En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

För mig har Roy Anderssons filmer alltid talat till mina känslor och inte så mycket till mitt huvud. Ibland har jag upplevt att det visuella varit för dominant och innehållet både sekundärt och till och med ihåligt. Samma upplevelse kan jag ha då jag tittar på Wes Anderssons filmer. Det är kanske främst stilistiskt och scenografiskt de båda regissörerna utmärker sig. Wes filmer följer dock en mer amerikansk tradition av klassisk dramaturgi och blandar detta med intellektuell humor, medan Roy visar upp absurda situationer ibland helt utan tillsynes samband. För mig ger den oklarheten genast utrymme för känslorna istället för att väcka viljan att försöka förstå.

I En duva satt på en gren och funderade på tillvaron får jag lov att känna, men inte bara. Det verkar som att Roy inte längre är centrerad kring den världsfrånvända individen, utan vill säga något om samhällsklimatet och spegla den mot historien. Den tolkningen känns inte helt långt bort för hans tidigare filmer heller - men här blir det direkt övertydligt i scener som blandar in Karl XII och slaveri till exempel. Samma tendenser hittade jag i Wes The Grand Budapest Hotel via otal referenser till andra världskriget. I det senare fallet upplevde jag att det berikande den hårddragna estetiken, men att det i Roys fall förtog den känslomässiga upplevelsen. Tyvärr.

/M

Over Your Dead Body

Takashi Miike har många kuriositeter bakom sig, de flesta inom skräck- och/eller splattergenren. Men det finns även en fusion av spaghetti western och samurajfilm i repertoaren. För mig är han är framförallt mannen bakom en av mina bästa skräckupplevelser Audition från 1999. Hans senaste verk Over Your Dead Body både infriade splatterförväntningar och överraskade!

Stor del av filmen skildrar repetitioner av en uppsättning av kabukipjäsen Yotsuya Kaidan, en av japans mest framstående skräckhistorier som första gången sattes upp i början på 1800-talet, har gjorts till film över 30 gånger och än idag fortsätter att influera japansk skräck.

Långamt, långsamt fördunklas gränserna mellan de medverkandes skådespel på teaterscenen och livet utanför. Som publik till både filmen och pjäsen (och även publik till publik av pjäsen...ja väldigt meta) blir det lika svårt att skilja på vad som försiggår på scenen och skådisarnas privatliv som de själva verkar uppleva. Jag älskar den subtila förflyttningen, och kanske är det just detta som förvånar mig. Miike är inte direkt känd för implicita berättelser och efter ett tag blir jag nästan otålig. Ska det inte braka loss snart? En oro som flöt iväg i samband med den väntade blodsutgjutelsen!

/M

Free fall

Det är inte första gången jag ser film av ungerska György Palfi på filmfestivalen i Göteborg. 2007 var det hans Taxidermia  som fick mig att både skratta och grimasera av avsmak. Han är alltid noga med att dra absurditeter till sin absoluta spets - på alla håll. Högt eller lågt. Vanligtvis är den svarta komiken ett genomgående element. I Free fall, som skulle kunna kallas för en episodfilm, är detta också framträdande. Men i ett par berättelser går det mig helt förbi. Ramhistorien om en kvinna som hoppar från hustaket där hon bor är en av de mest intressanta. Samma sak gäller de två mer extrema, både innehållsmässigt och stilistiskt. Ämnen som gränslös skräck för såväl bakterier som föräldrarskap behandlas. En av dem jagade till och med ut besökare från salongen. Och om kroppslig explicitet är svårhanterligt för dig kanske du inte ska utsätta dig för filmen, eller bara blunda under just den episoden!

/M

Lucifer

Lucifer är den sista delen i en trilogi om gott och ont från belgiske Gust Van den Berge. Temat och de visuella greppen lockade mig till visningen där även regissören befann sig. I den cirkulära bilden möter vi Lucifer (regissören fick faktiskt frågan om huruvida han identifierar sig med Lucifer, men lyckades ducka den) som kommer till en liten mexikansk stad och påstår sig kunna utföra mirakel. Många scener är fantastiska att titta på och berättelsen om hela byns övertygelse om att Lucifer är en fallen ängel tilltalar mig verkligen. Tyvärr tycker jag filmen är splittrad, något som främst har med tonen att göra. Det finns en komik som inte känns tillräckligt svart för den här historien. Jag är dock glad över regissörens närvaro och gick från filmen med en bättre förståelse av den. Detta eftersom han visade upp en utmärkt excentrism även i sin person samt redde ut några frågetecken kring vad vi just sett. Rekommenderas för alla som har ett intresse för tro och för dem som inte bara vill se film utan, som Van den Berge beskrev sitt filmskapande, även "livet självt".

/M

Dag 7: tema sexbrott & sexjobb

                               Sand Dollars

                               Pervert Park

                               Navajazo

Ett tydligt återkommande tema uppdagade sig i dagens schemalagda filmer. Det rör sig om helt olika filmer och är både dokumentära, fiktiva och båda samtidigt. Men det som binder dem samman, och framförallt gläder mig enormt, är att de uppvisar nyanserade bilder av problematik kring sex på olika sätt.

Samana på Dominikanska republiken är, av västerlänningar, en välbesökt semesterort. I Sand Dollars skildras historien om dels Noeli som försörjer sig genom att spendera tid med dessa turister. Vi möter även fransyskan, och den tillsynes pensionerade, Anne som har förälskat sig i Noeli. Hon önskar stanna och leva med henne, medan Noeli splittras mellan önskan att komma till andra livsmöjligheter i Frankrike och stanna hos den kille hon har en relation med. En relation som skiljer sig från den med Anne, men inte heller är fri från maktproblematik.

Pervert Park av Frida och Lasse Barkfors är filmen med samma namn som den trailerpark i Florida som huserar 120 registrerade sexförbrytare. Efter de avtjänat sina straff finns nämligen inte mycket val, ingen vill ge dem terapi, jobb eller bo granne med dem - och via diverse register och appar finns deras personuppgifter och brott tillgängliga för allmänheten. Jag såg ett dokumentärt porträtt av oönskade människor som lever där, människor som inte bara är förövare, och inte heller bara män. De är själva offer för sexbrott och är omöjliga att demonisera om du lyssnar på deras berättelse.

Navajazo utspelar sig i Tijuana och skildrar individer som fastnat där, på väg till en amerikansk dröm som visade sig ligga allt för långt bort. Regissören som var på plats under visningen passade på att be om ursäkt i förväg, han menade att den inte är för alla. Den är grynigt vacker och poetiskt skitig. Den får mig att tänka på Gummo och jordens undergång. Alla spelar sig själva framför kameran oavsett om vi är mitt i en porrproduktion där producenten efterlyser kärlek, hänger med en far som hämtar sin dotter på dagis eller ligger under en presenning där heroinet uppfyller livets mening. Allt är på riktigt, och den experimentella formen förstärker detta ytterligare.

På agendan fanns även Ceremonin av Lina Mannheimer, men i samma sekund som den började på bio Roy stod jag på Biopalatset och insåg mitt stora misstag! Jag misstänker dock att även den skulle ha bidragit till att sudda ut den ofta svartvita förekomsten i temat.

/M 

Thou Wast Mild and Lovely

Amerikanska Josephine Decker bidrar med två filmer på årets festival. Thou Wast Mild and Lovely är den fiktionsfilm som toppar listan över de ca 15 sedda filmerna hittills! Tyvärr har jag inte lyckats få in hennes debutfilm Butter on the Latch i mitt schema, men det är inte en överdrift att jag längtar efter ytterligare en upplevelse undertecknad Decker. I festivalprogrammet utlovas erotik, poesi och våld - ledord som alltid skapar höga förväntningar hos mig. Och trots stundtals voice-over och mycket naturinslag, som sällan är favoriter, infrias dessa förväntningar mer än fullt. Jag tas igenom nästan hela mitt känsloregister under filmens gång, men inte alls som om det vore en guidad och upplyst väg. Snarare är jag en helt blind följeslagare som aldrig vet vilken känsla som drabbar härnäst.

/M

Before the Last Curtain Falls

Gardenia är stumteater, en kärleksförklaring, identitetskonflikter, stolta poser och transgenderpolitik på scen. Skådespelarna har turnerat Europa runt med föreställningen och nu nått den stora finalen. I Before the Last Curtain Falls av Thomas Wallner dras vi in i närgångna och individuella porträtt av alla medverkande som knyts samman med vackra sceniska gestaltningar från föreställningen. De flesta har runt 60 levnadsår bakom sig och delar bristen på en självklar plats i samhället. Någon har levt som de vill nästan hela livet, en annan i tio år och en tredje lever fortfarande under stigmats förtryck. Skildringen berör mig från första sekund till långt efter sista! Kort sagt, jag var knäckt.

/M