Stumt inlägg

Efter att en film väl fått sjunka in är det inte så ofta jag inte riktigt vet vad jag känner för den. Allra minst när det gäller de som kommer från Lukas Moodysson. Jag har väntat i över ett dygn på att Mammut ska formulera sig men börjar tappa tålamodet nu. Fast att jag skulle vilja vara det, antar jag att jag inte är helt förtjust. Jag är inte heller helt förfärad. Så ljummen känsla bara. Moodysson. Ljummet? Konstigt.

Ni andra tyckande och tänkande människor, kan ni formulera detta åt mig?

/M

Ensamvaka

Inte utan ett visst mått av skimmer ser jag tillbaka på passerade Oscarsvakor då entusiaster utformade poängsystem i Exel. Förra året lades istället fokus på de nominerade filmerna, och det precis innan galan. Följden blev att mest koncentration ägnades vad som minst förtjänade den. Omkastad ordning på Sweeney Todd, No Country for Old Men och galan i sig hade kanske varit att föredra.
I år har jag därför halverat filmantalet innan galan. Ikväll har jag också försökt att separera mig själv från pöbeln genom att besöka VIP-salongen på Bergakungen i Göteborg. Men:
Bara för att upptäcka att allt jag vill är att tillhöra massan: att vara anonym i en biosalong, att trängas i en toakö, att ha popcorn i mitt knä och inte på ett bord, att kunna röra mig obegränsat i biostolen utan att den rättar sig efter mina rörelser, samt insett vikten av att ha begränsad tillgång till godis och cola – som alla andra.

Allt jag någonsin har tänkt om wrestling fick jag hur som helst bekräftat, och om Mickey Rourke’s skådespeleri som jag aldrig någonsin har haft en åsikt om är jag nu av en bestämd sådan att hans insats i The Wrestler är värd en statyett inatt. Utan att ha sett Gus van Sant’s Milk gissar jag dock att Sean Penn kan bli hans hårda konkurrent.
Som vanligt ligger många av de nominerade filmerna kvar på min ska se-lista, men av de redan avbockade vill jag, utöver Rourke för Bästa manliga huvudroll, flagga för (återigen) Mellan väggarna i kategorin Bästa utländska film, och självklart den mest förhandstippade vinnaren av dem alla – Heath Ledger för Bästa manliga biroll i The Dark Knight.

Nu: några timmars sömn innan årets oskimrande Oscarsvaka startar.

/M

Schlager 2.

Hur ska mitt engagemang kunna växa (eller åtminstone hålla sig på en bruklig engagerande nivå) när en deltävling kan vara så jämnkass som den igår?
Jag förväntade mig att det faktum att Lili&Susie hamnade på tröstpallen – den såkallade andra chansen – skulle kompenseras med ett givet Eurovisionbidrag från BWO. Min besvikelse är nu istället ett faktum. Skala bort silkestyg och nedtempo så kanske det blir någon fason på tävlingen!

/M

Mellan väggarna

La Haine (The Hate) från 1995 av Mathieu Kassovitz kom som ett svar på den då aktuella situationen i Parisförorterna. Laurant Cantets Entre les murs (Mellan väggarna) är ytterligare ett debattinlägg i samma fråga men där ungdomarna har förflyttats in i klassrummet. Med Sarkozys syn på invandring och ungdomsbrottslighet vet vi nu så pass många år senare att situationen i princip står oförändrad.

Här får publiken framförallt följa samspelet mellan lärare och elever, men också förhållanden inom de två grupperna. Det känns trovärdigt och nyanserat. Den enda sida du egentligen inte vill ställa dig på är det straffsystem som den franska skolan tillämpar.

I La Haine skildras ett dygn av ungdomarnas lediga tid precis i efterverkningarna av ett upplopp. Men orkar man inte med det stiliserade svartvita (vilket jag verkligen kan förstå då jag vid flera tillfällen kämpat med Polanskis Nóz w wodzie (Knife in the Water) från 1962, men aldrig kommit längre än en kvart in i filmen utan att behöva ersätta den med något Tarantinotillfredsställande) så kan man gott ta sig en titt på Entre les murs. Här kan bara dina förkunskaper om förortskonflikterna lägga grunden, för allt du får serverat sker innanför det franska skolsystemets fyra väggar.

Verkligt imponerande skådespel (från verkliga elever på den skola där filmen utspelar sig) gör att över två timmar replikväxling mellan svarta tavlan och skolbänkarna är helt i sin ordning.

Trots att det stora biografkomplex som byggts upp i Jönköping har bidragit till ökade biobesök - kanske mer än någon annanstans i Sverige under förra året - gör det mig glad att alternativ visning fortfarande erbjuds av Folkets Bio varje onsdag och söndag. Kolla programmet här!

/M

Dearly Departed Dexter

Efter närmast två felfria säsonger av Showtime's kriminalserie Dexter - baserad på boken Darkly Dreaming Dexter skriven av Jeff Lindsay - undrar jag vad som hände?

Varför har spänningen omkring psykopaten, hans känslostörningar och säckvis med kalla välskurna likdelar i ett hett Miami förvandlats till ett pasellfärgat kärleksdrama som kretsar kring familjeliv och chokladpudding?

Efter de fem första avsnitten av säsong tre börjar jag tro att öppningssekvensen är den enda behållningen. Allt har vi sett tidigare och istället, för lagom kompletterande, fungerar nu Dexters voice-over förenklande för både händelseförloppet och hans karaktär.

Jag kommer att härda ut resten av den här säsongen, men är rädd att Dexter's halspulsåder punkterats, att han omsorgsfullt styckats och lättvindligt kastats överbord.

/M

Introducing: Radiatorwoman

/M

2010!

En anledning till att längta efter nästa år redan nu är klart filmrelaterat!
Werner Herzog som regisserat bland annat Grizzly Man från 2005 och Encounters at the End of the World från 2007 har teamat upp sig med en av mina husgudar.
David Lynch står som exekutiv producent på Herzog's nya verk (under genren horror sägs det) - My son, My son, What have Ye Done.
Screen Daily uppger att diverse (enligt mig) kvalitetsgarantier kommer att medverka. Av dessa vill jag främst trycka på Cloë Sevigny som vi 1997 såg i Harmony Korine's Gummo eller Willem Dafoe som gjort minnesvärda roller i både David Cronenberg's eXistenZ från 1999 och Lynch's Wild at Heart från 1990. Och:
På tal om den senare filmen kommer även Grace Zabriskie medverka i denna (förhoppningsvis) 2010-års riktmärke för bra skräck!
Utöver i Wild at Heart har vi sett Zabriskie som (oavsett årtal) klassisk tidig 1900-tals hysterika i världens bästa tv-serie Twin Peaks från 1990 - och i den mer aktuella (bra, men långt ifrån lika) amerikanska tv-serien Big Love om polygami.

/M

Schlager 1.

Förutsättningarna för min sedvanliga schlagerentusiasm var gravt bristande igår när den första i raden av (på tok för många!) delfinaler sändes.

Likt igår kan det vara påfrestande att ta in den (ofta tröga, och i år till och med tråkiga med det programledarvalet) upptrappningen – när allt man vill se är Eurovision Song Contest i sin troligen allra fullaste glans i Moskva senare i vår! Därför kan jag, för dig som inte alls orkar, avslöja att hittills ser det ut som att Alcazar är det enda namn som behöver fukta dina läppar!

/M

Marginalisera mera?

Under veckan har det kallats för både spontankultur och skojeri i en rödgrön fantasivärld. Det är svartklubbarna i Malmö, och debatten angående legaliseringen av dem som skapat de lustiga grodorna.

De från Malmö Kulturnämnd som är drivande i utredningen verkar helst inte vilja använda sig av något av uttrycken. De menar att det handlar om initiativ från medborgarna som ofta startas kring ett kulturellt intresse - som en viss musikstil tillexempel – och därför fungerar kompletterande till det övriga utbudet.

Kulturnämndens vice ordförande tycker dock att förslaget om att legalisera svartklubbarna är samma som att uppmuntra kriminalitet. Man tycker det är skrattretande att kommunen ska gå på svartklubb för att utröna vilka som har potential för legalisering.

Att polis och myndigheter är medvetna om att klubbarna utan tillstånd existerar, men ändå tolererar dem är väl minst lika skrattretande i sådana fall?

I min värld (kanske med rödgrönt skimmer enligt M, FP och Pensionärspartiet) kan en dialog mellan institutionella och marginaliserade kulturuttryck enbart fungera som något konstruktivt.

/M

Parasiter på hjärnan?

Nytt nummer av FLM på dörrmattan och nu i mina händer. I tidskriftens inledande text betonar redaktörerna saker som pekar på att det lättillgängliga informationsflöde som internet vänjer oss vid kan bidra till djupläsningens, och i sin tur, långfilmens död.
De frågar sig om vi snart är tillbaka där filmkonsten började (med roliga klipp) och vad det kommer att göra med våra hjärnor.

Jag vill inte tro att ABC's magvändare Americas Funniest Home Video's stimulerar någon positivt. Men eftersom jag varken är en amerikansk tv-profil eller en gråsprängd man i övre medelåldern föreställer jag mig att ingen kommer direkt till skada av att titta på de klipp jag väljer att lägga på min sida.

Varsågoda: en klassiker från The Simpson's!

/M

Never blame Canada!

Det är inte bara för att mer än hälften av mina kollegor i Malmö Manusgrupp har någon koppling till Kanada som jag är lite extra förtjust. Det är också för att för varje filmfestival som passerar i Göteborg läggs ytterligare en kanadensisk film till min lista av guldkorn. Ibland till och med fler än en – som i år. Filmerna har även andra gemensamheter utöver nationalitet och att de faller mig i smaken.

De är alla välgjorda och behandlar tunga ämnen med både seriositet och (i nästan alla fallen) även komik. Människan får vara just så mångsidig som hon är och svaren serveras inte åskådaren på några silverfat. Att allt detta råkar ha och göra med vad som just faller mig i smaken kan jag givetvis inte förneka.

I år fick jag glädjen att dels se C’est pas moi, je le jure! (It’s not me I swear!) från 2008, av Philipe Falardeau, som bygger på boken med samma namn. Med 60tals-estetik och en minst sagt fantastisk barnskådis skildras en slitande familjesituation med underfundig humor och osannolika detaljer som för tankarna till Jeunet's Amelie från Montmartre.

Den andra kanadensiska pärlan från årets festival är om inte den bästa filmen jag såg helt klart en av dem. I Tout est parfait (Everything is fine) är allt såklart inte alls fine. Det är smärtsamt och trots att detta är den enda filmen jag lyckades pricka in på Capitol i år önskar jag att jag istället låg hemma i min säng så jag kunde gråta ut ordentligt. Det handlar om livet och döden och om den sorg och skuld som föds där emellan. Filmen ger dessutom en smart uppbyggd historia och fint regi från Yves Christian Fournier.

På förra årets festival glänste Kanada med Continental, un film sans furil (Continental, a film without guns) av Stéphane Lafleur. Även här spelar meningslösheten en stor roll, men med perfekt komponerade scener och jättefina detaljer skapas en optimism i de ensamma människornas möten med varandra.

Mer varm humor, imponerande och ungt skådespel återfinns också i Whole New Thing från 2005 av Amnon Buchbinder som behandlar relationen mellan en ung kille och hans lärare. Filmen ger också ett fint soundtrack av det kanadensiska indiebandet The Hidden Cameras.

Min poäng är att inget dåligt kommer från Kanada. Bara det.

/M

10 garantier för en dålig filmupplevelse

Hemkommen från filmfestivalen som officiellt slutar imorgon. Såhär med lite distans (betoning på lite) plockar jag fram min inneboende pessimist, nörd och tant för att nyansera min inställning till spektaklet en aning. Men kom ihåg att om du, trots dessa omständigheter, vid eftertexterna sitter nöjt tillbakalutad eller utan att blinka framåtlutad och inte vill göra annat än att applådera är det istället en garanti för att du sett något exceptionellt bra.

1. Din biogranne avger monotona ljud som snarkningar, näsvisslingar, mobiltelefonvibrationer eller tillika rörelser som självläkande smekningar.

2. I lokalen finns tonåringar som tvingats dit i obligatoriskt undervisningssyfte. Garanterat höga skratt åt hemska saker.

3. Den centrala händelse som filmen under två timmar leder fram till har skrivits ut i programmet.

4. Du får en mugg kaffe kastad över ditt ben (det var visserligen jag, men inte mitt ben som tur var).

5. Lokalen du sitter i agerar bara biograf tillfälligt. Garanterad duk som syns genom projektionen, obekväm stol och olämpligt placerade lampor.

6. På raden framför äter man hamburgare. Garanterad lök, lök, lök.

7. Regissörer är på plats och monoljud är det enda alternativet. Garanterad försening.

8. Du har förtärt (gärna indisk) mat eller vätska (gärna öl) i överkant alternativt inte hunnit äta eller dricka något under hela dagen.

9. Du har sovit få timmar och filmen har ingen musik, eller ens dialog.

10. Det är din 30:e film på en vecka.

/M