Det här är veckan som Das weisse band har premiär på Spegeln i Malmö. Eftersom jag var en av dem som missade möjligheten att se den premiäråret (2009) marcherade jag lyckligt (men inte utan fruktan) dit för att inbjudas till det allra senaste tortyrrummet signerat Haneke.
Mina tidigare erfarenheter av detta är att om smärtan inte skulle synas så dröjer den sig åtminstone kvar ett tag under huden. Helt eftersträvanssvärt för min bedömning av film skulle jag vilja påstå. Men:
Oavsett om han bland redskapen presenterar saxar, rep, rottingpiskor och diverse verbala misshandelsscener når filmen aldrig så långt ner som till min mage, utan stannar i huvudet.
Att det här är en intellektuell film är inte nödvändigtvis ett dåligt betyg, men helt klart sämre i förhållande till hans tidigare repertoar.
/M
Mina tidigare erfarenheter av detta är att om smärtan inte skulle synas så dröjer den sig åtminstone kvar ett tag under huden. Helt eftersträvanssvärt för min bedömning av film skulle jag vilja påstå. Men:
Oavsett om han bland redskapen presenterar saxar, rep, rottingpiskor och diverse verbala misshandelsscener når filmen aldrig så långt ner som till min mage, utan stannar i huvudet.
Att det här är en intellektuell film är inte nödvändigtvis ett dåligt betyg, men helt klart sämre i förhållande till hans tidigare repertoar.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar