Hallå Eller?

Kanske borde jag ha sett risktecken i morse - något som lurade på den spöklika gården utanför den tillfälliga lägenheten eller bakom de gläntande soprumsdörrarna - när götets goa gubbar (ja de finns faktiskt, men de är tanter också ska understrykas) idag uppenbarade sig med komplimanger och hälsningsfraser ropade på avstånd. Ingen som på linan undrade om ljudet på mobilen var sönder "eftersom du gapar så förbannat" eller som på bion menade att "här ska fler förbi förstår du". (Bristande volymkontroll på röstläget bör vara bekant här kan jag tycka, kroppskontroll vet jag inte.)

Jag borde reagerat redan då jag presenterades med lite för många lovande alternativ samtidigt. Två viktiga filmpolitiska seminarier krockade med en högt prioriterad film. Mitt val blev det senare, men utdelningen blev noll. Det jag fruktat ska hända hela veckan har nu inträffat. Mitt festivalpass är borta. Passet som på gott och (just nu lite mera) ont inte är personligt. Tyvärr (eller som tur är) kan jag inte beskylla någon annan än mig själv för detta missöde. Medan jag nu väntar på först besked (om eventuellt upphittat) och sen beslut (om eventuellt nytt) sitter min allierade och eventuellt njuter av en dokumentär om (eventuellt) sönderfall i amerikansk civilisation och natur. Med bitterheten tajt virad kring halsen passar jag då på att tillfredställa lite av de där förbisedda behoven.

/M