Snusk, skräp och dålig smak

Min vän cineasten och ständigt allierade på filmfestival leder mig allt som oftast in på knäppa och outforskade filmterritorium. Jag godtar alla introduktioner, men röstar i efterhand bestämt för eller emot. Exempel på ett sådant scenario:

Federico Fellini: Emot.

John Waters: För.

Med det sagt är det nog sagt om vikten jag lägger vid såkallad bra/dålig smak i allmänt tycke. Waters är jag så pass mycket för att jag har lagt dyra pengar för att se "The Pope of Trash" hålla låda om extremer och snuskighet denna söndagskväll på Palladium i Malmö. Kulturcentralen uppger att det fortfarande finns några biljetter kvar till föreställningen som han valt att kalla "This Filthy World - Dirtier & Filthier". Troligen trygga sådana längst bak eller på balkong där man inte riskerar att bli attackerad och förnedrad. Min vän cineasten har såklart sett till att jag inte har den fördelen.

En snäll introduktion till Waters är Hairspray från 1988 och Cry Baby från 1990. En mer vågad skulle då vara Pink Flamingos från 1972, Desperate Living från 1977 och Polyester från 1981. Men att välja bland hans filmer med omsorg verkar onödigt. In bland skräpet bara!

/M