Ett tydligt återkommande tema uppdagade sig i dagens schemalagda filmer. Det rör sig om helt olika filmer och är både dokumentära, fiktiva och båda samtidigt. Men det som binder dem samman, och framförallt gläder mig enormt, är att de uppvisar nyanserade bilder av problematik kring sex på olika sätt.
Samana på Dominikanska republiken är, av västerlänningar, en välbesökt semesterort. I Sand Dollars skildras historien om dels Noeli som försörjer sig genom att spendera tid med dessa turister. Vi möter även fransyskan, och den tillsynes pensionerade, Anne som har förälskat sig i Noeli. Hon önskar stanna och leva med henne, medan Noeli splittras mellan önskan att komma till andra livsmöjligheter i Frankrike och stanna hos den kille hon har en relation med. En relation som skiljer sig från den med Anne, men inte heller är fri från maktproblematik.
Pervert Park av Frida och Lasse Barkfors är filmen med samma namn som den trailerpark i Florida som huserar 120 registrerade sexförbrytare. Efter de avtjänat sina straff finns nämligen inte mycket val, ingen vill ge dem terapi, jobb eller bo granne med dem - och via diverse register och appar finns deras personuppgifter och brott tillgängliga för allmänheten. Jag såg ett dokumentärt porträtt av oönskade människor som lever där, människor som inte bara är förövare, och inte heller bara män. De är själva offer för sexbrott och är omöjliga att demonisera om du lyssnar på deras berättelse.
Navajazo utspelar sig i Tijuana och skildrar individer som fastnat där, på väg till en amerikansk dröm som visade sig ligga allt för långt bort. Regissören som var på plats under visningen passade på att be om ursäkt i förväg, han menade att den inte är för alla. Den är grynigt vacker och poetiskt skitig. Den får mig att tänka på Gummo och jordens undergång. Alla spelar sig själva framför kameran oavsett om vi är mitt i en porrproduktion där producenten efterlyser kärlek, hänger med en far som hämtar sin dotter på dagis eller ligger under en presenning där heroinet uppfyller livets mening. Allt är på riktigt, och den experimentella formen förstärker detta ytterligare.
På agendan fanns även Ceremonin av Lina Mannheimer, men i samma sekund som den började på bio Roy stod jag på Biopalatset och insåg mitt stora misstag! Jag misstänker dock att även den skulle ha bidragit till att sudda ut den ofta svartvita förekomsten i temat.
/M
Navajazo utspelar sig i Tijuana och skildrar individer som fastnat där, på väg till en amerikansk dröm som visade sig ligga allt för långt bort. Regissören som var på plats under visningen passade på att be om ursäkt i förväg, han menade att den inte är för alla. Den är grynigt vacker och poetiskt skitig. Den får mig att tänka på Gummo och jordens undergång. Alla spelar sig själva framför kameran oavsett om vi är mitt i en porrproduktion där producenten efterlyser kärlek, hänger med en far som hämtar sin dotter på dagis eller ligger under en presenning där heroinet uppfyller livets mening. Allt är på riktigt, och den experimentella formen förstärker detta ytterligare.
På agendan fanns även Ceremonin av Lina Mannheimer, men i samma sekund som den började på bio Roy stod jag på Biopalatset och insåg mitt stora misstag! Jag misstänker dock att även den skulle ha bidragit till att sudda ut den ofta svartvita förekomsten i temat.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar