Hemkommen från Cinemateket, mör i huvudet och blank i ögonen. Min erfarenhet av japansk film är vanligvis helt andra reaktioner, som hånskratt varvat med behagliga ilningar. Jag syftar på japanska skräckfilmer späckade med sadism, stora svarta ögon, produktplacerade mobiltelefoner, små flickor i söta klänningar, en massa långt trassligt hår på fel sida av huvudet och med tendenser att ge de mest ologiska historier alldeles logiska slut.
Även detta var en helt ologisk historia, men jag tvekade inte en sekund på att svälja alltihop. Det Hirokazu Kore-eda’s Efter livet från 1998 istället har är välskriven dialog mellan varma och sköra karaktärer, och döda. Samt en mängd attribut och detaljer som ramar in det obestämda mellanrum där de först hamnar innan de förpassas vidare till evigheten.
Låter det inte skönt livsbejakande? Det är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar