Ondska och Palmblad

Nej. Guldpalmen gick inte till någon av de två deltagande kvinnorna. Såklart. Men jag ska inte genusgnälla för mycket idag eftersom palmbladen kom att förgylla en troligt välförtjänt penis tillhörande Michael Haneke. Bland annat har denna tysk både skrivit och regisserat våldstudien Funny Games för första gången 1997 och för andra gången som amerikansk version 2007. Däremellan kom hans fantastiskt smärtsamma Le Pianiste (Pianisten) från 2001 som är baserad på romanen "Pianolärarinnan" av Elfriede Jelinek. Vi kan räkna med att vinnarfilmen Das weisse Band (Det vita bandet) från 2009 också har masochistiska förtecken, och fascistiska. Här praktiseras våldsriterna av barnen på den tyska landsbygden år 1913. Det vill säga samma barn som är vuxna under Hitlers styre.

På årets Cannesfestival finns fler inlägg om nazismen, som i Tarantinos Inglourious Basterds också från i år. För vilken Christoph Waltz tog hem priset för bästa manliga huvudroll. Bästa kvinnliga huvudroll gick till min, och von Trier-supportrarnas, förtjusning till Charlotte Gainsbourg för insatsen i Antichrist.

/M

Världens bästa regissör!

Ytterligare en utläggning som förtjänar att avslutas med en suck som stavas "Cannes Cannes Cannes". Vilken annan filmfestivalpublik buar ut filmer för att de innehåller blod, sex och våld? Efter pressvisningen av Lars von Triers Antichrist, som har sverigepremiär den 5/6, kallas filmen för en skandal och frågor om huruvida filmen ska kunna hitta en publik riktas till regissören? Självfallet kommer det inte vara ett problem. Blod, sex och våld säljer alltid - och i världen utanför Cannes är chockeffekter allt annat än vad de heter.

De uttalanden som von Trier tvingas försvara sig med är lika hysteriskt roliga som pressens mottagande på festivalen. Han vägrar att be om ursäkt, han är ändå den bästa filmregissören i världen... Dumma frågor förtjänar dumma svar. Han vet att han har en trogen publik. Jag har aldrig sett fram emot den här filmen så mycket som nu!

Hårt driven kritik är ett annat svar på hur publiken kommer finna sin väg till Antichrist.

/M

Cannes Cannes Cannes

Viktigt:

Efterverkningarna av den amerikanska manusstrejken är noterad på 2009 års filmfestival i Cannes som nu är inne på sin sjätte dag. Vanligtvis brukar det vara tjockt med amerikanskt.

Australiensiska Jane Campeon är den enda kvinnliga regissör som tidigare vunnit priset i filmfestivalens huvudtävling Guldpalmen(för Pianot från 1993). Nu tävlar hon igen med sin nya film Bright Star från 2009. I år deltar sjutton män i tävlingen, och två kvinnor.

What can I say? Cannes, Cannes, Cannes...

/M

ESC-FINAL

Nej. Det här är inte en schlagerblogg, så jag ska strax återgå till sedvanliga filmnörderier. Men om finalen i lördags måste först sägas några mer eller mindre reflekterande/konstaterande ord.

Ernman och Sveriges bidrag förtjänade visserligen en bättre placering än som femte från botten, men enda anledningen för mig att hoppas på svensk vinst var ändå att ha en större chans att se nästa års spektakel live. Och detta bidrar även den norska segern med - och gör därför deras vinst i sig någorlunda hanterbar. Ja, jag älskar också armhävningsdansen och stråkarna. Och refrängen minns man ju. Men:
Att Europa unisont kunde rösta fram den versen och framförallt Rybaks käcka framförande av den...? Jag vidhåller att de mest distanslösa bidragen i tävlingen levererar både bästa låtar och show såklart. Efter finalen slutade min lista över top-fem på följande vis:

1. Moldavien
2. Armenien
3. Ukraina
4. Bosnien-Herzegovina
5. Albanien

I verkligheten såg det ut såhär:

1. Norge (med nästan dubbelt så mycket röster som tvåan)
2. Island
3. Azerbajdzjan
4. Turkiet
5. Storbritannien

Slutsats:

Jag gillar fortfarande knäppt mer än käckt.

Europa gillar fortfarande smöriga ballader på välsjungen engelska, lagom exotiska bidrag (men med radiovänligt discodunk) och har, som jag misstänkte redan förra året, en ny faiblesse för unga ryska pojkar.

/M

Nya semifavoriter!

/M

Seminöjen?

Usch vad jag är trött på såkallade kultur- och nöjesjournalister som skriver om Eurovision. Om någon av dem faktiskt tyckt att det var ett nöjesfullt koncept kanske man hade fått slippa alla inlägg om vilka andra Låtar Låtarna Låter som. Ni hör ju precis hur tröttsamt...

Åhh, tänk att få komma undan dessa referenser som bara finns där för att berätta att journalisten även har annan kunskap minsann - Eurovision är INTE hans största intresse, nej. Det mesta är nämligen stolpigt, fjantigt, fånigt, fjolligt, billigt, osmidigt, inställsamt och rent av dumdristigt!

Olyckligtvis kom jag lite sent in i den första i ordningen av semifinaler, men där kunde youtube fylla i mina luckor. Mina höga tankar om Bosnien-Herzegovina i detta sammanhang föddes redan förra året och bekräftas nu återigen. Om 2008 års bidrag bar fram euforisk galenskap med lika upplyftande scenshow som melodier gör 2009 års bidrag kanske raka motsatsen - men på ett riktigt bra (och öststatsromantiskt) sätt! Armeniens bidrag var en annan favorit som gick vidare till final. Detta andas lite Bollywood och innebär många etno-attribut som jag aktar högt på Eurovision-scenen.

Miss nr 1: Miss Malta herself med en powerballad (framförd genom näsan?) gick vidare.

Miss nr 2: Bulgariens operahybrid (som lätt slår Ernmans) gick inte vidare.

/M

Eurovision och andra beteenden

Idag börjar Eurovision-veckan!

Jag har vid tillfällen fått höra att jag har ett autistiskt beteende när det kommer till musik. Att vara fixerad vid en och samma skiva, att enformigt ha den på repeat - tills en annan fångar mitt fokus genom ny fixering - verkar bidra med rutiner som tillslut är lika med trygghet för mig. Jag som alltid undrat vad mina rutiner är, och var någonstans? Nu vet jag.
Samma sak gäller nämligen film och tv. Det finns filmer och serier jag sett ett otal gånger. Delvis handlar det förstås om tillgänglighet. För visst är det musik jag råkar ha i mina lurar, på dator, på cd, på lp. Och visst är det film jag streamar eller som råkar finnas på min dator, i min dvd eller video. Men uteslutande handlar det inte om det eftersom det knappast gäller all media jag äger. Vissa filmer ser jag en gång och murar sedan tillbaka in hyllan, vissa filmer står där (förutom till omslaget) osedda och väntar på ett plötsligt infall som ska bryta loss dem. Nej, jag misstänker att vi är många medieautister härute. Musikmässigt klart fler med tanke på hur andra repetitiva konstformer utvecklats kring den, som dans tillexempel.

En vän påpekade att Melodifestivalen var så behagligt att se på just på grund av det repetitiva - den ihärdiga genomgången av programmets tävlingsbidrag. Du behöver inte gilla låtarna, men du nynnar gillande till dem hur som helst. Tror även jag funnit svar på varför jag hyser kärlek för shlager. Repetitionerna gör rutinerna som blir tryggheten. Detta bortsett från att jag också hyser kärlek för oblyg show och osannolika spektakel då.

Som sagt. Idag börjar Eurovision-veckan och som stolt medieautist hälsar jag den. Passar också på att korrigera tempus för det jag nyss läst/sett/lyssnat på. Detta är såklart något rutinmässigt och ständigt pågående.

/M

Vän av tecken/symbolik/lyrik

Det var längesen jag läste Kristian Lundberg och det var längesen jag läste Lyrikvännen. Det var längesen jag läste lyrik överhuvudtaget ska understrykas. Svaret på varför är enkelt och handlar om att min tecken- och symboljakt skiftat från tryckt till rörlig media. Eller lite mer fördjupat (eller förenklat...), en bok känns tung, besvärlig och fylld med övertydliga TECKEN i mina händer. Film och tv pågår utan krav framför mina ögon och ger istället mig ett val: har jag lust att se tecken och symboler idag eller inte?

När jag läste Lyrikvännen senast kretsade temanummer ofta kring kända skapare och tänkare. Det var Carl Michael Bellman, Sonja Åkesson, Pier Paolo Pasolini och Sören Kierkegaard. Förtillfället presenteras intressant tematik som rör sig mer på symbolnivå istället. När jag tänker på Lundberg tänker jag på händer, ett rum, ett fönster, fadern, sonen och det heliga... trädet. Det är Trädet som är temat för Lyrikvännens senaste nummer. När jag tänker på Lyrikvännen tänker jag mest på intellektuell analys. Vän av lyrik, litteraturkritiker och numrets gästredaktör Anna Thörnell kombinerar analys med egen lyrik då hon skriver om trädets symbolik i just Lundbergs poesi. Detta står till min förtjusning lika mycket som att tidskriftens nästa tema är Skräck!

Har jag lust att se tecken och symboler idag? Svar ja, därför ska jag köpa det nya numret och "träda in" som redaktionen kvickt uppmanar till!

/M

Lördagsnöje - att kasta upp

Den på många sätt fattiga (dock inte budgetmässigt förstås) musikalfilmen Dreamgirls från 2006 gick på tv igår. Filmen ska basera sig på The Supremes karriär sägs det. Fast att jag hade sett den tidigare ägnade jag min lördagskväll åt att till viss del jaga upp mig själv över hur dålig filmen är. Men:
Inte för att jag tillhör den massiva skara som säger sig ha svårt för musikaler eftersom "det inte är realistiskt att folk plötsligt brister ut i sång". Jag undrar vem som överhuvudtaget trånar efter verklighet när de sätter på en film? Men jag tror att just samma skara skulle kunna gilla en film som Dreamgirls eftersom musikinslagen kanske känns mer logiska då musiker skildras.

Anledningen till mitt uppkastande är istället för att jag framförallt ställer ett högt krav på en musikalfilm och det är att alla låtarna helst ska vara skitbra. Och med det menar jag att alla låtarna helst ska vara hits! I Dreamgirls är det få Supremes-låtar alltså.

Sweeney Todd från 2007 gav mig en liknande upplevelse. Som tur var fanns det där åtminstone rikligt med snygg kostym, scenografi och tjockt, plastigt och klarrött blod som någon typ av kompensation för de fullkomligt intetsägande låtarna. Självfallet baserar sig ju musikalfilmer i regel på musikaler - dit kritiken egentligen bör riktas. Eller snarare till själva anpassningen av en musikal från scen till film. The Rocky Horror Picture Show från 1975 bör fungera som en förebild för alla med sådana ambitioner. Det finns en anledning till varför filmen har haft filmhistoriens längsta premiärvisningstid - bra låtskrivare och krävande publik.

/M