Efter tre års studier av häxförföljelser, och nästan lika lång inspelningstid var Benjamin Christensen klar med Häxan. 1922 hade filmen, som kallats en av stumfilmsepokens märkligaste, premiär. Den danske regissören själv kallade sitt verk för ”ett kulturhistoriskt föredrag i levande bild”. Det handlar om allt från faktabaserade texter och bokillustrationer, till dokumentära, fiktiva och animerade gestaltningar av medeltidens och renässansens häxprocesser och slutar i en möjlig kommentar om 20-talets motsvarighet till häxjakt.
Trots att Häxan blev ett publikfiasko finns det inslag som framkallade både förundran och starka reaktioner hos samtiden. I scenen som skildrar en häxritt till Blåkulla har fotografen Johan Ankerstjerne utnyttjat dubbelexponering flitigt, vilket inte direkt var ett vanligt grepp. Väl på Blåkulla får vi följa sabbaten. Häxorna förnekar religionen genom att hoppa på korset och kyssa djävulens bakdel. Orgier och en festmåltid på odöpta barn utspelas också. Samtidigt sitter munkarna belåtet underhållna och lyssnar. Det här (och senare scener där nunnor i ett kloster drabbas av masshysteri enligt förhäxande former) kan vara anledningar till att katolska kyrkan upplevde filmen som en kränkning.
Själv tycker jag att det avslutande avsnittet i Häxan, som utspelar sig under 20-talet, är det mest intressanta. Christensen låter häxjakten spegla 20-talets syn på hysteri. De kloka, gamla kvinnor som vanligen anklagades för häxeri jämförs alltså med de ofta intellektuella kvinnor som diagnostiserades som hysterikor. Men det är inte alltid lätt att tolka Christensens ståndpunkt. Han ställer otaliga ledande frågor och ibland verkar han inte längre behandla häxan i sig som ett mytiskt ämne. Men filmen är hursom ett stycke skapelse värt att hylla. Jag menar, bara det att orginalversionen med tortyrredskap och allt vad det innebär är ackompanjerad med bisarrt positiv pianomusik!
/M
Trots att Häxan blev ett publikfiasko finns det inslag som framkallade både förundran och starka reaktioner hos samtiden. I scenen som skildrar en häxritt till Blåkulla har fotografen Johan Ankerstjerne utnyttjat dubbelexponering flitigt, vilket inte direkt var ett vanligt grepp. Väl på Blåkulla får vi följa sabbaten. Häxorna förnekar religionen genom att hoppa på korset och kyssa djävulens bakdel. Orgier och en festmåltid på odöpta barn utspelas också. Samtidigt sitter munkarna belåtet underhållna och lyssnar. Det här (och senare scener där nunnor i ett kloster drabbas av masshysteri enligt förhäxande former) kan vara anledningar till att katolska kyrkan upplevde filmen som en kränkning.
Själv tycker jag att det avslutande avsnittet i Häxan, som utspelar sig under 20-talet, är det mest intressanta. Christensen låter häxjakten spegla 20-talets syn på hysteri. De kloka, gamla kvinnor som vanligen anklagades för häxeri jämförs alltså med de ofta intellektuella kvinnor som diagnostiserades som hysterikor. Men det är inte alltid lätt att tolka Christensens ståndpunkt. Han ställer otaliga ledande frågor och ibland verkar han inte längre behandla häxan i sig som ett mytiskt ämne. Men filmen är hursom ett stycke skapelse värt att hylla. Jag menar, bara det att orginalversionen med tortyrredskap och allt vad det innebär är ackompanjerad med bisarrt positiv pianomusik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar