Idyllöverdos eller Skåne i mitt hjärta

När solen skjuter sig igenom fönstersmuts och träffar hud med både fukt och bränd lukt startar kampen mot medieautismen. Det är trots allt få utomhuslekar (utanför staden) som går att kombinera med detta mitt tvång. Så precis som under midsommar ägnar jag mig mest åt vågrätt läge och ljusterapi eller vågrätt läge i 1800-talsstugor med takbjälkar, närliggande naturstigar med mer än sju sorters blommor att lägga under kudden om man har den läggnigen. Skillnaden är att jag nu rör mig i södraste skåne istället för i norra.

Det självvalda soundtracket till mig och mor är dragspelen, stråkarna och klockspelen från Amelie att matcha de vidsträckta fälten och figurformade molnen. 50-talsrösterna från Cry Baby att matcha pastellfärgerna på bilentusiasternas Cadillacer och Jaguarer. Trucker- och rednecktonerna från From Dusk til Dawn och Deathproof att matcha felkörningar, vin och kortspel. Väsande sång från Nouvelle vague att matcha min halverotiska läsning (också med 1800-tals tema). Gypsybrytning, plåthinks- och tvättbrädsljud från Gogol Bordello att matcha de kitschiga loppisfynden. Och självfallet The Beach boys till sand, vågor och blå nyanser som möts i horisonten. Och (!) på vårt (varsamt renoverade) första B&B-paradis låg Dean Martin och väntade i stereon som den självklara voice-overn till en lantlig och romantisk frukost på verandan. Men:
Är de södra skånska miljöupplevelserna inte nog för din medieskadade hjärna dyker du ändå oundvikligen på en konstutställning eller en Mankell-inspelning någonstans. Värt att nämna är bland annat den servis vars pinuppor (återigen!) drog min uppmärksamhet på utställningen Way of art i Smygehuk. Men:
När det finns rörliga bilder och berättelser utanför bilrutan eller bara framför ögonen hela tiden verkar allt som krävs för att tillfredställa medieautisten i mig vara ett anpassat soundtrack. Skåne har resten för att ge en upplevelse som vilken smörig och idyllisk sommarsuccé på bio som helst, aahhhh...

/M