Idag börjar Eurovision-veckan!
Jag har vid tillfällen fått höra att jag har ett autistiskt beteende när det kommer till musik. Att vara fixerad vid en och samma skiva, att enformigt ha den på repeat - tills en annan fångar mitt fokus genom ny fixering - verkar bidra med rutiner som tillslut är lika med trygghet för mig. Jag som alltid undrat vad mina rutiner är, och var någonstans? Nu vet jag.
Samma sak gäller nämligen film och tv. Det finns filmer och serier jag sett ett otal gånger. Delvis handlar det förstås om tillgänglighet. För visst är det musik jag råkar ha i mina lurar, på dator, på cd, på lp. Och visst är det film jag streamar eller som råkar finnas på min dator, i min dvd eller video. Men uteslutande handlar det inte om det eftersom det knappast gäller all media jag äger. Vissa filmer ser jag en gång och murar sedan tillbaka in hyllan, vissa filmer står där (förutom till omslaget) osedda och väntar på ett plötsligt infall som ska bryta loss dem. Nej, jag misstänker att vi är många medieautister härute. Musikmässigt klart fler med tanke på hur andra repetitiva konstformer utvecklats kring den, som dans tillexempel.
En vän påpekade att Melodifestivalen var så behagligt att se på just på grund av det repetitiva - den ihärdiga genomgången av programmets tävlingsbidrag. Du behöver inte gilla låtarna, men du nynnar gillande till dem hur som helst. Tror även jag funnit svar på varför jag hyser kärlek för shlager. Repetitionerna gör rutinerna som blir tryggheten. Detta bortsett från att jag också hyser kärlek för oblyg show och osannolika spektakel då.
Som sagt. Idag börjar Eurovision-veckan och som stolt medieautist hälsar jag den. Passar också på att korrigera tempus för det jag nyss läst/sett/lyssnat på. Detta är såklart något rutinmässigt och ständigt pågående.
/M
Jag har vid tillfällen fått höra att jag har ett autistiskt beteende när det kommer till musik. Att vara fixerad vid en och samma skiva, att enformigt ha den på repeat - tills en annan fångar mitt fokus genom ny fixering - verkar bidra med rutiner som tillslut är lika med trygghet för mig. Jag som alltid undrat vad mina rutiner är, och var någonstans? Nu vet jag.
Samma sak gäller nämligen film och tv. Det finns filmer och serier jag sett ett otal gånger. Delvis handlar det förstås om tillgänglighet. För visst är det musik jag råkar ha i mina lurar, på dator, på cd, på lp. Och visst är det film jag streamar eller som råkar finnas på min dator, i min dvd eller video. Men uteslutande handlar det inte om det eftersom det knappast gäller all media jag äger. Vissa filmer ser jag en gång och murar sedan tillbaka in hyllan, vissa filmer står där (förutom till omslaget) osedda och väntar på ett plötsligt infall som ska bryta loss dem. Nej, jag misstänker att vi är många medieautister härute. Musikmässigt klart fler med tanke på hur andra repetitiva konstformer utvecklats kring den, som dans tillexempel.
En vän påpekade att Melodifestivalen var så behagligt att se på just på grund av det repetitiva - den ihärdiga genomgången av programmets tävlingsbidrag. Du behöver inte gilla låtarna, men du nynnar gillande till dem hur som helst. Tror även jag funnit svar på varför jag hyser kärlek för shlager. Repetitionerna gör rutinerna som blir tryggheten. Detta bortsett från att jag också hyser kärlek för oblyg show och osannolika spektakel då.
Som sagt. Idag börjar Eurovision-veckan och som stolt medieautist hälsar jag den. Passar också på att korrigera tempus för det jag nyss läst/sett/lyssnat på. Detta är såklart något rutinmässigt och ständigt pågående.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar