Ensamvaka

Inte utan ett visst mått av skimmer ser jag tillbaka på passerade Oscarsvakor då entusiaster utformade poängsystem i Exel. Förra året lades istället fokus på de nominerade filmerna, och det precis innan galan. Följden blev att mest koncentration ägnades vad som minst förtjänade den. Omkastad ordning på Sweeney Todd, No Country for Old Men och galan i sig hade kanske varit att föredra.
I år har jag därför halverat filmantalet innan galan. Ikväll har jag också försökt att separera mig själv från pöbeln genom att besöka VIP-salongen på Bergakungen i Göteborg. Men:
Bara för att upptäcka att allt jag vill är att tillhöra massan: att vara anonym i en biosalong, att trängas i en toakö, att ha popcorn i mitt knä och inte på ett bord, att kunna röra mig obegränsat i biostolen utan att den rättar sig efter mina rörelser, samt insett vikten av att ha begränsad tillgång till godis och cola – som alla andra.

Allt jag någonsin har tänkt om wrestling fick jag hur som helst bekräftat, och om Mickey Rourke’s skådespeleri som jag aldrig någonsin har haft en åsikt om är jag nu av en bestämd sådan att hans insats i The Wrestler är värd en statyett inatt. Utan att ha sett Gus van Sant’s Milk gissar jag dock att Sean Penn kan bli hans hårda konkurrent.
Som vanligt ligger många av de nominerade filmerna kvar på min ska se-lista, men av de redan avbockade vill jag, utöver Rourke för Bästa manliga huvudroll, flagga för (återigen) Mellan väggarna i kategorin Bästa utländska film, och självklart den mest förhandstippade vinnaren av dem alla – Heath Ledger för Bästa manliga biroll i The Dark Knight.

Nu: några timmars sömn innan årets oskimrande Oscarsvaka startar.

/M