Världens fulaste land!

Alla säger att Norge är så väldigt vackert. Jag har upptäckt att detta stämmer, förutsatt att solen skiner. Men en vän påpekade att det ju gäller alla platser. Så sant. Jag gillar färger och jag gillar varken kyla eller snö. Jag gillar följaktligen inte Norge.

Jag har sett någon enstaka bra norsk film i mina dar. Men i min bok finns då krav på att filmens tyngdpunkt inte ligger på just färglöshet, kyla eller snö. Precis som ett land i min smak. För de som, likt mig, intresserar sig för film på ett nördigt eller analytiskt vis och framförallt från manusperspektiv kan jag rekommendera metafilmen Reprise av Joachim Trier från 2006. Även om han är född i Danmark finns ingen koppling till den danske von Trier vad jag vet, även om likheter i berättandet finns.

Vad jag däremot vet något om, inte rekommenderar men ändå tvunget måste skriva om är dokumentären Heftig og begeistret (Cool & Crazy) av Knut Erik Jensen från 2001 som följer en manskör i Finnmark. Om du inte höll på att kräkas när du såg denna hyllade sentimentala smörja på SVT så kommer åtminstone dina kräkreflexer stimuleras lite nu. Föreställ dig:

Uppställda i en skidbacke finner du ett gäng gubbar med frost i skäggen och snor hängande som istappar i deras stelfrusna ansikten. Vid sidan om dem åker barn pulka och i bakgrunden reser sig en kyrka. I stämmor sjunger de ”Tryggare kan ingen vara”.

Männen som nu försörjer sig inom byns fiskeindustri håller krampaktigt fast vid en position de tidigare haft i livet – men nu förlorat. Genom manskören skapar de sig en framstående roll i sitt lilla samhälle där det (åtminstone från filmens perspektiv) verkar som att kvinnorna lever som några bakgrundsfigurer utan särskild mening. Medan de rör sig som skuggor genom Finnmark står deras män utplacerade på ansett vackra platser och sjunger på det hurtigaste av språk hela vägen till Murmansk.

Först då de börjar röra sig från världens fulaste land till kanske världens mest intressanta land - Ryssland, börjar kylan avta och det till och med bränner på sina ställen. Som då det visar sig att en av gubbarna håller Lenin varmt om hjärtat, följt av ett avsnitt klart besläktat med Torsk på Tallin. Det är just på grund av den senare delen av filmen som den förtjänar utrymme i detta inlägg. Men såklart också för att det är en film som vill säga min rubriks exakta motsats, men misslyckas fatalt.

/M