Inte ett dugg glad är jag, och inte ett dugg bryr jag mig om att jag kommer ut ur bloggarderoben som en nördig surpuppa och petimeter. Snarare förr än senare lär nog den bilden noga raseras. Inte nödvändigtvis nördigheten, eller surheten för den delen. Nåja, ingen vill väl vara en petimeter. Men:
Sedan den tredje februari 2008 då jag vemodigt avrundade Göteborgs Filmfestival på Chalmers (av alla ställen) med Ole Bornedals Kaerlighed på film (med den engelska titeln Just Another Love Story – som det i all välmening inte var!) har det kliat i mina cineastiska fingrar efter att få stryka över, under, ringa in och vika grovhåriga hundöron i 2009-års katalog. Istället rinner min nysnutna bloggnäsa vidare efter diverse köldturer till stadens biografer och kulturcentraler som alla slutat i möten med de mest nollställda av uppsyner. Alla utom Spegeln som var den enda där jag nåddes av en reaktion ens i närheten av att, ja just, spegla min förväntan. Men något program fanns inte att sysselsätta mina förgäves frusna och stelt greppande händer med. Årets ritual förskjuts tillsvidare och jag tvingas blicka tillbaka på gångna (men goda) tider.
Kaerlighed på film från 2007 var inte alls den bästa filmen under förra årets festival, eller ens bland top-fem av de trettiotal som jag såg. Med manus och regi från mannen som 1994 gav oss bårhusskräckisen Nattevagten borde jag definitivt ha förväntat mig något helt annat än en kärlekshistoria. Att jag ändå inte gjorde det är troligen anledningen till varför jag minns den oväntade upplevelsen och skriver om den nu. Kanske börjar vi nosa på rätt kategori genom att nämna filmer som Fight Club, El Maquinista och Rosemary's Baby. Inte sagt att den överhuvudtaget skulle kunna mäta sig med ett mästerverk som den sistnämnda – men som av två möjliga utgångar, i den typen av film, faktiskt tar den lite bättre. Dessutom:
Välfungerande voice-over och bra skådespel.
tanx för välkomnandet, fin blogg!!
SvaraRadera