Hyllning 1: Tema Färg

Paul Tomas Andersons Punch-Drunk Love har kallats både drama och komedi. Huvudkaraktärerna Barry och Lena spelas av Adam Sandler och brittiska Emily Watson och en av filmens biroller, Mattress Man, görs av Philip Seymoure Hoffman. Redan vid rollbesättningen kan man förstå den tudelade kategoriseringen. Den är inte heller särskilt märklig när filmen är slut, eftersom tematiken genomgående kastar sig fram och tillbaka mellan alienation, glädje och galenskap. Själv skulle jag vilja kalla filmen nyanserad. Med detta ord menar jag inget mer eller mindre än, balanserat berättad. Men eftersom ordet nyans först och främst syftar på färgskiftning finns det framförallt anledning att säga något om filmens färganvändning. Jag skulle nämligen vilja påstå att det är en av de tekniker som berättandet i Punch-Drunk Love vilar tyngst på, men självklart är det inte det enda distinkta stilgreppet. Ljud, musik och ljus är andra.

Danska Carl T. Dreyer var en av många filmskapare som menade att färgdesignen var ett sätt att förmedla olika känslostämningar, och gav troligen honom en anledning att utveckla system för sina filmers färganvändning. Men den som kanske mest av alla har teoretiserat omkring färg och film är trots allt Sergei Eisenstein. Att de båda var verksamma under övergången från svartvit film till färg säger ganska mycket om deras intresse. Men tillbaka till min tänkta monolog om Mr Andersons mästerverk från 2002:

Färganvändningen understryker inte bara känslostämningar eller filmens tematik som man skulle kunna tänka sig, utan fyller också en narrativ funktion genom att följa en klassisk dramaturgi. Att Punch-Drunk Love skulle bygga på en klassisk dramaturgi är något som alla kanske inte skulle hålla med om. Intriger och konflikter skrivs inte på publikens näsor och det finns ingen helt tydlig stereotypisering över vem som är ond eller god. Men man kan samtidigt konstatera att den inte är en enbart associativ berättelse. Historien och karaktärerna utvecklas från det att filmen börjar till det att den slutar. Jag tycker det är helt underbart att få följa hur färgtekniken vägleder förväntningar, uppmärksamhet och känslomässig respons hos oss, samt utvecklas, antyder mening och skapar motiv. För många kanske detta är lika meningsfullt som att upptäcka vibrationer i ett glas vatten. Men ska man titta på filmen flera gånger (och det förtjänar den!) kan man ha det i åtanke iallafall. Eller om man har svårt att ta till sig den skulle det till exempel kunna öka förståelsen.

Andra likvärdiga mästerverk som P. T Andersson både har skrivit, regisserat och producerat är Boogie Nights från 1997, Magnolia från 1999 och den senaste ångande och gudsförgätna There will be blood från 2007.

/M