Guldbaggegalan har aldrig fyllt någon särskilt högtidlig funktion för mig. Det är mitt spontana motstånd till svensk film, det är min banala inställning, skeptiskt vinklade ögonbryn och diskreta uppstötningar inför det inte så diskreta sektiska som den svenska filmbranschen ger uttryck för. Det är något jag jobbar på.
Men ungefär som hos Askungen på julafton har det i år shoppats, pysslats, skrivits tacktal och tråcklats i min periferi – och eftersom det för dem kan bli alldeles, alldeles underbart ägnar jag galan lite extra uppmärksamhet. Jag tänker dock undvika att begränsa galans syfte till de tre filmer med flest nomineringar – något som gjorts tillräckligt. Jag tänker begränsa galan lite ytterligare. De filmer som ligger mig varmt om hjärtat ikväll går att räkna på de två fingrar jag korsar i hopp om vinst för dem. De båda är vackra och smärtsamma – fast på väldigt olika sätt. Den ena är Maggie vaknar på balkongen av Mark Hammarberg och Ester Martin Bergsmark, samt huvudrollsinnehavaren Beatrice ”Maggie” Andersson. Den andra är Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in.
Låt dem få vad de förtjänar!
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar