Laurence Anyways från 2012 var senast då jag var i kontakt med något från Xavier Dolan. En 3 timmar lång njutning som täcker en tio-års period där huvudkaraktären, som genomgår en könskorrigering, ställs inför motgångar i sitt arbetsliv och framförallt i sin kärleksrelation. Men som vinner det liv hon var menad att leva. Samt vinner fördjupade relationer på andra håll i och med sitt livsval. I Charles Binarmé's Elephant Song, som fick inleda filmfestivalen för mig igår, hittar vi Dolan i en av huvudrollerna. Något som inte är särskilt ovanligt även för hans egna filmer.
Det är väldigt få miljöer och karaktärer, tyngd på skådespel och dialog. Jag tycker att förutsättningen för att ett kammarspel ska fungera är att just dessa element är starka. Och det är de verkligen! En psykiater har försvunnit och en manipulativ patient på mentalsjukhuset kan veta något om försvinnandet. Berättelsen har många lager som skrapas fram med dramaturgisk skicklighet. Det är avskalat och spännande och jag kan bara inte få nog av Dolan! Varken som regissör eller skådis. Så snart jag kan ska jag även ta mig an hans senaste verk Mommy.
/M
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar