"To know death, Otto, you have to fuck life in the gallbladder"

Under festivalen rullar ett 55 timmar långt collage av konstnären Markus Öhrn. Detta har under helgen fungerat lite som förrätten till veckans filmbuffé. Inte de 55 timmarna i sin helhet förstås, men ett par timmar om dagen åtminstone.

Sedan Sveriges rikstad 1911 införde statlig censur har ett arkiv med mer eller mindre provokativt, våldsamt, pornografiskt och (under filmhistorien ansett) omoraliskt innehåll växt fram. Det är detta material som Öhrn har använt sig av. Det handlar alltså om en kavalkad av svenska censurklipp. Under de timmar jag hittills bänkat mig på Atalante där konstprojektet visas har jag fått lite grepp om vad man ansåg sig skona publiken ifrån under hela den senare delen av 50-talet, slutet av 60-talet och mitten av 70-talet.

Majoriteten av samtliga klipp jag sett innehåller slagsmål i alla dess former. Med öppna handflator, knytnävar (mest), knivar, pistoler, möbler, träbalkar, vattenslangar, piskor, gitarrer – you name it. Under 50-talet har också en viss nakenhet och sexuella insinuationer klipps bort, men även våldtäkter och djur som kommer till skada. Och mer skjutvapen förstås. Det figurerar även flerarmade (välgjorda!) havsmonster där filmen, efter censurslakten, helt måste ha förlorat sin dragningskraft och filmmakarna upplevt sina ekonomiska satsningar bortkastade. Allt som oftast är klippen från 50-talet dråpliga och går överhuvudtaget inte att härleda till något som skulle kunna kallas för moraliskt förfall (om man är av åsikten att det finns sådana). Trots detta blir det stundtals väldigt jobbigt. I 50-talsklippen skrattar man ena sekunden åt (just sekund-) klipp av slapstickvåld. Andra sekunder och minuter känns här evighetslånga där barn könsstympas, alternativt omskärs, (svårt att avgöra) – eller där massgravar från koncentrationsläger studeras närgånget.

Förutom att vapen avancerar sig från närmast greppvänliga tillhygge till maskingevär ser vi i den senare censuren de sexuella antydningarna utvecklas, först till explicit nakenhet, till mjukare pornografi, till hårdare pornografi av s/m-slag. Men något som inte förändras nämnvärt under tidsperioden (förutom mängden klipp) är våld och sex kombinerat – det vill säga våldtäktsscenerna. På mitten av 70-talet verkar mängden censurerad våldsporr nästan kunna mäta sig med westernfilmernas massiva utbud av krogslagsmål. Fler tabun demoleras också i någon riktigt inälvsköttig film med nekrofiliska inslag (citerad i rubriken).

Collaget rullar vidare i kronologisk ordning och jag ska nog återkomma vid fler tillfällen för att ta reda på vad som, på vita duken, undanhållits mig under min levnadstid.

/M