Det är inte bara för att mer än hälften av mina kollegor i Malmö Manusgrupp har någon koppling till Kanada som jag är lite extra förtjust. Det är också för att för varje filmfestival som passerar i Göteborg läggs ytterligare en kanadensisk film till min lista av guldkorn. Ibland till och med fler än en – som i år. Filmerna har även andra gemensamheter utöver nationalitet och att de faller mig i smaken.
De är alla välgjorda och behandlar tunga ämnen med både seriositet och (i nästan alla fallen) även komik. Människan får vara just så mångsidig som hon är och svaren serveras inte åskådaren på några silverfat. Att allt detta råkar ha och göra med vad som just faller mig i smaken kan jag givetvis inte förneka.
I år fick jag glädjen att dels se C’est pas moi, je le jure! (It’s not me I swear!) från 2008, av Philipe Falardeau, som bygger på boken med samma namn. Med 60tals-estetik och en minst sagt fantastisk barnskådis skildras en slitande familjesituation med underfundig humor och osannolika detaljer som för tankarna till Jeunet's Amelie från Montmartre.
Den andra kanadensiska pärlan från årets festival är om inte den bästa filmen jag såg helt klart en av dem. I Tout est parfait (Everything is fine) är allt såklart inte alls fine. Det är smärtsamt och trots att detta är den enda filmen jag lyckades pricka in på Capitol i år önskar jag att jag istället låg hemma i min säng så jag kunde gråta ut ordentligt. Det handlar om livet och döden och om den sorg och skuld som föds där emellan. Filmen ger dessutom en smart uppbyggd historia och fint regi från Yves Christian Fournier.
På förra årets festival glänste Kanada med Continental, un film sans furil (Continental, a film without guns) av Stéphane Lafleur. Även här spelar meningslösheten en stor roll, men med perfekt komponerade scener och jättefina detaljer skapas en optimism i de ensamma människornas möten med varandra.
Mer varm humor, imponerande och ungt skådespel återfinns också i Whole New Thing från 2005 av Amnon Buchbinder som behandlar relationen mellan en ung kille och hans lärare. Filmen ger också ett fint soundtrack av det kanadensiska indiebandet The Hidden Cameras.
Min poäng är att inget dåligt kommer från Kanada. Bara det.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar