande tre.

Det jag vill komma fram till är att även dokumentären följer bandets koncept som färgerna tillexempel, ofta är det helt svartvitt. Berättelsens ram är den Kanadaturné som de gjorde 2007. Kanske blev det så lyckat för att skaparen Emmet Malloy faktiskt regisserar musikvideos i vanliga fall. För den redan frälste får vi en mängd fina versioner av grymma låtar, för alla andra kan det vara en intressant skildring av bandets strikta koncept i kontrast till spontanitet på scen och gällande marknadsföringen av sig själva.

/M