Natur och Kultur

Helg nalkas och jag ser tillbaka på förra som, med hjälp av tyngre fordon och goda vänner, kom att fulländas genom plågsamt uppfriskande naturupplevelser kombinerat med kyrkokonst, byggkonst, ljudkonst – och slutligen även filmkonst såklart.

För mig betyder helg inte nödvändigtvis fredag till söndag. Men:
I det här fallet startade den faktiskt på fredagen med ett besök i Vellinge kyrka (där min ständigt saknade morfar ägnades en tanke med ett ljus) och sedan till Klagshamn för kallbadsutsikt, kaffe och cigg. Lördagen fortsatte i samma utflyktsanda. Till ett ljudspår av upptemposlag och nittiotal besöktes fiskrökeri och loppis i Mölle för att sedan ta oss an Kullaberg med slutstation Nimis – Lars Vilks konstverk så diffust och hemligt placerat att Lost var den allra första mediereferensen som kom till mig efter ett par mils bergsklättring i fel riktning. Tätt följd av The Blair Witch Project. Vet inte om det bara var jag av tre flåsare som omtolkade totempålarna vid vandringens början? Tanken på att det vilade en förbannelse över hela "kullen" som den tydligen (felaktigt) kallas kändes hur som helst inte särskilt främmande.
Nimis visade sig vara en stor och vacker lekplats jag kommer att återbesöka med mer lämpliga skor nästa gång.

I söndags var det fortfarande allmän helgdag och sista dagen för ljudinstallationen Det som är har inte alltid varit och kommer inte alltid att vara. Bara det som inte är, som aldrig har varit och som aldrig kommer att vara, är evigt av Mathias Kristersson på Teatr Weimar. I denna såkallade auditiva fiktion grälar ett par över frukostbordet. På en bänk i ett mörkt rum får lyssnaren höra ordväxlingen förlora sin betydelse och det eskalerande och hårda tonfallet helt ta över. Otroligt välskriven (eller improviserad?) dialog med högt igenkänningsvärde.

Där helgen för normala människor avslutades förlängdes min ytterligare en dag med ett besök på DocLounge under måndagskvällen. Där bjöds det på Jesper Ganslandt X2 – förfilmen var konsertfilmen Skinnskatteberg från 2008 följd av Filmen jag inte pratar om längre, från 2009. I den senare delar regissören till Farväl Falkenberg ansvar med Martin Degrell (som även varit delaktig i den filmproduktion som dokumentären handlar om). Det vill säga den slutligen kursande svenska produktionen av en sci-fi/horror/thriller med ockulta inslag från början av 2000-talet med en budget på runt tio miljoner och ett tajt team av vänner sporrade av en naivt drömmande börshaj. Underhållande, och ännu mer så om det skulle visa sig att det är en mokumentär…

Den här helgen kommer inledas något försenat med mindre natur och kultur och istället med mer konsert och klubb. Imorgon bjuder Debaser på Suburban kids with biblical names och Swimfastclub!

/M